David, upproret och det viktigaste valet

David är en av de mest intressanta personerna i Gamla Testamentet. Alla känner till historien om den store och grymme krigaren Goliat som David besegrade i  Guds namn med sin slunga och en liten sten. David, herdepojken, krigarkungen, poeten och en man efter Guds hjärta. David, den älskade. Davids 40 år som kung har, med rätta, betraktats som landet Israels guldålder. Men David var också en mördare och en äktenskapsbrytare - något som lätt glöms bort. Detta helt enkelt för att detta inte var det som definierade hans person. Det kunde lätt ha blivit det, men i sitt livs mest kritiska ögonblick gjorde David ett beslut som kom att bli det överlägset viktigaste i hans liv.

De flesta känner till också denna historia: David såg den bildsköna Bat-Seba på taket till hennes och hennes makes hus, och han upptändes av begär efter henne. Kung som han var kunde han lätt se till att Bat-Sebas make, hettiten Uria, ställdes längst fram i ledet i ett slag och blev dödad. Efter detta tog David till sig Bat-Seba och gjorde henne till sin hustru. Mord och äktenskapsbrott. Efter en tid sänder så Gud profeten Natan på hans livs svåraste och mest riskfyllda uppdrag - att berätta för den enväldige kunden att han har begått synd och därför står under Guds vrede. När Natan framfört sitt budskap har David att göra ett val. Han kunde med lätthet ha tystat Guds röst genom profeten Natan. Ett enda ord så skulle livvakterna ha släpat bort Natan och dödat  också honom - och David skulle ha fått fortsätta sitt liv på den väg han valt. Men han gjorde inte det. I stället böjde David sig för Guds ord och vilja, bekände sin synd och bad Gud om förlåtelse. Syndens följder fick han givetvis leva med, men skulden inför Gud försvann och David kunde fortsätta sitt liv i Guds gemenskap. David stod vid ett allt definierande vägskäl, och han valde rätt väg.

Bibeln säger oss att mänskligheten står mitt i ett uppror mot Gud. För det är det synden ytterst handlar om - uppror. Det att vi människor är syndare handlar inte om att vi gör fel på olika områden i livet, utan synden handlar ytterst om inriktning, om en livshållning. Om ett uppror. Detta uppror startade när de första människorna gick på ormens lögn, och detta uppror följer Adams barn genom hela historien. "Skulle då Gud ha sagt?" Vi får detta uppror mot Gud, hans ord och hans vilja som ett arv från de som gått före, och vi lever alla mitt i det. Alla är vi, från vår fösta dag, involverade i detta uppror. Inte i första hand på grund av vad vi gör, utan på grund av vad vi är: Adams barn.

I Jesu golgataverk bröts syndens, dödens och Djävulens makt över oss människor. Allas vår skuld inför Gud blev sonad på en gång i och med att den ende syndfrie dog den död som syndarna hade förtjänat. När Jesus gick upp till korset fanns följderna av hela mänsklighetens uppror med. Han bar Davids syndaskuld upp till korset och sonade den. Liksom din, min och alla andras. I Jesu golgataverk öppnas en väg för oss alla tillbaka till Guds gemenskap. Allt som kan och behöver göras blev gjort, och i och med golgataverket är vägen öppen för oss alla tillbaka till Guds gemenskap.

Men vi människor lever som sagt mitt i detta stora uppror mot Gud. På samma sätt som David gjorde det. Alla kommer vi, likt David, någon gång till ett vägskäl där vi tvingas/får välja - antingen att fortsätta på upprorets väg eller så att böja oss inför Guds ord och vilja och erkänna att han är Gud. Bekänna vår synd , be om förlåtelse och sedan resa oss för att i stället gå in på Guds viljas väg. Dessa vägskäl är sällsynta. Vi kommer alla till dem någon gång under våra liv, men det är möjligt att vi bara gör det en gång. Det val vi träffar där och då kommer, liksom i Davids fall, att definiera hela vårt liv. Fortsätter jag på upprorets väg? På upprorets väg får jag vara mitt eget livs Herre. Jag får fortsätta att njuta av syndens frukter, och ingen kan komma och säga åt mig vad som är rätt och fel. Jag bestämmer själv vad som gäller. På upprorets väg får, eller rättare sagt tvingas, jag strunta i Guds ord och hans vilja. Om jag vill behålla det kristna namnet - som många gör - får jag lov att klippa och klistra i Bibeln och hoppa över obekväma ord, men det går att hålla uppe en fasad av fromhet också på upprorets väg. Men likväl kommer jag att vara en Guds fiende. En fiende till det som Guds ord kallar rätt och sant - och i förlängningen också en fiende till alla dem som har valt bort upproret. För de blir givetvis en tagg i mitt kött. Deras val att gå bort från upprorets väg blir på sätt och vis en dom över mitt liv, en dom som jag inte vill veta av och lyssna till. Därför skulle de helst tystas ner. Pressas ut i marginalen.

Därför kommer alltid ödmjukelsens väg att vara också en lidandesväg. Alla de som, ställda inför sitt livs viktigaste val, väljer bort upproret och i stället väljer att gå in under Guds vilja kommer att få lida. Dels av syndens följder, för de finns kvar och de blir hela tiden allt tydligare och mera plågsamma för ett Guds barn. Så gick det också för David. Hela återstoden av hans liv plågades han av syndens följder och av de förebråelser hans hjärta riktade mot honom på grund av vad han gjort. Han kom inte undan detta, även om hans synd var förlåten. Men inte bara det. Vi kommer också att få lida av det kors som ett liv i Herrens efterföljd innebär i form av kamp mot synden, mot frestelser och begär. Vi kommer givetvis också att falla. Men ett Guds barn vet att när vi faller så faller vi i Guds hand. Guds nåd gäller och står fast, även om vi inte alltid klarar av att göra det. Ja, och så kommer vi som sagt också att få lida av det motstånd, och vissa gånger även förföljelse, som upprorets barn kommer att orsaka oss. Men allt detta är ändå av sådan art att ett Guds barn ändå alltid kommer att välja korset och lidandet framom upproret. Helt enkelt för att vi vet att detta är det rätta. För att vi vet att detta är det liv som vi vill leva. Och för att vi vet att detta livet är av sådan art att inte ens döden kommer att kunna besegra det.

När kung David ställdes inför sitt livs viktigaste val gjorde han rätt val. Han kunde ha valt att fortsätta på upprorets väg. Han kunde ha krävt att Gud skulle välsigna synden - eller rättare sagt: Låtsats som att Gud välsignar synden och upprorets väg och att på så vis välja att leva i en lögn. Men han valde Guds väg i stället för upprorets väg. Det var en lidandesväg, visst, men också en välsignelsens väg. Och en verklig välsignelse, inte enbart en upphittad/fantiserad sådan. Davids val kom att innebära välsignelse som sträckte sig långt in i framtiden. Både för hans egen del och för hans folk.