Precis som vi alltid har sagt!

Jag brukar försöka att inte läsa Kyrkpressen - det brukar visa sig att det som står där för det mesta (men inte alltid) bara höjer pulsen i onödan. Men nu läste jag insändarsidorna i det senaste numret, och Erik Vikströms insändare gav mig en bekräftelse på det vi alltid har sagt: Avfall i ämbetsfrågan är porten till avfall i alla andra frågor. 

Vikström försöker göra det samma som biskopsmötet, nämligen att köra fram två parallella (och oförenliga) syner i äktenskapsfrågan. Dels ger han ett klart och tydligt vittnesbörd att äktenskapet är ett förbund mellan en man och en kvinna, dels säger han att "tiden [är] mogen för att öppna också en alternativ kanal för sådana för vilka det nuvarande vigselformuläret inte kan användas". 

Jag kan inte begripa varför normalt sett fullt begåvade personer menar att kyrkan på detta sätt kan, och borde, säga både ja och nej. Tvärt emot sunt förnuft och tvärt emot Jesu klara och tydliga ord.

En ledtråd kan eventuellt hittas i det som Vikström skriver i början av det sista stycket i sin insändare: "Inte bara de kyrkliga väckelserörelserna utan hela vår kyrka står nog nu inför en sådan etisk utmaning som till exempel aposteln Paulus inte fick möta i den form som vi nu har den hos oss."  

Detta är genomfalskt, men det visar eventuellt hur tanken går. Sanningen är den att den värld som de första kristna levde i inte var främmande för någon synd eller något avsteg från Guds bud och ordningar. Där fanns allt som vi upplever idag, och mer därtill. Och i den världen tvingades den unga kyrkan orientera sig. Skillnaden mellan då och nu är att vår kyrka idag har tappat bort sig själv och tycks tro att det går att komma framåt genom att glömma bort eller t.o.m. trampa Guds ord under sina fötter. När man gör så blir det som på Paulus tid var en icke-fråga till "en etisk utmaning". 

Det har alltid funnits homosexuella människor i den kristna församlingen. Detta har aldrig varit någon "etisk utmaning" eller ens något problem. Detta eftersom alla har vetat vad som gäller: Alla är välkomna, men allt är inte välkommet. Men idag gäller inte längre detta, och då blir det förstås svårt. Igen ser vi detta: "Life is simple. It´s nog always easy, but it´s simple. If we don´t complicate it." ("Livet är okomplicerat. Det är inte alltid lätt, men det är okomplicerat. Om vi inte komplicerar det.")

Orsaken till att kyrkan har hamnat i denna situation är att kyrkans ledare och präster har gått bort från det klara bibelordet och struntar i Kyrkoordningens första paragraf. Det började givetvis inte med ämbetsfrågan, men den var den första stora frågan där olydnaden kom in och formaliserades. Det var den port som, när vi gått igenom den, öppnar porten till allt annat avfall. Det här ser vi tydligt i Vikströms insändare och i hans exempel.

Sedan gör sig Vikström skyldig till ännu ett kardinalfel i sin text. Han lyfter fram frågan om "vilken lösning som i det rådande läget befrämjar spridandet av räddningens evangelium". Underförstått: Vi ska gå hand i hand med världen (också) i denna fråga, då får vi ut evangeliet. 

Fel! Evangeliets framgång är beroende av Andens verksamhet. Utan att Anden öppnar människornas hjärtan kan evangeliet inte ha framgång. Om vi på ett så här flagrant sätt trampar Guds ord under våra fötter kan vi inte räkna med att Gud välsignar vårt arbete. Ja, saken är väl närmast den att vi i så fall kan räkna med att han INTE gör det. Anden och ordet är nämligen intimt förenade. Kastar man ut det senare följer den förre med. Nej, om man gått fel är inte lösningen att göra fler fel. Lösningen är att gå tillbaka och korrigera det ursprungliga felet. Gör man inte det kommer man att hamna i situation efter situation där man frestas till och upplever att det skulle vara fördelaktigt att göra ännu ett felval.

Jag kan som sagt inte begripa hur normalt sett begåvade människor kan fara så här vilse.