Eutanasi

Vilken var månne gårdagens mest signifikanta nyhet? Den att ryska diplomater blev portade från OSSE-mötet i Helsingfors? Eller att Fennovoimas kärnkraftverksprojekt i Pyhäjoki ligger i hård motvind efter avslöjanden om att det bakom den nya kroatiska ägaren döljer sig ryskt kapital? Eller (igen) någon regnbågsgrej? Eller kanske det att VPS tänkte vinna över AIK i kvalet till Europaligan i fotboll? Nå, detta handlar givetvis en del om tycke och smak, men i mina böcker är det ingen av de ovannämnda - även om de två första är stora saker. Gårdagens nyhet är att en deprimerad 24-årig belgisk kvinna fått rätten att bli avlivad av sjukvården i sitt hemland. I Belgien har eutanasi varit laglig sedan år 2002, och idag har Belgien den mest "progressiva" eutanasilagstiftningen i världen. Bland annat har Belgien, som enda land i världen, avskaffat åldersgränsen för eutanasi när det gäller dödligt sjuka barn.

"Laura", som kvinnan har kallats i media, har varit intagen på en psykiatrisk avdelning i tre år och har försökt ta sitt liv vid flera tillfällen. Enligt Iltalehti säger den unga kvinnan att hon ser att hon inte längre har något annat alternativ än att dö. "Om jag kunde välja skulle jag välja att leva, men jag har redan försökt allt och misslyckats."

Jag som inte har haft några psykiska problem kan givetvis inte förstå hur svår "Laura" upplever att hennes situation är, men jag vill nog hävda att det ALLTID finns andra alternativ än att dö. Eutanasi är aldrig det bästa alternativet. Aldrig. Framför allt inte för en ung människa som inte har några andra sjukdomar än en i och för sig säkert mycket svår depression.

Jag ser två lärdomar som vi kan dra av detta fall. För det första det att eutanasin är ett sluttande plan. Det börjar så där smågulligt som rätten för dödssjuka åldringar att dö en "god död" för en läkares hand. Sedan följer det ena efter det andra, och exemplet ovan är inte slutpunkten. Tro mig.

För det andra kan vi se vad ett land och ett folk som förkastar evangeliet kommer att råka ut för. "Utan Gud och utan hopp i världen." Denna "Laura" skulle behöva Jesus. Det sägs (givetvis) inget om det i artikeln, men när hon säger att hon har "försökt allt" så misstänker jag, på goda grunder, att hon inte har gett evangeliet någon chans. Varför tror jag det? Helt enkelt för att det i ett sekulärt samhälle helt enkelt inte längre finns på kartan. Så blir det när man tappar bort både kartan och kompassen.