Märklig självdestruktivitet

Igår hölls flera demonstrationer/manifestationer för kulturell mångfald och mångkulturalism. På medborgarplatsen i Helsingfors samlades ca 15 000 människor - om man får tro media. Varför man samlades och vad man riktigt stöder med sitt engagemang är kanske inte riktigt klart, men alla på plats tycks vara överens om att Olli Immonen och Sannfinländarna är något ont. (Sannfinländaren som skulle tala - och som tog avstånd från rasism - blev utbuad och skulle inte ha kunnat genomföra sitt tal om inte konferenciern skulle ha lugnat folkhopen.) Här ser man samma fenomen som syns också i debatten i stort i denna sak. Det viktiga är inte debatten i sig eller vad man demonstrerar mot och kritiserar, utan ATT man gör det. Och gärna att man gör det högt och med gemensam stämma. Jag har slagits av att många som uttalar sig inte tycks känna till så mycket om Olli Immonen och vad han egentligen står för. Det man kritiserar när man öppnar munnen är närmast sina egna (miss?)uppfattningar om Olli Immonen och hans åsikter. Behöver jag säga att jag anser detta vara synnerligen beklämmande? Och rent av farligt. Alla former av mob-beteende är farligt. Oavsett hur ädel avsikten än må vara.

Nu säger jag givetvis inte att det inte skulle finnas något att kritisera i denna sak. För det finns det. Kampretoriken i Immonens inlägg är, menar jag, synnerligen farlig. Det klingar Breivikskt, om vi säger så. Men jag gillar att försöka spåra och se sådant som sker bakom det som synes ske, och här finns det mycket att upptäcka. Dels då detta med att många som uttalar sig ondgör sig över vad man menar att Immonen står för. Sådant har vi sett förr. Under en viss tid i vår historia slutade sådant med häxbål. Sedan har vi de många gånga gånger fullständigt tomma slagorden som upprepas gång på gång. Här, och i många andra debatter och manifestationer. "Vi har en dröm", som ett aktuellt exempel. Vad går denna dröm ut på? Ett mångkulturellt Finland? Men vet någon ens hur det skulle fås att fungera? Och vad menas egentligen med mångkulturalism? Har någon hört hur detta experiment har slagit ut i t.ex. Malmö? Där kan man tala om verklig mångkulturalism. Eller borde det kanske kallas något annat? Eller de ord som en deltagare i manifestationen igår uttalade: "Det är underligt att man motsätter sig kulturell mångfald." Är det? Med exemplet Malmö på bordet. Ja, och igen, vad är det riktigt man motsätter sig?

Det är lätt att stå och ropa slagord. Men jag menar ju nog att man borde definiera vad man menar med de ord man står och ropar. Se, jag känner lukten av dumhet här. Av flockbeteende. Mob-mentalitet. Men framför allt av en synnerligen märklig självdestruktivitet. Den underliggande åsikten/inställningen här är att "muslimer är goda människor". Och ja, sanningen är säkert den att de flesta muslimer garanterat inte är sämre människor än vad vi vanliga finländare är. Men de har ett bagage som vi vanliga finländare inte har. Och då talar jag om Islam. Och Islam är en synnerligen farlig sak. Islam föder, vid vissa speciella betingelser, allvarlig och rent av livsfarlig extremism. Detta är något som knappast någon idag kan eller ens vill ifrågasätta. Men likväl tycks det finnas sådana som inte klarar av att lägga ihop två och två. Den som inte har insett detta och som ställer sig på medborgarplatsen och ropar slagord och som frågar sig hur i hela friden någon kan vara emot mångkulturalism beter sig synnerligen självdestruktivt.

Jag känner som sagt lukten av dumhet. Samma typ av dumhet som vägrar att inse att en omdefiniering av äktenskapet kommer att leda till katastrofala följder. Samma typ av självdestruktivitet som ligger bakom och genomsyrar också de slagord som hörts/hörs i den debatten. "Det handlar om alla människors lika värde." "Hur kan något till för en människa vara något borta från någon annan?". "Hur kan någon motsätta sig kärlek mellan två människor - oberoende av vilket kön de har?"

Givetvis inser jag att slagord behöver vara avskalade och förenklade. Annars "slår" de inte. Men jag accepterar inte slagord som består av rena rama lögner. Inte slagord som inte ger en riktig bild av det man motsätter sig. Inte heller slagord som är fördummande och som bottnar i att man inte har förstått vad saken man står och ropar om egentligen handlar om. Inte slagord som andas en synnerligen märklig självdestruktivitet. Och det är precis vad jag ser här. Ser, och förfasas.