Hallå, gör något!

Jag fick ett e-postmeddelande för ett par timmar sedan. Jag har fått en hel del både konstiga och allt från fräcka till rent hatiska mail, men detta är, vågar jag påstå, det hemskaste jag någonsin fått. Med bred marginal. E-postmeddelandet i sig var inget att säga om, men det var de bifogade filerna som var fullständigt horribla. Ca 20 bilder av vad som händer med de kristna (och andra folkgrupper) i Irak när de vägrar konvertera till den form av islam som ISIS bekänner sig till. Min vän, som hade sänt e-posten, sade att det handlar om människoslakt, och det är precis rätt ord för det som bilderna visade. Jag har varit med när min far och farfar har stuckit och slaktat grisar, och det som sågs på en av bilderna var precis samma sak som sker vid grisslakt. Med den skillnaden att det nu var en människa på bilden.

Jag publicerar inte bilderna, de alldeles för hemska för det, och jag önskar att inte heller jag skulle ha sett dem. Ja, jag hoppas förstås att dessa bilder aldrig skulle ha tagits - helt enkelt för att det de beskriver aldrig skulle ha hänt. Men bilderna finns, och detta hemska har hänt. Och händer, i stort sett varje dag, i Irak och Syrien. Jag skrev i den förra texten att "för det första måste väst, gärna under FN-mandat, gå in med fredsbevarande trupper och bilda en buffert mot ISIS och därmed skydda de kristna/andra minoriteter som ännu finns kvar i detta område samt alla de som lever i olika flyktingläger och som riskerar att ännu en gång hamna i vägen för ISIS frammarsch. Detta är förvisso redan för sent och borde ha gjorts för länge sedan, menar jag, men bättre sent än aldrig. Men nu brinner det definitivt i knutarna!"

Dessa bilder visar att det redan är för sent för allt för många människor. Kristna och andra. ISIS är en terroristorganisation så hemsk och så omänsklig att det inte finns ord att beskriva hur hemsk den är. Och nu har många av våra kristna bröder och systrar hamnat rakt i vägen för och mitt i dessa grymheter. Män, kvinnor och barn slaktas brutalt och fullständigt skoningslöst.

I 1Kor. 12:26 skriver Paulus att "om en lem lider så lider alla lemmarna med den". Här använder han bilden av kroppen och om oss kristna som olika lemmar i den kropp som utgör Kristi kyrka. Kroppen fungerar ju så att om man har skadat ett finger så vet hela kroppen av denna smärta. Just nu halshuggs, korsfästs och slaktas våra bröder och systrar brutalt i Irak och Syrien. Detta kan inte ske utan att vi lider med dem. Det är den världsvida kristna kyrkan, och därmed Kristi kropp, som attackeras och lemlästas. Vi kristna här i vår, än så länge, trygga del av världen är också lemmar i denna samma kropp, och vi kan inte åse detta utan att också vi lider med våra bröder och systrar.

Så, vad kan vi göra? Som kristna, och givetvis också andra, som vill engagera sig. Jag lovade i den senaste texten att jag skulle återkomma till detta, och de bilder jag just såg fick mig att göra detta lite snabbare än planerat. Ett naturligt svar är att vi kan - och ska - be. Det ska vi, och det har många säkert redan gjort en längre tid. Det sägs att när Stefanus (den förste kristna martyren) dog såg han Jesus STÅ på Faderns högra sida. På alla andra ställen talas det om att Jesus SITTER på Faderns högra sida. Detta att Jesus står har förståtts som så att Jesus engagerar sig (hårt) i sina lärjungars öden här på jorden. Jesus står upp, där vid Faderns högra sida, när martyrernas blod flyter. Böner som frambärs inför Guds ansikte i denna sak hörs och tas emot, det kan vi vara fullständigt säkra på. Och svaret kommer, om inte tidigare så när strecket dras för tiden. (Upp. 6:10-11)

"Var stilla ännu en liten tid", var rådet dessa fick, där i Upp. 6. Men det rådet gavs till dem som redan hade blivit dödade för Jesu namns skull. För oss som ännu lever här på jorden gäller ännu detta att vi ska be. Jag tror inte heller att vi behöver, ska eller ens FÅR vara stilla när våra trossyskon slaktas på detta sätt. Det jag skulle vilja se nu är någon form av solidaritetsyttring. En bred sådan. Kanske i form av en marsch, eller kanske ännu hellre i form av utlysandet av en sorge- och solidaritetsdag med bön och fasta. Finns det någon som kunde tänka sig att ta tag i detta (också här) i vårt land? Martyrkyrkans vänner? Biskoparna och domkapitlen? Kyrkomötet? Tyvärr misstänker jag att det endast är den första instansen som kommer på fråga. Det har exemplet från Sverige visat, men vad säger att vi måste vara lika dåliga här i landet? Så, frågan löd: Vem? FÖR VI KAN HELT ENKELT INTE LÅTA BLI ATT BRY OSS OCH ENGAGERA OSS!

För om en lem lider så lider hela kroppen.