En belysande ledare, på sitt sätt

Marcus Jansson skriver i en ledare på ÖT om att rockmusik och Pride står för frihet och hävdar att de som "går lös på flaggan" (och inte accepterar det regnbågsrörelsen står för) "egentligen ingenting har förstått".

Saken är faktiskt tvärtom. Jansson visar med det han skriver att det är han som "ingenting har förstått". Detta blir tydligt när han skriver om Rob Halford, sångaren i Judas Priest, som kom ut som homosexuell 1998. Jansson skriver: "Det var knappast många på högstadiet (där JP var "inne") som fattade att Halford var gay, trots att stilen var läderbög för hela slanten. Men skulle det ha gjort någon skillnad om vi fattat eller vetat?" 

Sedan Halford kom ut som homosexuell har fansen visat att de inte bryr sig, skriver Jansson vidare. "För fansen var det ingen stor sak vilken läggning sångaren hade. Så borde det vara för alla. Det ska inte vara en stor sak."

Här håller jag fullständigt med! Detta med den sexuella läggningen ska inte vara en stor sak. Nu gillar jag (förstås) inte hårdrock, men om jag skulle göra det skulle inte en sångares sexuella läggning vara någon stor sak. Varför skulle det det? Om sångaren sjunger bra och gör sitt jobb ska man kunna njuta av sångerna precis lika mycket om sångaren är homosexuell eller heterosexuell. Samma sak med en bagare, en florist eller en skådespelare. Vi är alla människor.

Men det stora problemet är att det idag GÖRS till en stor grej. I stället för att betrakta den sexuella läggningen som något sekundärt och (för det primära - i detta fall musiken) fullständigt ovidkommande går man in med den sexuella läggningen först. Halford var, under sin tid av popularitet, en sångare som råkade vara homosexuell. Ingen behövde veta om det eftersom det inte hade någon som helst betydelse för hans sjungande. Idag skulle han vara en homosexuell människa som sjunger och hans sexuella läggning något som alla måste känna till. Och bejaka. 

Idag ska allt som har med den sexuella läggningen skrivas oss på näsan - och alla ska acceptera alla uttryck för denna läggning. Det ska inte få finnas någon som inte accepterar/bejakar för då är det inte längre fråga om "trygga rum". 

Hur blev det så här galet? Ja, det är en inte alltför lätt fråga att besvara. Men så här är det, och regnbågsflaggan står för detta krav på acceptans/bejakande. Så till den grad att det finns fog för att tala om "regnbågsfascism". 

Jag skulle hoppas att sådana som denne Marcus Jansson skulle se och förstå detta. Han torde inte vara något hopplöst fall emedan han i sin ledare har med alla faktorer som behövs för denna förståelse. Bitarna har bara ännu inte fallit på plats.