Ännu om att tolka och att förstå

I helgen publicerade Svenska Yle en nyhet på sin webbplats som hade rubriken "Man kan vara hbt och kristen". Gällande rubriken kunde man säga både det ena och det andra (vilket jag redan har gjort, bl.a. här) men jag ska denna gång låta hela hbt-frågan vila. Det jag däremot inte kan låta bli att lyfta fram är ett citat av Bo-Göran Åstrand, kyrkoherde i Jakobstad:

"Vi måste tolka Bibeln så att den talar om den verklighet vi lever i."

Detta alltså enligt Svenska Yle:s artikel. Nu finns det givetvis en möjlighet att Åstrand citerats fel, men eftersom ingen dementi har publicerats utgår jag ifrån att han citeras korrekt. Det Åstrand således i princip säger är att vi ska läsa Bibeln så att den säger det som vi vill att den ska säga. Så att den bekräftar de åsikter som just nu är på modet. Hur jag än försöker kan jag inte få detta citat till något annat.

Detta är det farliga med att "tolka" i stället för att försöka förstå. Det som ligger bakom detta "tolkande" är egentligen inget annat än en funktionell ateism. Gud har INTE en gång för alla talat om för oss vad som är bäst för oss människor, och vår uppgift blir således inte att försöka förstå vad Bibelns eviga budskap till oss människor är, utan i stället får vi läsa in det som passar oss och den tid vi lever i i texterna. Vi skapar helt enkelt oss en egen avgud som talar det vi vill att han ska göra, och samtidigt avskaffar vi den Gud som finns och som talar evig sanning till oss från Bibelns blad.

Det som Bo-Göran Åstrand ger uttryck för här är inte kristendom. Vad det är vet jag inte riktigt, men kristen tro är det som sagt inte. Avsteget är kanske ännu inte så stort, men redskapet som Åstrand tar i bruk är av sådan kaliber att det sedan kan användas för att demontera också mera centrala trossatser. Jungfrufödelsen, uppståndelsen och de dubbla utgången är alla sådana saker som inte passar i "den verklighet vi lever i" idag - och således sådana lärosatser som kan avskrivas på denna grund.

Det behöver kanske inte sägas att detta är en oerhört farlig väg. En väg där människan - och tidsandan - blir domare över Guds ord i stället för att Guds ord får vara domare över människan, hennes val, hennes åsikter och hennes tro. En väg som inte är "Den Vägen", men som likväl i artikeln kallas kristendom. Ja, och då kan man förstås också vara hbt och kristen. Men det man i själva verket talar om är någonting helt annat.

För en kristen, även för en kristen som lever i denna tid, gäller i stället det som sägs i Rom. 12:1-2:

Så förmanar jag nu er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära era kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud - er andliga gudstjänst. Och anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott och fullkomligt och som behagar honom.

Hallå, gör något!

Jag fick ett e-postmeddelande för ett par timmar sedan. Jag har fått en hel del både konstiga och allt från fräcka till rent hatiska mail, men detta är, vågar jag påstå, det hemskaste jag någonsin fått. Med bred marginal. E-postmeddelandet i sig var inget att säga om, men det var de bifogade filerna som var fullständigt horribla. Ca 20 bilder av vad som händer med de kristna (och andra folkgrupper) i Irak när de vägrar konvertera till den form av islam som ISIS bekänner sig till. Min vän, som hade sänt e-posten, sade att det handlar om människoslakt, och det är precis rätt ord för det som bilderna visade. Jag har varit med när min far och farfar har stuckit och slaktat grisar, och det som sågs på en av bilderna var precis samma sak som sker vid grisslakt. Med den skillnaden att det nu var en människa på bilden.

Jag publicerar inte bilderna, de alldeles för hemska för det, och jag önskar att inte heller jag skulle ha sett dem. Ja, jag hoppas förstås att dessa bilder aldrig skulle ha tagits - helt enkelt för att det de beskriver aldrig skulle ha hänt. Men bilderna finns, och detta hemska har hänt. Och händer, i stort sett varje dag, i Irak och Syrien. Jag skrev i den förra texten att "för det första måste väst, gärna under FN-mandat, gå in med fredsbevarande trupper och bilda en buffert mot ISIS och därmed skydda de kristna/andra minoriteter som ännu finns kvar i detta område samt alla de som lever i olika flyktingläger och som riskerar att ännu en gång hamna i vägen för ISIS frammarsch. Detta är förvisso redan för sent och borde ha gjorts för länge sedan, menar jag, men bättre sent än aldrig. Men nu brinner det definitivt i knutarna!"

Dessa bilder visar att det redan är för sent för allt för många människor. Kristna och andra. ISIS är en terroristorganisation så hemsk och så omänsklig att det inte finns ord att beskriva hur hemsk den är. Och nu har många av våra kristna bröder och systrar hamnat rakt i vägen för och mitt i dessa grymheter. Män, kvinnor och barn slaktas brutalt och fullständigt skoningslöst.

I 1Kor. 12:26 skriver Paulus att "om en lem lider så lider alla lemmarna med den". Här använder han bilden av kroppen och om oss kristna som olika lemmar i den kropp som utgör Kristi kyrka. Kroppen fungerar ju så att om man har skadat ett finger så vet hela kroppen av denna smärta. Just nu halshuggs, korsfästs och slaktas våra bröder och systrar brutalt i Irak och Syrien. Detta kan inte ske utan att vi lider med dem. Det är den världsvida kristna kyrkan, och därmed Kristi kropp, som attackeras och lemlästas. Vi kristna här i vår, än så länge, trygga del av världen är också lemmar i denna samma kropp, och vi kan inte åse detta utan att också vi lider med våra bröder och systrar.

Så, vad kan vi göra? Som kristna, och givetvis också andra, som vill engagera sig. Jag lovade i den senaste texten att jag skulle återkomma till detta, och de bilder jag just såg fick mig att göra detta lite snabbare än planerat. Ett naturligt svar är att vi kan - och ska - be. Det ska vi, och det har många säkert redan gjort en längre tid. Det sägs att när Stefanus (den förste kristna martyren) dog såg han Jesus STÅ på Faderns högra sida. På alla andra ställen talas det om att Jesus SITTER på Faderns högra sida. Detta att Jesus står har förståtts som så att Jesus engagerar sig (hårt) i sina lärjungars öden här på jorden. Jesus står upp, där vid Faderns högra sida, när martyrernas blod flyter. Böner som frambärs inför Guds ansikte i denna sak hörs och tas emot, det kan vi vara fullständigt säkra på. Och svaret kommer, om inte tidigare så när strecket dras för tiden. (Upp. 6:10-11)

"Var stilla ännu en liten tid", var rådet dessa fick, där i Upp. 6. Men det rådet gavs till dem som redan hade blivit dödade för Jesu namns skull. För oss som ännu lever här på jorden gäller ännu detta att vi ska be. Jag tror inte heller att vi behöver, ska eller ens FÅR vara stilla när våra trossyskon slaktas på detta sätt. Det jag skulle vilja se nu är någon form av solidaritetsyttring. En bred sådan. Kanske i form av en marsch, eller kanske ännu hellre i form av utlysandet av en sorge- och solidaritetsdag med bön och fasta. Finns det någon som kunde tänka sig att ta tag i detta (också här) i vårt land? Martyrkyrkans vänner? Biskoparna och domkapitlen? Kyrkomötet? Tyvärr misstänker jag att det endast är den första instansen som kommer på fråga. Det har exemplet från Sverige visat, men vad säger att vi måste vara lika dåliga här i landet? Så, frågan löd: Vem? FÖR VI KAN HELT ENKELT INTE LÅTA BLI ATT BRY OSS OCH ENGAGERA OSS!

För om en lem lider så lider hela kroppen.

ISIS och väst

För ett knappt år sedan skrev jag om läget i Syrien och om behovet att gå in och skydda de kristna i landet militärt om situationen i landet förvärras. Nå, i dag ser vi att situationen har förvärrats, och att förföljelserna har spridit sig från Syrien och Egypten till framför allt Irak. Dessutom hade ingen då ännu, alltså för ett år sedan, hört om ISIS. Idag har denna grymma terroristorganisation lagt en stor del av Irak/Syrien under sig och utropat ett kalifat. De kristna (och även andra folkgrupper) som kommit i deras väg har fått välja mellan att fly, konvertera eller dö. De som inte väljer det dyra, och osäkra, alternativet att betala en skatt åt ISIS, vill säga.

Det militära skyddet har diskuterats, men inget har ännu gjorts. USA har vid ett par tillfällen bombat ISIS-fästen för att hjälpa yazidiska flyktingar som blivit omringade och som var speciellt utsatta, men vilka följder detta har fått vet ännu ingen. I övrigt har det bara blivit en massa prat. Detta samtidigt som ISIS får fortsätta sin framryckning och fortsätter att attrahera och dra till sig krigare från i princip hela världen. Igår spred ISIS en video där en ISIS-krigare med huva på huvudet halshögg en amerikansk journalist. Mannen med huvan talade brittisk engelska, och hör med största sannolikhet till den allt större grupp av västerländska muslimer som har rest till Irak/Syrien för att kämpa för ISIS mot "de otrogna". På sociala medier har också spridits en video där en svensk "Ahmed" ringer in till en TV-kanal och berättar att han kommer att kriga och döda alla otrogna i Sverige.

Nu ser det ändå ut som om dessa "Ahmeds" håller sig någorlunda lugna så länge som ISIS får härja fritt i Syrien/Irak. Vilket de alltså hittills långt har fått göra. Men den dagen väst sätter ner foten och säger "Stopp" kommer garanterat alla dessa att aktivera sig, och då får man befara att ISIS hot om att "dränka USA i blod" kan bli verklighet. Och då garanterat inte bara USA.

Så vad borde alltså göras idag? Jag har förstås inget heltäckande svar, men några saker kan ändå listas. För det första måste väst, gärna under FN-mandat, gå in med fredsbevarande trupper och bilda en buffert mot ISIS och därmed skydda de kristna/andra minoriteter som ännu finns kvar i detta område samt alla de som lever i olika flyktingläger och som riskerar att ännu en gång hamna i vägen för ISIS frammarsch. Detta är förvisso redan för sent och borde ha gjorts för länge sedan, menar jag, men bättre sent än aldrig. Men nu brinner det definitivt i knutarna!

Sedan har vi problemet med Ahmed och hans gelikar som ännu bor och verkar i väst, och som med största sannolikhet kommer att aktivera sig om en sådan FN-aktion blir verklighet. Hur kan vi skydda oss mot en fiende som lever och verkar mitt ibland oss, som har skapat sig ett liv här och som blivit en del av vårt samhälle? Jag tror helt enkelt inte att det är möjligt. Vi får helt enkelt räkna med att det kommer att ske en hel del terrordåd med en hel del offer. Så är det bara. Visst kunde vi försöka, och försök kommer helt säkert att göras, att begränsa dessa dåd, men frågan är om det låter sig göras med mindre än att människors rättigheter och friheter kränks och tas bort. Då tänker jag givetvis på alla invandrare med muslimsk bakgrund. För det är synnerligen svårt att veta var Ahmed finns. Vem som sympatiserar med ISIS och vem som inte gör det. Det jag INTE vill se är en allmän jakt på muslimer, men risken finns att detta ändå kommer att bli verklighet. Tyvärr. Hur som helst kommer vi att tvingas tolerera en ytterligare skärpning i kontrollen av alla medborgares kommunikation i alla former. Övervakning, om vi vill säga det snällt. Spioneri, om vi vill vara elaka. Jag gillar verkligen inte detta, men vilka är alternativen?

Sedan har vi ännu ett par saker som vi, som kristna speciellt, kan göra, men dessa återkommer jag till i en annan text.

När kärleken svalnar

”Då skall man utlämna er till att misshandlas och dödas, och ni kommer att bli hatade av alla folk för mitt namns skull. Och då skall många komma på fall, och de skall förråda varandra och hata varandra. Många falska profeter skall träda fram och bedra många. Och eftersom laglösheten tilltar, kommer kärleken att svalna hos de flesta. Men den som håller ut intill slutet skall bli frälst. Och detta evangelium om riket skall predikas i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk, och sedan skall slutet komma.” (Matt 24:9-14)

Det ovanstående är ett avsnitt ur Jesu eskatologiska tal, alltså det tal i Matt. 24 och 25 där han talar till sina lärjungar om tidens slut. Här, liksom på de andra ställen där Guds ord talar om tidens slut och de händelser som kommer att föregå slutet, används ofta bilder och det som sägs är inte alltid så alldeles lätt att förstå. Många gånger får vi helt enkelt bara, efter ett t.o.m. mycket ingående studium, konstatera att detta vet vi inte riktigt vad det betyder, men att den som lever i Herren får se! Likväl är också dessa ord om tidens slut skrivna med mänskliga ord och för oss människor, varför det är ändå är tänkt att vi ska kunna förstå. Dessutom kommer kunskapen i dessa saker att öka med tiden. (Dan. 12:4)

För en rätt förståelse ska vara möjlig är det framför allt viktigt att vi läser hela sammanhang och inte rycker ut ord från sin kontext. Här, i texten ovan, är sammanhanget det att Jesus talar om de kristna och deras situation i den yttersta tiden. En svår tid på många sätt. Villolärare och vilseledare. Krig och rykten om krig. Hungersnöd och jordbävningar. Det vi mycket noga ska lägga märke till här är att Jesus inte räknar med att den kristna tron ska erövra världen. Tvärtom. Alla ska få höra evangelium, men de flesta kommer att strunta i det, spotta på det glada budskapet och vända sig mot de som tror och förfölja, ja, till och med döda dem. De som inte tar emot budskapet kommer att hata de som tror, och detta kommer kanske att vara en av de största prövningarna – Jesus säger här att många kommer att avfalla just på grund av detta hat som de inte vill bli utsatta för. De som på detta sätt kommer att avfalla kommer så att förråda de som förblir i tron, och till detta kommer sedan ännu det att många falska förkunnare kommer att träda fram och bedra många. Så kommer ännu detta hemska ord om att ”kärleken kommer att svalna hos de flesta”.

Detta är ett ord som idag gärna missförstås och missbrukas. Detta för att det helt enkelt inte går att förstå detta rätt om man inte först har förstått vad den kärlek är som här omtalas, varifrån den kommer och hur den tar sig uttryck. Kärleken är alltid en Guds gåva. ”Vi älskar för att han först har älskat oss.” (1Joh. 4:19) Denna kärlek är vi sedan kallade att ge vidare till alla människor. Vi är kallade att älska. Men observera här detta viktiga: Med den kärlek han först har älskat oss med. En kärlek som alltid går hand i hand med sanningen. För sådan är Guds kärlek. Och ”Ditt ord är sanning” (Joh. 17:17). En sann, hel och full kärlek kommer alltid att vara så beskaffad att den får sin näring av och håller sig till Guds heliga ord. Utanför och framför allt mot Guds ord finns ingen sann och äkta kärlek. ”Jesus svarade: Om någon älskar mig, håller han fast vid mitt ord, och min Fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och ta vår boning hos honom. Den som inte älskar mig håller inte fast vid mina ord.” (Joh. 14:23-24)

När det alltså här talas om att kärleken kommer att svalna handlar detta alltså om att troheten mot Guds ord kommer att minska och på sina håll helt försvinna. Detta visar då helt enkelt på det faktum att kärleken till Gud har försvunnit, och då blir kärleken till människorna också både vilsen och vissa gånger t.o.m. av sådan art att den kan bli rent av skadlig. Detta inser världens människor givetvis inte, utan tvärt om inbillar de sig och tror de sig vara t.o.m. mera kärleksfulla än Gud själv. Och framför allt mera kärleksfulla än de som bevarat tron och behållit Guds kärlek till sina medmänniskor.

I denna situation gäller detta ord om att ”den som håller ut intill slutet skall bli frälst”. Det kommer inte att bli lätt, och det är aldrig trevligt att bli ”hatade av alla folk”, förrådda och beskyllda för kärlekslöshet när vi håller oss till Guds kärlek och hävdar att denna kärlek är den enda sanna och riktiga kärleken. Men slutet kommer, och jag tror att de prövningar som ligger framför oss här kommer att förbereda oss för Jesu återkomst kanske framför allt på det sättet att våra jordiska rötter blir lösare och vi får lära oss att vi faktiskt är ”gäster och främlingar” här. För just så kommer det att gå ”när laglösheten tilltar” och ”kärleken svalnar hos de flesta”. Men, som sagt, trevligt blir det inte.     

Juhana Pohjola

För någon vecka sedan nåddes vi av nyheten att Juhana Pohjola, stiftsdekan i Missionsstiftet i Finland, har fråntagits sittprästämbete i den lutherska kyrkan. Motiveringen lydde att han har brutit sitt prästlöfte i och med sin verksamhet inom Lutherstiftelsen/Missionsstiftet. Detta lät, enligt mig, lite suspekt, så jag letade reda på prästlöftet och försökte se på vilken punkt Pohjola kunde tänkas ha brutit sitt löfte i samband med prästvigningen. Nu vet jag inte om jag inte klarar av att läsa innantill eller om jag bara helt enkelt har så färgade glasögon i denna fråga att jag inte klarar av att se klart, men jag hittar ingen logik i domkapitlets motivering. Kanske du som läser detta kan hjälpa mig? Prästlöftet lyder som följande:

”Jag N.N. lovar inför Gud den allvetande, att jag vid utövandet av prästämbetet, som jag nu står redo att motta, vill hålla mig till Guds heliga ord och den evangelisk-lutherska kyrkans därpå grundade bekännelse. Jag skall inte offentligt förkunna eller utsprida eller hemligt främja eller hylla läror som strider däremot. Jag vill även rätt förkunna Guds ord och förvalta de heliga sakramenten enligt Kristi instiftelse. Jag vill efterleva kyrkans lag och ordning samt villigt tjäna församlingen och ordets åhörare. Allt detta vill jag efterkomma så att jag kan svara därför inför Gud och människor. Härtill förhjälpe mig Gud.”

Vid tidigare avkragningar har domkapitlet påstått att de avkragade (som verkat inom samma Missionsstift) har ägnat sig åt ”konkurrerande verksamhet”. Jag har tidigare förundrat mig över hur det kan anses vara ”konkurrerande verksamhet” att så ut Guds ord i olika sammanhang, och jag noterar med tacksamhet att domkapitlet denna gång inte använde sig av denna synnerligen konstlade motivering. Men likväl ser jag inte hur Pohjola har brutit mot sitt prästlöfte, så frågan är om denna motivering alls är bättre.

Däremot kan vi konstatera, när vi har detta prästlöfte framför oss, att det sannerligen finns en hel del präster i vår kyrka som bryter mot sitt prästlöfte – alltså detta om att ”hålla mig till Guds heliga ord” osv. Kan vi nu då, när prästlöftet av allt att döma ska tas på det allvar som det här tycks vara fallet, se fram emot att alla de präster som brutit – och fortsätter att bryta – mot sitt prästlöfte också blir avkragade? Vi kunde t.ex. börja med i princip alla våra biskopar...

Men nej, detta kommer naturligtvis inte att ske. Helt enkelt för att vår kyrkas ledning struntar i vad prästerna håller på med och vad de lär. Nu tyckte man sig ha hittat ett redskap att få bort en misshaglig präst, och då gick det an att hänvisa till prästlöftet. Men hur ihåligt detta är bevisas just av det faktum att alla de präster som – i motsats till Pohjola – verkligen bryter mot sitt prästlöfte ändå får hållas. Falskt och skenheligt så det förslår, men så här fungerar makten i en urspårad och av lögnen korrumperad kyrka. Domen över detta handlande kan knappast bli annat än en.