Om våldtäkter

Jag råkade här före jul lyssna till (delar av) ett radioprogram där ett gäng feminister diskuterade våldtäkter. Jag blev upprörd. Milt sagt. Men å andra sidan, det brukar jag bli när arga feminister får etertid på det sätt som här skedde. Här fanns det emellertid två,  eller rent av ännu flera, orsaker att bli upprörd. Våldtäkter var alltså ämnet. Men överfallsvåldtäkterna (vanligen begångna av män med invandrarbakgrund) var, enligt pratarna, inget problem. Eller åtminstone inget större problem. Pratarna menade att vi, när vi diskuterar våldtäkter, ska diskutera den stora majoriteten av våldtäkter som begås inom fyra väggar. Vi ska inte diskutera överfallsvåldtäkterna. Vi behöver helt enkelt inte göra det.

Jag ber att få vara av annan åsikt. Givetvis menar jag att vi OCKSÅ behöver diskutera de våldtäkter som begås inom fyra väggar - vanligen i eller i anslutning till ett parförhållande av något slag. Och låt mig nu säga detta så tydligt jag bara kan: Det är alltid den som begår en våldtäkt som är den skyldige. Alltid. Men överfallsvåldtäkterna behöver också diskuteras - oberoende av att pc-vänstern vill förtiga dessa. (Orsaken till detta är väl uppenbar?) Dessa överfallsvåldtäkter är ett stort problem. Främst för att de vanligen drabbar en för gärningsmannen fullständigt främmande kvinna. Eller som i de fall som media har uppmärksammat nu i höst: Flicka. Kvinnor/flickor som har rört sig där folk vanligen kan röra sig i säkerhet. På tider som tidigare har ansetts säkra. Med detta sagt: Inser vi att det här har kommit in något nytt? Något som inte har hört till vanligheterna tidigare? Ett nytt problem. Nå, nog om detta här och nu.

Sedan till våldtäkterna inom fyra väggar. För det var ju dessa som skulle diskuteras, eller hur? Nå, låt oss alltså göra det. Om vi vågar! Som jag sade så är det alltid den som utför en våldtäkt som är den skyldige. Underförstått: Offret ska inte skuldbeläggas. MEN. Verkligheten är vad den är, och den förändras inte av att tre arga feminister sitter och ropar i radio om att en kvinna inte ska behöva tänka sig för vad hon har på sig, var hon rör sig och hur mycket alkohol hon sätter i sig. Tyvärr. Nej, tvärtom tror jag att vi behöver vara ännu tydligare med att betona detta att ett brott mot liv - och också våldtäktsbrott - alltid hade kunnat undvikas om offret inte hade befunnit sig där hon (när det gäller våldtäkter) befann sig när brottet begicks. I klartext: En kvinna (kanske berusad) som befinner sig i en mans lägenhet klockan två på natten löper oerhört mycket större risk att bli våldtagen än en kvinna som ligger hemma i sin egen säng och sover. Kan vi alla vara överens om detta? Jag menar inte att vi behöver gilla det, men detta ÄR verkligheten, och den förändras som sagt inte av att vi inte gillar den.

På samma gång som vi diskuterar varför män våldtar behöver vi också, menar jag, diskutera varför kvinnor ofta försätter sig i situationer där de löper risk att bli våldtagna. (Och nu talar jag alltså inte om överfallsvåldtäkterna!) Verkligheten är som sagt vad den är, och när vi vet det, varför ser vi inte till att skydda oss på alla sätt vi kan? Sedan kan jag inte låta bli att nämna ännu en sak. Ovan nämnde jag ordet "parförhållande", och här tror jag att vi kan spåra upp en viktig orsak till varför våldtäkter inom fyra väggar är så allmänna som de ändå är. Nu menar jag givetvis inte att parförhållanden i sig skulle vara ett problem, men problemet består i hur vi ser på parförhållanden idag - och framför allt i hur vi ser på sexualiteten i ett parförhållande. Jag vågar hävda att ifall vi skulle se på sexualiteten som något som hör till äktenskapet skulle detta problem med våldtäkter inom fyra väggar vara ett oerhört mycket mindre problem. (Problemet skulle givetvis inte försvinna, men det skulle vara mycket mindre.) De flesta parförhållanden idag inleds så att säga i fel ända. Helt enkelt för att synen på sexualiteten och sexualitetens plats i ett parförhållande har förändrats. Drastiskt. Om, och när, sexet närmast ses som en rättighet (redan från början av ett parförhållande) öppnar det givetvis för problem. Just när det gäller våldtäkterna.

Nu inser jag givetvis, som jag nämnde ovan, att verkligheten är vad den är och att den är ytterst svårförändrad. Men om vi ska diskutera detta problem menar jag att vi behöver ha klart för oss var orsaken till problemet ligger så att vi inte står och skäller vid fel träd. Men, det är klart, liksom man inte får diskutera överfallsvåldtäkterna får man väl inte heller nämna detta. Liksom man inte heller får ta upp det jag nämnde ovan om varför kvinnor försätter sig i situationer där de löper risk att våldtas. Det blir ju liksom för komplicerat. Livet, och våra problem, är lättast greppbara om vi håller det hela endimensionellt.

Julen, det stora hotet?

Igår läste jag en nyhet om att ett par muslimska länder (Brunei och Somalia) har förbjudit kristet julfirande eftersom det "kan skada den muslimska tron". Julgranar, julhälsningar och julsånger är av allt att döma farliga saker! Nå, jag kan här och på detta sätt meddela att det finns ännu farligare saker - just när det kommer till saker som kan skada den muslimska tron. Evangeliet om frihet från synd och skuld, till exempel. Jesus Kristus. Koranen på ett förståeligt språk. Ja, du läste helt rätt. Det har faktiskt visat sig att när muslimer börjar läsa Koranen på sitt eget språk utgör detta ett mycket stort hot mot islam. Varför? Jo, för att Koranen talar om Jesus. Mycket mera än vad den t.ex. talar om Muhammed. Och en muslim som verkligen läser vad Koranen säger om Jesus blir lätt intresserad av denne Jesus. Ja, och då är den muslimska tron verkligen hotad på allvar. Så det är inte alls konstigt att det enda rätta för en muslim är att läsa Koranen på arabiska. Som han/hon inte alls förstår. På så vis kan nämligen en muslim behållas i den muslimska tron.

Men nu var det alltså julen som skulle förbjudas. Eller rättare sagt: Som har blivit förbjuden. Våra bröder och systrar i tron på Jesus Kristus (som är födda som muslimer) riskerar fem års fängelse om de ertappas med att på något sätt fira jul. Sådana som är födda som kristna kan undantagsvis få rätt att fira jul, men då måste de anhålla om denna rätt på förhand.

Så här beter sig en religion och makthavare som VET att det de står för inte klarar fri konkurrens.

Hur påverkar detta då oss? Rent konkret får detta givetvis inga följder för oss här i våra länder. Inte ännu, åtminstone. Men vi kommer ihåg ordet som säger att om en del i kroppen lider så lider alla andra delar med den. Så på det viset drabbar detta förbud att fira jul också oss. Så när vi denna jul går i kyrkan, läser julevangeliet och sjunger julens kära sånger får vi minnas våra bröder och systrar som inte längre får göra detta utan att riskera fängelse. Eller något ännu värre. När vi sjunger julsångerna, går i kyrkan och läser julevangeliet och firar en kristen jul får vi också vara medvetna om att detta är en segerproklamation och, till och med, en skymf i riktning mot denna världens furste. För det ska vi veta: Det är inte regeringen i  Somalia eller sultanen av Brunei som vill förbjuda julen. Dessa är enbart villiga lakejer som springer en annans ärenden. Det är, ytterst, denna världens furste som ligger bakom detta. Det är han som inte kan lida julen och julens budskap. Helt enkelt för att han vet att det som julen talar om är ett enormt hot mot hans herravälde och hans makt över människorna.

Så när jag, och vi, idag går till julbönen och imorgon till julottan, när vi sjunger julens sånger och läser julevangeliet så får, och ska, vi minnas våra bröder och systrar som inte öppet och fritt får göra det samma. Vi får göra det i trotsig förvissning om att det att Gud blev människa är ett historiskt faktum som innebär det största hot mot alla fördärvsmakter. Stora såväl som mindre. Vi får stå med rak rygg och upplyftat huvud och bara genom vårt vanliga julfirande proklamera att Gud i Jesus Kristus har vunnit en evigt gällande seger! En seger som inga världsliga makter kan ta ifrån oss.

Advent - han som ska komma

...därifrån igenkommande i härlighet till att döma levande och döda, på vilkens rike icke skall varda någon ände...

När Jesu verk var klart, och efter att han gett sina lärjungar uppdraget att gå ut och sprida det glada budskapet om syndernas förlåtelse och dödens nederlag,  återvände han alltså till himlens härlighet i Faderns närhet. Vi vet faktiskt inte så mycket om vad Jesus gör där "på Faderns höra sida", men Guds ord berättar några saker för oss. Jesus berättade för sina lärjungar att han "går bort för att bereda rum" för oss som han en dag kommer att ta till sig. Vad exakt detta betyder kan vi inte veta, men detta budskapa ackompanjeras av ett av de härligaste orden i Bibeln: "Låt inte era hjärtan oroas. Tro på Gud, och tro på mig." (Joh. 14:1) Jesus visste hur den kristnes liv skulle komma att bli mitt i en fientligt sinnad värld. Det skulle inte vara lätt. Verkligen inte. Men i alla de svårigheter vi möter får vi trösta oss med det löfte Jesus ger: Att det finns rum för oss i Guds himmel. Att DET är vårt verkliga hemland. Här, på jorden, är vi bara "gäster och främlingar". Om inte detta kan stilla vår oro så vet jag inte vad som kan göra det!

Det andra vi vet om vad Jesus gör medan tiden rusar fram mot världshistoriens stora final får vi insikt i när vi läser om vad som hände med den förste kristne martyren, alltså Stefanus, i Apg. 7. "När de hörde detta blev de ursinniga och gnisslade tänder mot Stefanus.  Men fylld av den helige Ande lyfte han sin blick mot himlen och fick se Guds härlighet och Jesus som stod vid Guds högra sida,  och han sade: "Se! Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida." (Apg. 7:54-56)

På alla andra ställen där det talas om att Jesus finns på "Faderns högra sida" står det att han sitter. Här ser Stefanus emellertid en STÅENDE Jesus. Vad betyder detta? Tänk på dig själv och hur du reagerar när du ser något som engagerar dig riktigt mycket! Kan du förbli sittande? Nej, du stiger upp. Jag förstår detta som att Jesus verkligen engagerar sig i vad som händer med oss kristna här i världen. När någon får lida för Jesu namns skull är detta något som Jesus inte kan åse sittande, utan hans engagemang får upp honom på fötterna. Där på Faderns högra sida. Detta är, menar jag, oerhört trösterikt! Om det är på detta sätt förstår vi också att Jesus har svårt att lägga band på sig själv. Han skulle gärna komma tillbaka omedelbart och sätta stopp för de vidrigheter som pågår mot hans älskade vänner. Men den tidpunkten, som ingen av oss människor känner till, är redan bestämd. Det kommer att ske i RÄTT tid, det som Uppenbarelseboken nämner i det sjätte kapitlet: "När Lammet bröt det femte sigillet, såg jag under altaret själarna av dem som hade blivit slaktade för Guds ord och för vittnesbördet som de hade.  De ropade med stark röst: "Herre, du som är helig och sann! Hur länge ska det dröja innan du dömer jordens invånare och straffar dem för vårt blod?"  Och var och en av dem fick en vit dräkt, och de blev tillsagda att vila ännu en liten tid, tills deras medtjänare och bröder, som skulle dödas liksom de, hade blivit fulltaliga."

Vi tycker kanske att detta är hårda ord. Slakt. Dom. Straff. Ja, bara för några få månader sedan var orden om "slaktade för Guds ord och för vittnesbördet som de hade" något vi kanske inte riktigt förstod. Idag är det inte längre så. Vi inser också, när vi ser ondskan och dess följder, att om det finns En som är god och samtidigt allsmäktig så måste det bli en dom. Vi inser att ondskan helt enkelt måste ha ett bäst före-datum. Att den, en gång, måste få ett slut.

När det är så tänker vi gärna: Varför dra ut på det? Vi ser att ondskan regerar i världen och att människornas lidande under ondskan och dess följder många gånger  är svårt. Och så undrar vi varför Herren inte drar streck för tiden nu? Med en gång. Det skulle ju spara en massa elände och lidande för en massa människor. Men även här gäller samma sak som när Jesus kom första gången. Det skedde "när tiden var inne". Gud ensam vet när det är rätt tid. Under tiden får vi be och vaka och göra vad vi kan för att ta hand om dem som lider. Ja, och också be och verka för att alla ska få höra om att döden är besegrad! För det är, så långt vi människor kan förstå det, detta som är orsaken till att det ännu inte är rätt tid. Brudgummen dröjer för att så många som möjligt ska kunna få höra och ta emot evangeliet. Det är av omtanke om oss människor som Herren ännu dröjer. Alla ska få chans att höra. Alla ska få en chans att välja livet framom döden.

Men en dag, kanske ganska snart, kommer tiden att vara inne. Då kommer Jesus igen. Denna gång inte som ett litet barn i svaghet och utsatthet, utan denna gång i härlighet och med en alla andra makter omintetgörande makt. Då är det Kungen som kommer. Nej, inte kungen, utan Kungarnas Kung. Då dras streck för tiden. Då kommer alla knän att böjas. Många kommer att göra det i glädje och frivilligt. Andra i stor skräck och för att de helt inte kan något annat. De förra går till livet med stort L, de senare till domen. Och vilken är skiljelinjen? Varför går vissa till liv och andra till dom? Ja, då är vi tillbaka där vi började. Den kristna tron handlar som sagt inte om en idé, inte om en filosofi eller ens om en morallära. Nej, den kristna tron handlar om en person. Jesus Kristus. Och om hur vi förhåller oss till honom. Barnet i krubban. Mannen på korset. Den återvändande Kungen.

Detta är det som avgör allt. Också för dig.


Advent - han som kommer

... som ock har blivit för oss korsfäst under Pontius Pilatus, lidit och blivit begraven; som på tredje dagen har uppstått, efter skrifterna, och stigit upp till himmelen och sitter på Faderns högra sida...

Jesu liv innebar redan i sig ett oerhört offer. Vi kan, som sagt, inte ens börja föreställa oss vad det innebar att lämna himlens härlighet och att i stället leva här på jorden som en människa bland människor. Att sedan ännu, som den ende syndfrie, gå in under mänsklighetens samlade syndabörda, ja ännu mera, att bli "gjord till synd", är ett offer så stort att vi helt enkelt inte kan greppa och förstå det. Han som är utan synd, han blir gjord till synd. Han som ensam är rättfärdig drabbas av orättfärdighetens straff. Han som är Livet, han dör.

Men döden kunde inte behålla honom! På tredje dagen sprängde Jesus dödsrikets portar inifrån och öppnade dem på vid gavel. Dödens flertusenåriga, obevekliga och absoluta makt bröts. Jesu verk var avslutat. Segern över fördärvsmakterna var klar. Efter att ha gett lärjungarna uppdraget att gå ut och berätta om denna triumf återfor så Jesus till den härlighet han hade lämnat.

Jesu liv, död och uppståndelse innebar att historien vände. Mörkret blev ljus, hopplösheten vändes i hopp och budet om en evigt gällande försoning började spridas över världen. Alltid när evangeliet om syndernas förlåtelse förkunnas kommer Jesus själv till oss människor. Han klappar på vårt hjärtas dörr och frågar om han får komma in. Och överallt där dörren öppnas och livets Herre släpps in sker en ny skapelse. En ny början. Ett helt nytt liv inleds. Ett liv som inte har något slut. Jesus besegrade döden, en gång för alla när han sprängde dödsrikets portar, och alla människor som lever med Jesus, i tro på honom, står inte längre under dödens makt. I deras liv kommer döden inte att få sista ordet.

Alltid när evangeliet förkunnas kommer Jesus till oss. Till mig. Till dig. Vad svarar du när han klappar på ditt hjärtas dörr?

"Se, jag står vid dörren och knackar. Om någon hör min röst och öppnar dörren, ska jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig."

Jesus i Upp.3:20

Advent - han som kom

Ordet advent betyder, översatt till dagens svenska, "Ankomst". Adventstiden, som i den kristna traditionen är fastetid, fokuserar på honom som kom, som kommer och som ska komma. Advent vill få oss att inse att den kristna tron inte är åsikter, inte är en filosofi eller en idé eller ens en morallära, utan att den kristna tron i grund och botten handlar om och är en person. Jesus Kristus. Han som, helt konkret, kom till oss där i det lilla stallet. Som idag kommer till oss i vår vardag och som en dag ska komma i härlighet "till att döma levande och döda".

Han som kom

Guds ord och våra trosbekännelser säger oss att Jesus är "född av Fadern före all tid". Jesus fanns alltså hos Fadern i himlens härlighet, men han lämnade denna härlighet - som vi människor inte ens kan börja föreställa oss - och lät sig föds som ett litet barn till den här världen. Lika hjälplös och utelämnad som vilket annat nyfött barn som helst. Ja, egentligen mycket mera hjälplös och utelämnad än de flesta små barn som föds idag eftersom Jesus föddes, inte på ett modernt BB i ett tryggt och säkert land, utan av en ung, fattig kvinna som var långt hemifrån och utan någon hjälp av dåtidens medicinska kunskap.

Vi behöver, tror jag, glömma alla våra moderna glansbilder av stallet, djuren och herdarna. Helt enkelt för att detta inte var fråga om någon glansbild. Det var smutsigt, det luktade, det var säkert både kallt och dragit och framför allt var det otryggt. Detta skedde nämligen i ett land som var ockuperat, och där ockupationsmakten hade tillsatt lokala regenter som regerade med mer eller mindre diktatorisk makt. Ett liv var i praktiken värt absolut ingenting om man råkade hamna i onåd. Som en följd av detta fick också den unga familjen gå i landsflykt för att kunna överleva. Bibeln talar inte mycket om de år som Josef, Maria och Jesus var på flykt, annat än att de bodde i Egypten, men vi kan ana oss till att de inte hade det lätt. Det är aldrig lätt att tvingas vara på flykt, särskilt inte om man har ett nyfött barn med sig.

Han som hade allt, som bodde i en ofattbar härlighet, han lämnade allt detta för att rädda oss människor. För vår frälsnings skull. För din och min skull. Kontrasten mellan himlens härlighet och det lilla, smutsiga och illaluktande stallet måste ha varit oerhörd. Vi kan inte ens börja förstå vidden av det offer som detta innebar, men Jesus var villig att ge detta offer. Han kom till oss och till vår av synden märkta och förstörda värld för att frälsa oss. Gud blev människa med allt vad det innebar helt enkelt för att det inte fanns någon annan möjlighet. För att vi människor inte kunde frälsa oss själva.  

... född av Fadern före all tid, Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern, på honom genom vilken allting är skapat; som för oss människor och för vår salighets skull har stigit ned från himmelen och tagit mandom genom den Helige Ande av och blivit människa...