Jag tror att jag fick tio fullt när det gällde UK. Eller så
missade jag ett år och så blev de bara nio. Jag kommer inte så bra ihåg, det
börjar vara så länge sedan. Mitt första UK var jag med på som 16-åring 1989, och
mitt sista torde ha varit UK:s 30-årsjubileum 1998. Trots att det var mycket
strid i talarstolen – strider som jag ofta stod mitt i och inte sällan låg
bakom – har jag mestadels goda minnen från UK. Mötestekniken som jag fick läsa
mig där var av sådan klass att den till exempel har räckt mycket bra till i
olika kommunala sammanhang. Säkert skulle den ha räckt också längre än så, men
det har jag inte kommit åt att ta reda på.
Som österbottning var det inte heller alldeles fel att komma
ut och se de södra delarna av stiftet. Lärkkulla och den oerhört vackra Karis
kyrka blev bekanta under dessa år. Det andliga klimatet är också helt
annorlunda söderöver. Det här är något som har sagts och upprepats så många
gånger att det idag uppfattas närmast som en kliché, men det är likväl en solid
sanning. Som österbottning var det också oerhört fint att se att det ändå finns
troende människor i Nyland också. Kanske inte så många, men de finns! Mina absolut
trevligaste minnen från UK handlar långt om samtal som ägt rum kring matbordet
med dessa sydländska troende människor.
UK har alltid handlat om åsikter som bryts mot varandra, och
som sagt stod jag under ett decennium många gånger mitt i denna åsiktsbrytning.
Det handlade om utskottsarbete och om långa plenumförhandlingar, om
omröstningar och om förhandlingar och om en del kompromisser. Mitt första år på
UK minns jag att vi satt vi över trettio (30) timmar i plenum! Auditoriet på
Lärkkulla blev välbekant detta år, och speciellt stolarna om vi säger så. En
motion, och en omröstning, som jag kommer speciellt väl ihåg är vår motion
rörande teologutbildningen. Kanske på UK 1997? Jag tror att vi ännu håller
rekordet i att förlora en omröstning med största marginal. 3-189... Men
diskussionen var viktig, vill jag tro.
Andaktslivet och gudstjänsterna var en mycket viktig del av
UK, och på den här tiden ännu så gick det att delta i det som hände i kyrkan.
Mot slutet av min UK-karriär kunde man redan se en förändring här som gjorde
att det inte längre var lika självklart att man kunde vara med i allt som
hände. Idag misstänker jag att det inte längre skulle låta göra sig. Tyvärr.
Det är kvinnliga präster och manliga villolärare både här och där.
Fria förmågors kväll var en av höjdpunkterna på UK, minns
jag. Då kunde vem som helst boka in ett framträdande av något slag och om inte
förr så senast då insåg man att det verkligen fanns, och säkert ännu finns, mycket
talang i Borgå stift! Tanken på att vara med också här kittlade mig länge och
väl, och till sist vågade jag göra slag i saken. Där var det kanske inte fråga
om så mycket talang, men det som brast på det området kompenserades förhoppningsvis
med god vilja.
Ett av mina starkaste minnen från min UK-tid var, tror jag,
från UK 1998 när Treklangen gav en bejublad "reunionkonsert". Jag
kommer inte ihåg hur lång paus de hade haft före det här, och jag vet inte om de
har uppträtt tillsammans efter detta, men vi som var med fick vara med om en
mycket minnesvärd konsert. Många som var med hade säkert inte några egna minnen
av Treklangen, men jag kom ihåg hur mina föräldrar till exempel spelade och
gick och nynnade sången om lilla Tanja när jag var liten. Att få se och höra
Treklangen, som ju närmast sågs som legendarer, var mycket speciellt.
Det finns mycket mera som kunde sägas. UK:s temasånger är
ett kapitel för sig, men jag ska nöja mig med att säga att jag är väldigt
tacksam för att ett par av dessa har hittat vägen till det nya
psalmbokstillägget. Många fler kunde ha varit med.
UK är, trots att många dåliga beslut har tagits genom åren,
en mycket viktig del av det svenska kyrkliga landskapet i Finland. Vi är många,
många som inte skulle vara de människor vi är idag om det inte skulle vara för
UK. Det är stora ord, men likväl sant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar