Farliga åsikter

Jag läser som bäst Stephen McAlpines högaktuella bok "Farliga åsikter – Att leva för Jesus i en fientlig värld", och jag har kunnat konstatera att boken inte bara är högaktuell utan att den också är högintressant.

McAlpine ger en mycket träffande situationsbeskrivning av den värld vi lever i, och han konstaterar att vi idag har två konkurrerande synsätt på världen och människan. Vi har det vi kan kalla "binärt" och sedan "regnbågsfärgad mångfald". Det förra bygger på insikten att den värld Gud har skapat är binär på många plan. Redan i första Mosebok talas det om skapelsen som i allra högsta grad binär. Det är inte bara de två könen detta handlar om, utan här har vi också andra likställda motpoler: Mörker – ljus, dag – natt, land – hav, jord – himmel, djur – människa och framför allt Skaparen – skapelsen. Kort sagt: Hela skapelsen är binär!

Det vi ser idag är därför en revolt på bred front. Det handlar inte bara om man – kvinna, utan (som Paulus skriver om i Rom. 1) framför allt det binära förhållandet Skaparen – skapelsen. När vi människor får detta sista (eller rättare: Detta första) galet blir allt annat också galet.

Den regnbågsfärgade mångfalden (som McAlpine jämför med en ny religion) säger sig producera en ny och glad värld där människan slutgiltigt har gjort sig kvitt de skadliga begränsningarna som ett tilldelat kön och en binär syn på människan har skapat.

Den stora frågan blir därför: Vilket av dessa två synsätt/världsåskådningar kommer att leda till att människan blomstrar? Så långt har jag kommit i boken, det jag skriver nedan är mina egna funderingar.

Nå, vi som har insett att människan behöver hålla sig till de av Skaparen givna normerna och hans "bruksanvisning" har svaret klart. Och framför allt har vi historiens vittnesbörd på vår sida – det regnbågsfärgade mångfaldsexperimentet är så ungt att det ännu inte har kunnat visa alla de frukter det kommer att frambringa.

Jag skrev "alla de frukter" ovan. Med detta menar jag att vi redan nu har sett alldeles tillräckligt för att kunna avgöra frågan. Problemet är bara det att media, som kanske är den instans som starkast driver på det regnbågsfärgade mångfaldsexperimentet i dag, inte tillåter att de negativa följderna når över nyhetströskeln och fram till de breda folklagren.

Men alla som har ögon kan nog se vad denna nya "glada" värld för med sig. Illamående, rotlöshet, könsdysfori, ensamhet mm. Listan kan göras lång. Men kontentan är denna: Det regnbågsfärgade mångfaldsexperimentet lämnar efter sig oerhört mycket trasighet och elände. Och det kan vi alltså säga redan nu, utan att de verkligt stora följderna ännu har blivit synliga och trots att media gör allt de kan för att dölja de följder vi redan nu kan se.

Jag ser fram emot att läsa resten av boken!  

 

Ja, jag rös

Igår invigdes de olympiska sommarspelen i Paris. Invigningsceremonin var annorlunda emedan den försiggick på Seine-floden och nedanför Eiffeltornet. Den var onödigt långrandig, men finalen var mäktig i potens. Dock innehöll speciellt dansnumren element som inte borde visas i TV. Bl.a. hånades/gjordes parodi på den kristna nattvarden och en skäggig och hårig man i utmanande kvinnokläder dansade och sjöng. Skamliga perversioner, alltså. 

Svenska Yle frågade, angående invigningen, om de som tittade rät, rös eller förbluffades. Jag skrev en kort kommentar att jag rös, men att det inte var fråga om några positiva rysningar. Undantagsvis blev min kommentar publicerad (och fick mest tummen upp av kommentarerna under artikeln), men när en annan kommentator frågade vad som orsakade mina rysningar och jag svarade blev både min ursprungliga kommentar och mitt svar förstås censurerade.

Det är märkligt och rent av skamligt att man inte får påtala de perversioner som idag ska göras rumsrena genom och på dylika evenemang. Att en halvnaken man i kvinnokläder dansar och sjunger må kanske vara hänt, men att håna nattvarden, alltså det heligaste som har anförtrotts oss människor, det är bara att helt enkelt gå över gränsen. För att citera en känd komediserie: Det är att gå så långt över gränsen att gränsen ses bara som en punkt bakom oss.

Ett av honnörsorden för OS är "inkludering". Om man måste acceptera dylika perversioner för att inkluderas så betackar jag mig för att inkluderas. Och Svenska Yles censureringspolicy är bara för bedrövlig. Men det sade jag kanske redan. 

 

En lättnadens suck?

Kenneth Myntti skriver i en ledare i ÖT om hur det amerikanska presidentvalet igen blev intressant när Biden steg av och Harris ser ut att ta över. (Jag noterar att inte heller han säger ett enda litet pip om hur det parti som säger sig vilja "rädda demokratin" på detta flagranta sätt struntar i den samma för att ha en chans att vinna valet.) Nå, nu är det inte ledaretexten i sig som jag finner intressant, utan närmast de ord han avslutar med. Han skriver: "... om Kamala Harris går segrande ur tvekampen blir hon den första icke-vita kvinnan på presidentposten någonsin. Går det så kan även vi i det nya Natolandet Finland andas ut."

Myntti syftar med dessa ord framför allt på USA:s utrikespolitiska linje, men givetvis finns där också mycket annat med. De idag så upphaussade "västerländska värderingarna" (som av allt att döma inte längre innefattar yttrande- och pressfrihet och långt har kommit att innebära normnedbrytning) bygger på att konservativa partier/kandidater inte ges någon politisk plattform – och när så ändå sker bör dessa svartmålas och marginaliseras. I den meningen skulle en seger för Harris innebära att dessa "västerländska värderingar" skulle garanteras ett starkt fäste i världens ledande demokrati för åtminstone fyra år framåt.

Så ja, för de som ser det som livsviktigt att den vänsterliberala dominansen i västvärlden fortsätter – med allt vad det innebär – skulle en seger för Harris i höstens presidentval innebära att man kunde "andas ut". Därav mainstreammedias oerhört starka stöd för (och eufori över) Harris som kandidat i det amerikanska presidentvalet.

Men saken är den att Harris, genom det hon så här långt har åstadkommit inom rättsväsendet och i politiken, har visat sig vara högst auktoritär. Politiskt sett ligger hon, i en amerikansk kontext, väldigt långt till vänster och när Trump hävdar att hon, om hon blir president, kommer att förstöra det amerikanska samhället är det svårt att se att han skulle ha fel. Detta alltså baserat på vad vi vet om Harris och vad hon hittills har åstadkommit.

Med Harris som president kommer yttrande- och åsiktsfriheten med största sannolikhet att ytterligare kringskäras. Om någon inte tror det jag skriver kan de ju t.ex. fråga journalisten David Daleiden. Denne Daleiden, som publicerade ett samtal mellan chefer vid USA:s största och viktigaste abortindustri (Planned Parenthood) där dessa diskuterade försäljning av aborterade foster, utsattes för regelrätt förföljelse av just Harris när hon fungerade som justitieminister i Kalifornien.

Detta är av allt att döma vad som väntar sådana som vågar vara av annan åsikt ifall Harris skulle bli vald. Och så som i USA, så ock i resten av västvärlden inom kort.

Dessutom står världen idag på randen av det tredje världskriget. Så när det gäller USA:s utrikespolitiska linje och säkerhetsläget i världen just nu, kan ingen dra någon lättnadens suck. Oberoende av vem som går segrande ur valet i november. Att Myntti påstår en sådan sak visar att han har noll koll på vad som pågår.  

---

Lyckligtvis kommer Harris inte att vinna valet. Hon har ingen chans – om vi säger det rakt ut. Dels är hon kvinna. Dels är hon färgad. Dels är hon alltför vänster, och framför allt har hon inget att visa upp när det gäller politiska meriter. Att hon dessutom har visat sig vara en dålig debattör och att hennes (hittills) enda försök att nå en politisk position (demokraternas primärval 2020) slutade i total katastrof gör inte heller saken bättre. Mainstreammedia i USA gör just nu allt för att lyfta fram/upp henne – och vår media copypastar sin vana trogen allt detta – men det hjälper inte att måla ett utedass. Det är fortfarande inget annat än ett utedass – om du som läst så här långt ursäktar bilden.  

Samtal och bön

 Vi inleder höstterminen (!) med Samtal och bön i Ytteresse bönehus ikväll kl 19. Kom med och be för en döende värld och människorna i den!

Obehaglig gallup

Jag snubblade för någon dag sedan över en undersökning utförd av professor Eric Kauffman (University of Buckingham, England) som visar att en tredjedel av demokratiska väljare understöder påståendet "Jag önskar att Trumps lönnmördare inte hade missat". (I wish Trumps assassin hadn´t missed.")  

Detta är givetvis en undersökning som aldrig kommer att nå över nyhetströsklarna i mainstreammedia. Dels för att resultatet är så oerhört, dels för att den gode professorn inte redovisar för hur undersökningen är gjord och hur många respondenter han använt sig av. Han säger bara att det handlar om en snabbgallup ("snap poll").

Eftersom undersökningens kvalitet därmed förblir oklar är det tveksamt om man med säkerhet kan säga att det verkligen är så att drygt 30% av de demokratiska väljarna önskar livet ur Trump, men helt klart är ändå att denna uppfattning/önskan är utbredd. På sociala medier har liknade åsikter framförts efter mordförsöket.  

Det som gör Kauffmans undersökning ännu intressantare är det faktum att han gjort en kombinerad undersökning och kunnat se att de som håller med om påståendet att "vita republikaner är rasister" i mycket hög grad ville se Trump död. (Hela 71% av de som "håller med starkt" gällande rasismfrågan ville också se Trump död.) 

Är någon förvånad? Jag är det inte, även om de höga siffrorna kanske är aningen överraskande. Det skulle ha varit intressant att se huruvida ett starkt stöd för sena aborter också korrelerar med en stark önskan att se Trump död. Dock tror jag att vi kan anta att så definitivt är fallet. Människor med en hög "Woke-faktor" kallar gärna andra rasister och har vanligen också en extremliberal hållning i abortfrågan. 

Eftersom ingen sådan undersökning är gjord kan man inte dra paralleller mellan en beredskap att godkänna mördandet av ofödda barn och av ohavliga politiker, men så alldeles otänkbart är det inte. För att säga det försiktigt. Och den tanken är milt sagt otrevlig. 

 

Om OS, rättsstaten och spionage

 Idag inleds de första tävlingarna i de olympiska sommarspelen i Paris, Frankrike. Jag läste en mycket intressant och insiktsfull insändartext i ÖT igår, i vilken Stefan Wallin berättade om sina erfarenheter från OS i Peking 2008. Rubriken för texten var "Lampan hade öron", och rubriken syftar på en taxiresa där det visade sig att lampan i taxins tak hade en inbyggd mikrofon som spionerade på de utländska dignitärerna. Så gick det till i Kina, och knappast är någon förvånad över det. 

Som sagt är texten både insiktsfull och intressant, men frågan är om inte Wallin ändå ger uttryck för en ganska naiv blåögdhet. Han skriver att i Paris "är en lampa bara en lampa" och att OS denna gång hålls i ett land där "synen på rättsstaten håller måttet".

Det må vara så att en lampa i Paris alltid bara är en lampa och att den franska staten (kanske) inte spionerar på OS-besökarna. Men i ett land (Finland) där rättsväsendet idkar regelrätt förföljelse mot oliktänkare (fallet Päivi Räsänen) bör nog en f.d. minister vara aningen försiktig med att tala om rättsstater som håller måttet. Dessutom finns det definitivt andra aktörer som idkar spionage, om än kanske staten inte gör det. Och som sagt: Där kan det löna sig att ha med det lilla ordet "kanske". Den i och för sig berättigade kampen mot terrorism har, efter 2001, gjort att diverse statliga aktörer har tagit sig allt större friheter just gällande övervakning. 

Men som sagt finns det andra aktörer. En lampa må som sagt vara en lampa, men en smarttelefon är aldrig bara en smarttelefon. Här hos oss fick vi igår (igen) detta bekräftat på ett obestridligt sätt. Jag har fantiserat om att skapa ett utekök på terrassen och därför har jag letat på nätet efter en rostfri stekplatta till grillen. Att detta leder till att jag, när jag surfar på mina ofta besökta nyhetssajter, nu får upp reklam för dylika grilltillbehör är förstås inget konstigt. Google vet vad jag har letat efter och jag antar att jag, när jag godkänner användandet av kakor, också godkänner att Google använder sig av mina sökningar för att rikta reklam till mig. Så långt inget konstigt. MEN. Jag och frun satt i soffan och diskuterade detta möjliga utekök och stekplattan jag letar efter. Observera att hon INTE gjorde någon sökning på sin telefon, vi bara satt och pratade. Med våra telefoner i närheten. Döm om både min och hennes förvåning när också hon fick liknade reklam i sitt flöde! 

Detta har hänt tidigare vid flera tillfällen, och flera vänner har berättat om liknande händelser. 

En lampa må som sagt vara bara en lampa, men en smarttelefon är definitivt inte bara en smarttelefon och det lönar sig definitivt inte att vara naivt blåögd. Jag hörde för en tid sedan ett citat (som går tillbaka på en utvecklare hos ett it-företag) som jag undrar om det inte skulle vara skäl att ta på allvar: "Keep your head smart and your phone dumb."  

Wokebashing

Ibland kan man hitta guldkorn på nätet. Det gjorde jag igår när jag snubblade över en kort video med den brittiske komikern Ricky Gervais. Alltså han som ligger bakom den ursprungliga versionen av "The Office". Han talar om hur vissa blir kränkta av diverse skämt, men hans visdomsord är (t.o.m. mycket mer) tillämpbara på andra fenomen idag. Därav rubriken. För den som inte behärskar engelskan har jag gjort en översättning som jag infogar nedan. 

Gervais säger: "Hur arrogant är du inte om du tror dig förtjäna att kunna gå igenom livet utan att stöta på någon som säger något som du inte håller med om eller ogillar? Jag vill att människor slutar säga att "Det där skämtet är kränkande" och i stället börja säga "Jag anser att det där skämtet var kränkande". För det är allt det är. Det enda du berättar är hur du uppfattar det. Det är inget kränkande i sig med skämtet. Idag försöker man få utsagan "Jag är kränkt" att låta betydelsefull. Men det skiljer sig inte från utsagan "Jag har sjukt ben". Jag tror dig när du säger det, men det har inget med mig att göra. Det sägs att vi inte ska såra människornas känslor, men vad göra när människornas känslor är felaktiga? Om du inte gillar fakta, försök inte förändra dem! Korrigera i stället dina känslor! ..."

Avslöjande

Gårdagens stora internationella nyhet var att Joe Biden nu till sist pressats att avstå sin kandidatur i det amerikanska presidentvalet. Detta är ingen stor överraskning, men sättet som det görs på är ändå ytterst anmärkningsvärd. Biden hyllas idag i alla tonarter av både amerikanska demokratpolitiker och västerländska statsmän. Orden om att han på detta sätt hjälper till att rädda USA:s demokrati är vanliga i hyllningarna - underförstått då att Donald Trump är ett hot mot den samma. 

Nå, den som är ens lite klarsynt ser hur galet detta är. Joe Biden har, enligt gällande regelverk och i demokratisk (!) anda valts till det demokratiska partiets presidentkandidat. Nu har han alltså, för att hans chanser att vinna höstens presidentval anses vara närmast obefintliga, pressats att avstå sin kandidatur. Detta högst odemokratiska förfaringssätt alltså av det parti som säger sig värna om och vilja rädda demokratin i USA!

Detta är så oerhört ... ja jag vet inte vad det är. Komiskt? Tragiskt? Hycklande? Ja, det är kanske den bästa beskrivningen av detta. Hela detta skådespel är ett sådant oerhört hyckleri.

---

För dig som inte förstod detta: Det är mycket tyngre och oerhört mycket ansvarsfullare att vara president i USA än att kandidera för denna post. Så om orsaken till att Biden drar tillbaka  sin kandidatur är hans ålder och vacklande mentala hälsa borde han givetvis avgå från presidentposten. Men det gör han uppenbarligen (och förstås) inte. Således är orsaken till att han hoppar av från valet inte hans ålder och mentala hälsa utan det faktum att hans ålder och mentala hälsa bland väljarna uppfattas som ett hinder och att detta därmed spelar Trump i händerna. Detta alltså trots att han, enligt demokratiska spelregler, valts till sitt partis kandidat. 

Hyckleri var alltså ordet.

Om den eldröda hästen och hans ryttare

Jag brukar vanligen numera inte läsa Kyrkpressen, åtminstone inte så alldeles noggrant. Men i det senaste numret läste jag Jan-Erik Andelins ledartext och fann att jag kan skriva under mycket av det han säger. Jag fick också en ny insikt – eller åtminstone en påminnelse om en insikt jag glömt bort. Han skriver om stämningen i världen för drygt 100 år sedan: "Långt innan de sociala mediernas tid sägs ett allmänt sinnestillstånd, ett kusligt inre tryck hos miljoner människor som knappt läste samma tidningar, ha utlöst första världskriget för över 100 år sedan – utan att någon egentligen visste varför. Samma krav på att krossa, förgöra och straffa förökar sig nu mycket fortare med de virala medierna. Parterna i en konflikt avhumaniseras och ges egenskaper som gör dem annorlunda än vi, och värda vår avsky."

Jag har för mig att jag har hört/läst om detta förr, men det hade helt glidit ur mitt minne. Nå, hur som helst är det skrämmande hur en masspsykos kunde drabba breda folklager på det sätt som då skedde. Ännu mer skrämmande är att vi just nu ser exakt samma sak hända. Den krigshets som frammanats/frammanas och den ovilja hos folkens ledare att ens försöka söka efter möjligheter till fred (och nedskjutandet av alla fredstrevare) i kombination med den alienering i förhållande till Kina som vi såg på det nyss avslutade Nato-toppmötet bådar verkligen inte gott.

Jag tycker mig se samma typ av masspsykos som rådde för drygt 100 år sedan. Denna syns också, i ytterst liten skala förstås men dock, här i kommentarfältet på denna blogg.

Som en kristen som bejakar att det finns en andlig dimension i tillvaron och en ond makt som regerar i denna av synden präglade värld är det förstås inte svårt att se hur denna onda makt ligger bakom det som sker. I Uppenbarelseboken 6 talas det om fyra hästar med tillhörande ryttare. Den andra av dessa, en eldröd sådan, fick makt/tilläts (observera detta ord mycket noga!) "ta freden från jorden och få människorna att slakta varandra".

Detta handlar helt tydligt om ett krig som Herren låter drabba jorden inför tidens stora slutuppgörelse. Det är oerhört intressant med de förutsägelser om framtiden som finns i Uppenbarelseboken. Tiden är linjär, det är sant, men denna linje är, tänker jag mig, ofta krökt som i en spiral som vidgar sig uppåt. Således kommer tiden, när den går, att passera samma (tänkta) vertikala linje upprepade gånger. Vid just den nu aktuella linjen står denna eldröda häst med sin ryttare och "tar freden från jorden". Eller med andra ord: Profetiorna i Uppenbarelseboken har flera uppfyllelser i historien, och för varje gång blir händelserna mer omfattande (spiralen vidgas) för att sedan till sist få sin egentliga och slutliga uppfyllelse.

---

Det vi ser just nu är att detta "kusliga, inre tryck" som Andelin skriver om (eller masspsykos som jag kallar det) ökar dramatiskt speciellt i västvärlden. Månne vi är i den situationen att tidslinjen är på väg längs sin spiralformade krökning med hög fart mot den vertikala linje där den eldröda hästen med sin skräckinjagande ryttare står och väntar på oss? Ingen kan givetvis säga det med säkerhet, men oberoende av vad som väntar oss är det kraftigt förhöjda tonläget och den galna kompromisslösheten, krigshetsen och oviljan att ens höra om några fredsträvanden synnerligen illavarslande.   

Så vad kan då den lilla människan göra i den här situationen? Jag tänker mig två saker som är av yttersta vikt. Vi kan, först och främst, se till att vi har vår exitplan ur denna världen klar och i skick. Att vi är beredda att möta evigheten. Eller som de gamla sade det: Att vi har allt klart med vår Herre. Jesus har allt i sin hand, historien, nuet och framtiden. Han sade att han gick till Fadern för att bereda rum för oss, och genom hans korsdöd och uppståndelse, hans seger över döden, kan vi bli räddade "från den kommande vredesdomen" som Bibeln kallar det. (1Thess. 1:10) "Tro på Herren Jesus så blir du frälst..." (Apg. 16:31)

Det är det första och viktigaste. Sedan kan vi be. Be att Herren skulle förbarma sig över oss och vår synnerligen vilsegångna tid och över alla människor som ännu lever i syndens mörker, helt bedragna av den ondes lögner.

Det kan vi göra, och det är inte lite.

Inte alls förvånande

Donald Trump utsattes för ett mordförsök i natt. Precis som jag skriver i rubriken är detta inte alls förvånande, det som är förvånande är att detta inte har skett tidigare.

 Så som det politiska tonläget är i USA idag är det verkligen inte konstigt att något sådant här sker. Det finns alldeles tillräckligt med galningar i landet för att någon ska tro sig göra en god gärning genom att mörda Trump. 

Den verkligt skyldige till detta mordförsök är dock inte skytten, utan Trumps politiska motståndare och vänstermedia som lögnaktigt har utmålat honom som ett hot mot och en fiende till demokratin. Ja, du läste rätt. Att på det sätt som har skett sprida lögner om en presidentkandidat och utmåla honom som en framtida diktator är så oerhört farligt, vilket vi nu alltså fick bevisat. 

Nu är förstås Trump inte heller någon duvunge. Han kan utan vidare, och med fog, beskyllas för att ha varit med och skapat den splittring som finns i landet och som ledde fram till detta mordförsök.

---

Så, vad händer nu? Trump blev skadad, men om skadan bara består i ett söndrigt öra kommer han att repa sig relativt snabbt och kunna återuppta sin kampanj ganska snart. Förhoppningsvis med förbättrad säkerhet. 

Min önskan skulle vara att han, som ett resultat av detta, skulle få sig en sådan knäpp att han inser att han behöver tona ner sin retorik. Mycket tyder på att denna bara är ett spel för gallerian eftersom han av allt att döma som person inte är en sådan buffel och skitstövel som han spelar i offentligheten. (Det finns upprepade vittnesbörd av människor som kommit i kontakt med honom och som målar upp en helt annan bild av honom.) Nu skulle Trump vinna mycket på att inta en försonligare ton och agera landsfader. Efter detta, och med Biden som möjlig motkandidat, har han nämligen råd att göra det. 

Min fruktan är dock att han i stället går andra vägen och tvärtom skruvar upp sin retorik. Hans ord om "kamp!" på väg ner från talarstolen med sönderskjutet öra i natt vittnar om att det mycket väl kan vara den väg han väljer. Det skulle i så fall kunna få fatala följder för inte bara honom själv utan för hela landet och kanske hela världen. 

Det finns nämligen fler galningar i USA än den som sköt skotten i natt.

En belysande ledare, på sitt sätt

Marcus Jansson skriver i en ledare på ÖT om att rockmusik och Pride står för frihet och hävdar att de som "går lös på flaggan" (och inte accepterar det regnbågsrörelsen står för) "egentligen ingenting har förstått".

Saken är faktiskt tvärtom. Jansson visar med det han skriver att det är han som "ingenting har förstått". Detta blir tydligt när han skriver om Rob Halford, sångaren i Judas Priest, som kom ut som homosexuell 1998. Jansson skriver: "Det var knappast många på högstadiet (där JP var "inne") som fattade att Halford var gay, trots att stilen var läderbög för hela slanten. Men skulle det ha gjort någon skillnad om vi fattat eller vetat?" 

Sedan Halford kom ut som homosexuell har fansen visat att de inte bryr sig, skriver Jansson vidare. "För fansen var det ingen stor sak vilken läggning sångaren hade. Så borde det vara för alla. Det ska inte vara en stor sak."

Här håller jag fullständigt med! Detta med den sexuella läggningen ska inte vara en stor sak. Nu gillar jag (förstås) inte hårdrock, men om jag skulle göra det skulle inte en sångares sexuella läggning vara någon stor sak. Varför skulle det det? Om sångaren sjunger bra och gör sitt jobb ska man kunna njuta av sångerna precis lika mycket om sångaren är homosexuell eller heterosexuell. Samma sak med en bagare, en florist eller en skådespelare. Vi är alla människor.

Men det stora problemet är att det idag GÖRS till en stor grej. I stället för att betrakta den sexuella läggningen som något sekundärt och (för det primära - i detta fall musiken) fullständigt ovidkommande går man in med den sexuella läggningen först. Halford var, under sin tid av popularitet, en sångare som råkade vara homosexuell. Ingen behövde veta om det eftersom det inte hade någon som helst betydelse för hans sjungande. Idag skulle han vara en homosexuell människa som sjunger och hans sexuella läggning något som alla måste känna till. Och bejaka. 

Idag ska allt som har med den sexuella läggningen skrivas oss på näsan - och alla ska acceptera alla uttryck för denna läggning. Det ska inte få finnas någon som inte accepterar/bejakar för då är det inte längre fråga om "trygga rum". 

Hur blev det så här galet? Ja, det är en inte alltför lätt fråga att besvara. Men så här är det, och regnbågsflaggan står för detta krav på acceptans/bejakande. Så till den grad att det finns fog för att tala om "regnbågsfascism". 

Jag skulle hoppas att sådana som denne Marcus Jansson skulle se och förstå detta. Han torde inte vara något hopplöst fall emedan han i sin ledare har med alla faktorer som behövs för denna förståelse. Bitarna har bara ännu inte fallit på plats.  

 

 

Krigshetsen fortsätter

Ungerns premiärminister Orbán fortsätter sina fredssträvanden under inledningen av Ungerns EU-ordförandeskap. Efter Nato-toppmötet kommer han, enligt uppgift, att träffa USA:s förre (och näste?) president Trump för diskussioner om fred i Europa.

Det är oerhört skrämmande hur Europas ledande politiker reagerar på dessa försök att treva efter en möjlig fredlig lösning på kriget i Ukraina. T.ex. vår president Stubb har sagt att han är "totalt oenig med Viktor Orbáns tillvägagångssätt". 

Jag kan inte begripa ett sådant uttalande. Samma sak med det som vår statsminister Orpo sade i samband med Natos toppmöte. "Orpo säger att landet som har ordförandeskapet har ett speciellt ansvar för att värna om unionens enighet – den ska bygga på en gemensam linje."

Detta sista är inte bara förbryllande, det är rent av skrämmande. Saken är den att det inte finns någon "gemensam linje", och tack och lov för det! EU domineras idag av krigshetsare, och det sätt som Nato nu retar upp Kina och går in för att skapa motsättningar mellan väst och Kina låter förstå att dessa ledare helt har tappat kontakten med verkligheten. Vill EU:s, USA:s och Natos ledare verkligen ha ett världskrig? Allt tycks tyda på det, och det är oerhört skrämmande. Men som sagt, tack och lov finns det en opposition mot detta krigshetsande. Att sedan de ledare som tycks vilja ha ett världskrig kräver rättning i ledet och uppslutning bakom en "gemensam linje" som alltså inte finns säger mer än väl vad detta handlar om. 

I artikeln på Svenska Yles webbplats - som jag hämtat citaten ovan från - sägs också att "I ett möte mellan EU-ambassadörer i Bryssel på onsdagen ska ambassadör efter ambassadör ha skällt på Ungern och Orbáns agerande". Vidare sägs att (åtminstone) Sverige och Finland kommer att bojkotta de ministermöten som hålls i juli under Ungerns ordförandeskap och i stället sända tjänstemän till dessa möten.

---

Det stora problemet med EU idag, förutom att unionen som skulle vara ett fredsprojekt har blivit en detaljstyrande tvångströja på väg mot federalism, är att unionen så totalt domineras av värdeliberal vänsterpolitik. Detta så till den grad att unionen och dess framtid rubbas om och när ett större medlemsland (eller redan ett mindre, som Ungern) får en regering som inte omfattar denna värdeliberala vänsteragenda. Hur och varför det har blivit så här är förstås en komplex fråga, men vanligen när extrema åsikter används som fundament blir resiliensen i förhållande mot det avvikande väldigt dålig. Det är precis det vi har sett hända inom EU under de senaste åren. Och denna utveckling är synnerligen oroande.