Österbottens Tidning II

En god vän påminde mig för någon dag sedan en sak som jag faktiskt glömt bort helt och hållet, men som är så oerhört aktuell i och med det som just nu är på gång. Då talar jag alltså om ÖT:s försök att rättfärdiga och släta över den massiva våg av propaganda som de överöst oss läsare med före och under Jeppis Pride. För precis ett år sedan skrev Henrik Othman en kolumn som, misstänker jag, drar upp riktlinjerna för men även förklarar ÖT:s hysteri i denna fråga och även förklarar varför motståndet mot dagens hbt-agenda gärna ska svartmålas så som nu har skett och sker.

Othman skrev i sin kolumn att ”vi fortfarande inte (har) utrotat homofobin”. Det övergripande målet är alltså klart: ”Homofobin” ska utrotas. Idag är det, i alla kretsar som vill vara politiskt korrekta, klart och tydligt vad som är rätt i denna fråga, och allt som på något sätt faller utanför detta och inte passar in får stämpeln ”homofobi”. Nu kan det inte poängteras tillräckligt tydligt att stämpelmaskinen är den lates verktyg. Den som inte vill, kan eller orkar sätta sig in i motståndarsidans argumentering och se mera än en sida av en sak – den människan tar till stämpeln. Debattekniskt är detta oerhört klent, ja rent av oärligt, men bevisligen en taktik som fungerar.

Jag skrev en text om detta för ett år sedan, och då koncentrerade jag mig på homofobi-stämpeln, men jag nämnde också det som nu har blivit så aktuellt – alltså detta med utrotandet av denna ”homofobi”. Något som ÖT alltså tycks ha gjort till sin uppgift. Jag ”kopypejstar” för den som inte vill läsa hela texten:

För det första får jag konstatera att det är oansvarigt, ja rent av farligt, att använda ordet ”utrota” i detta sammanhang och i dagens så oerhört homovänliga mediaklimat. Jag, för att ta ett exempel, kommer aldrig att bli annat än vad Othman kallar ”homofob”, och ett utrotande av homofobin skulle i så fall innebära att jag får gå samma väg. (Och alla andra som delar min syn på saken.) Nå, nu kanske någon tycker att detta är att överreagera, men den som kan sin historia inser nog att obekväma åsikter inte allt för sällan har fått gå just den vägen.

Jag har inte behandlat Lotta Lappinens facebook-inlägg desto mera på denna plats – alltså det om att ”Nämen om vi skulle förfölja lite kristna...” Jag hävdar alltjämt att detta är ett hjärnsläpp som skedde så att säga i ”stridens hetta”, och att det räcker med den ursäkt som Lappinen framförde i ÖT. (Även om ursäkten var synnerligen krystad och närmast var att uppfatta som att hon bad om ursäkt för att vi inte förstår vad inlägget handlade om...) Men när vi påminner oss vad Othman skrev för ett år sedan kommer ändå detta facebook-inlägg att hamna i ett något annat ljus. Jag menar att det är uppenbart att det på ÖT:s redaktion – eller åtminstone på delar av den – finns om inte en agenda så åtminstone en jargong som är synnerligen fientlig till klassisk kristendom. Och som nu och då tar sig uttryck i vad som skrivs.

ÖT är idag det närmaste vi kommer ett ”allmänt torg” i vår nejd där åsikter får mötas och brytas mot varandra och där information delas om vad som är aktuellt. Därför menar jag att den som så att säga vill hålla ”tummen på pulsen” inte kan vara utan tidningen. Detta är idag den enda orsaken till varför jag inte på allvar överväger att säga upp min prenumeration. Även om jag och de åsikter jag har – och uppenbarligen också den tro jag har, försäkringarna om motsatsen till trots – inte ses med blida ögon av de som just nu har att upprätthålla detta ”torg”.