Kosmetika och verklighet

Det finns ett talesätt som talar om att sätta läppstift på en gris. Jag satte inte det i rubriken, men det är vad denna text kommer att handla om. Det som ännu kan tilläggas är att grisen som får den kosmetiska behandlingen är döende. 

Nu talar jag förstås om klimatarbetet och västvärldens självplågeri när det gäller utsläppsminskningar. Inför klimattoppmötet COP29 i Baku kan vi i media ta del av olika uppgifter om hur klimatarbetet framskrider. I många västliga länder minskar faktiskt koldioxidutsläppen, och för detta är våra politiker inte sena att slå sig för bröstet. Detta samtidigt som många länder, främst Kina, helt ogenerat bygger ut stenkolsanvändningen och de globala utsläppen fortsättningsvis ökar.

Det vi sysslar med här i västvärlden är m.a.o. inget annat än att vi sätter tjockt med läppstift på en döende gris. Det vi själva verket håller på med är att vi plågar oss själva och håller på att driva vår ekonomi till döds. I Tyskland, för att ta det kanske bästa exemplet, planerar redan tung och energikrävande industri att flytta bort eftersom det helt enkelt inte finns tillräckligt med energi till konkurrenskraftiga priser. 

Vårt självplågeri syns tillsvidare närmast i en svajig elmarknad med kraftiga prisfluktuationer, men detta är bara en liten början. Vårt stora problem är att det inte finns några fungerande fullgoda alternativ till fossil energi och att vi, trots detta, agerar och låtsas som att det finns. Med den påföljden att sådana länder (läs: Kina) som agerar mera rationellt ångar om oss med god fart. Dessutom blir vi i väst allt mer beroende av just Kina och andra länder som har fattat hur det här fungerar. Och dessutom, och framför allt, räddar vi inte klimatet med att bete oss på detta sätt. Utsläppen är globala, liksom de eventuella verkningarna dessa får, och att flytta våra utsläpp till andra länder (vilket blir slutresultatet av detta vårt självplågeri) gör bara illa värre. Men vi kanske kan lura oss själva att vi gör något gott!

För det är ju så, vi gör ju vår del! Eller hur? Likt medeltidens avlatshandel och det goda samvete människorna då kunde betala för köper vi oss ett gott samvete genom att späka oss själva och ruinera vår ekonomi i klimatarbetets namn. 

Nå, Kina kineserna lär nog ta hand om oss i slutändan.   

---

Inför COP29 sägs den största (avgörande) frågan vara hur man ska fördela kostnaderna för klimatarbetet och för att ta hand om "klimatskadorna". Detta är också ett uttryck för hur verklighetsfrånvänd detta klimatarbete är. Den stora frågan borde vara hur man kan pressa Kina att göra sin del av klimatarbetet. Men det lär inte bli någon huvudfråga. Tyvärr. Sannolikt för att alla vet att Kina sätter ekonomin före klimatarbetet. Således kommer COP29 att handla om hur vi i väst ska fortsätta späka oss själva för att kunna sova gott på nätterna medan koldioxidutsläppen globalt sett bara fortsätter att öka.