Jag har tydligen varit lite disträ den senaste tiden. Jag begriper inte hur jag missade att det i onsdags var exakt 100 år sedan Dan Andersson dog på hotell Hellman i Stockholm. Hotellrummet hade några dagar tidigare sanerats mot vägglöss, och en del cyanväte hade blivit kvar i den ovädrade madrassen. Dan Andersson blev endast 32 år gammal.
Vi är många som har fascinerats av hans diktning, och hans livsöde - och speciellt hans död - har förstås hjälpt till att skapa legenden Dan Andersson. Jag har så länge jag minns tilltalats av hans melankoliska dikter som riktigt dryper av vildmarksromantik. Dessutom har det finska arvet i hans diktning, främst synligt i de finskklingande, nästan mystiska, ortsnamnen (Pajso, Luossa osv), varit något som har slagit an en ton inom mig. För att inte tala om hans bibelgenomdränkta språk och hans frånvaro av fruktan för den oundvikliga döden. Ångest, kallar många bedömare det, men jag ser det inte så. Kanske han bearbetade en rädsla för döden genom sina texter, men den syns inte i dem. Tvärtom, skulle jag säga.
Många gånger får man undra varför vissa människor dör, som vi ser det, alltför unga. Dan Andersson var definitivt en av dem. Men jag har tänkt att kanske var det Herren som valde att ta hem honom innan han drogs ner i den buddism som han visade ett allt större intresse för. Det här är förstås bara spekulation, men det skulle inte förvåna om det faktiskt var så.
Jag hittade igår en dikt, sjungen av Hootenanny Singers, som visar på detta jag skrev om frånvaron av fruktan för döden. Teologiskt skulle det förstås finnas mycket här man kunde diskutera, och säkert också sådant som inte riktigt håller för en närmare granskning. Men orden är härliga, frimodigheten är stor - också inför döden - och melodin och instrumenteringen stöder orden på ett oerhört fint sätt. Jag tänker på "Avskedssång till finnmarksskalden Broder Joachim."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar