Apologetiskt relationsdrama?

Erik hade volleybollträning i kväll. Han borde absolut delta eftersom han hade missat den förra träningen. När han kom tillbaka till den tomma lägenheten kastade han därför en surrogatpizza i mikron och gick in i arbetsrummet och startade datorn. Han hade nyss kollat sin e-post, men han ville ändå göra det igen. Det kunde ju hända att Hanna hade svarat medan han gick från Biskopsgatan till lägenheten. Hanna brukade skratta när han använde ordet "surrogatpizza". Han hade förklarat att han inte ville kalla dessa eneuros brödrundlar med lite tomatpuré, skinka och några gram ost för pizza, men eftersom det ju rent tekniskt sett var en pizza, om än en ynklig sådan, hade han uppfunnit namnet "surrogatpizza". Även om ordet, ännu, inte hade godkänts av Svenska Akademin visste alla vad han menade när han använde det. Ordet var väldigt beskrivande.

Den som följer med den här bloggen har säkert märkt att jag inte har satt upp texter i normal takt den senaste månaden. Orsaken till den lägre postningstakten är att jag har hållit på med en ny bok. I kväll satte jag den sista punkten i den första versionen, och stycket ovan är ett utdrag ur inledningen till det tionde kapitlet. Ole efterlyste för en tid sedan en uppföljare till den förra boken som handlade om Johan Kattilakoski. Därför, alltså på Oles begäran!, lät jag Johan vara med på ett hörn, men den här boken handlar inte om Johan utan huvudpersonen är en ung doktorand i Åbo som heter Erik. Den här boken är heller ingen pusseldeckare som den förra boken var, utan den här kunde kanske kallas ett apologetiskt relationsdrama. Kanske. Den är säkert inte så alldeles lätt att placera i någon genre.

Mycket jobb återstår ännu, men jag hoppas att jag skulle hinna få den i tryck i någon form före jul. Den som lever får se!