Gårdagens Slaget efter tolv

Jag råkade av en händelse lyssna till gårdagens "Slaget efter tolv" och gjorde det med sort intresse. Frågan som diskuterades var huruvida den laestadianska väckelsen ska fortsätta inom kyrkans väggar eller inte. Det som lyfte diskussionen var (framför allt) det faktum att redaktören var sin uppgift mogen, och det är verkligen ingen självklarhet när dylika frågor är på tapeten. 

Bo-Göran Åstrand deltog också i diskussionen, och det blev klart (ännu en gång) att kyrkans ledning inte har något som helst intresse av att ta hand om väckelsens folk och komma väckelserörelserna till mötes. Att på detta sätt förvägra de grupper som under hela Borgå stifts inte så långa historia har burit upp vårt stift rätten att få präster som de kan ha förtroende för är något alldeles oerhört och givetvis det som ligger till grund för hela den nuvarande situationen. 

Åstrand säger att "Skulle det gå så att väckelserörelsen går in för att på sikt lämna den evangelisk lutherska kyrkan, det är ett stort fenomen i sig. Av tradition har de flesta väckelserörelser hört till kyrkan. Tar man det steget så betyder det att man separerat." 

Det är sant att vi i Finland (i motsats till t.ex. situationen i Sverige) har den traditionen att väckelserörelserna har verkat inom kyrkan. Men detta är förstås ingen orubblig naturlag. Orsaken till dagens situation - och det verkligt stora fenomenet - är att kyrkan har gått bort från Guds ord. Det alla behöver förstå är att detta är orsaken till dagen situation och att orsaken till den oro som Åstrand lyfte fram i debatten står att finna hos kyrkans ledning och därför delvis hos Åstrand själv. 

Vår kyrka måste helt enkelt välja hur man vill ha det. Antingen går man i takt och armkrok med världen och Djävulens lögner, eller så följer man Guds ord och hamnar i opposition gentemot världen. Några andra alternativ finns helt enkelt inte. Och om vår kyrka väljer det första alternativet kommer de som ännu vill gå den andra vägen att tvingas ut. Om inte rent organisatoriskt så åtminstone praktiskt. 

Jag har själv tagit det beslutet att jag förblir medlem i kyrkan så länge det går och så länge kyrkan har kvar sin bekännelse - om än inte i praktiken så åtminstone i teorin. Men jag har konstaterat att jag numera är en strikt kongregationalist. Det betyder att jag, i praktiken om än inte i teorin, inte längre är medlem i Finlands Evangelisk-lutherska kyrka utan endast i Pedersöre församling. Detta innebär också att jag inte längre ser biskoparna som några andliga auktoriteter. Auktoriteten sitter nämligen inte i färgen på en persons skjorta utan i hur denne agerar och förkunnar. Och det innebär att jag betraktar t.ex. Bo-Göran Åstrand närmast som en clown i lilafärgad skjorta - helt enkelt för att det är så han beter sig.

"Dörren är öppen och lampan lyser i hemgården", säger Åstrand avslutningsvis. Tyvärr är det på många håll i vår kyrka idag så att det är en främmande eld som brinner i den lampa han talar om. (3Mos. 10:1) Men hoppet är givetvis ändå inte ute. Vi får ta Gerd Snellmans uppmaning till oss och be för vår kyrka och dess framtid. Det går nämligen alltid att vända om och göra rätt det som blivit fel. Gud är nämligen en nådig och tålmodig Gud.