Jag råkade här före jul lyssna till (delar av) ett radioprogram där ett gäng feminister diskuterade våldtäkter. Jag blev upprörd. Milt sagt. Men å andra sidan, det brukar jag bli när arga feminister får etertid på det sätt som här skedde. Här fanns det emellertid två, eller rent av ännu flera, orsaker att bli upprörd. Våldtäkter var alltså ämnet. Men överfallsvåldtäkterna (vanligen begångna av män med invandrarbakgrund) var, enligt pratarna, inget problem. Eller åtminstone inget större problem. Pratarna menade att vi, när vi diskuterar våldtäkter, ska diskutera den stora majoriteten av våldtäkter som begås inom fyra väggar. Vi ska inte diskutera överfallsvåldtäkterna. Vi behöver helt enkelt inte göra det.
Jag ber att få vara av annan åsikt. Givetvis menar jag att
vi OCKSÅ behöver diskutera de våldtäkter som begås inom fyra väggar - vanligen
i eller i anslutning till ett parförhållande av något slag. Och låt mig nu säga
detta så tydligt jag bara kan: Det är alltid den som begår en våldtäkt som är
den skyldige. Alltid. Men överfallsvåldtäkterna behöver också diskuteras -
oberoende av att pc-vänstern vill förtiga dessa. (Orsaken till detta är väl
uppenbar?) Dessa överfallsvåldtäkter är ett stort problem. Främst för att de vanligen
drabbar en för gärningsmannen fullständigt främmande kvinna. Eller som i de
fall som media har uppmärksammat nu i höst: Flicka. Kvinnor/flickor som har
rört sig där folk vanligen kan röra sig i säkerhet. På tider som tidigare har
ansetts säkra. Med detta sagt: Inser vi att det här har kommit in något nytt?
Något som inte har hört till vanligheterna tidigare? Ett nytt problem. Nå, nog
om detta här och nu.
Sedan till våldtäkterna inom fyra väggar. För det var ju dessa som skulle diskuteras, eller hur? Nå, låt oss alltså göra det. Om vi vågar! Som jag sade så är
det alltid den som utför en våldtäkt som är den skyldige. Underförstått: Offret
ska inte skuldbeläggas. MEN. Verkligheten är vad den är, och den förändras inte
av att tre arga feminister sitter och ropar i radio om att en kvinna inte ska
behöva tänka sig för vad hon har på sig, var hon rör sig och hur mycket alkohol
hon sätter i sig. Tyvärr. Nej, tvärtom tror jag att vi behöver vara ännu
tydligare med att betona detta att ett brott mot liv - och också våldtäktsbrott
- alltid hade kunnat undvikas om offret inte hade befunnit sig där hon (när det
gäller våldtäkter) befann sig när brottet begicks. I klartext: En kvinna (kanske
berusad) som befinner sig i en mans lägenhet klockan två på natten löper oerhört
mycket större risk att bli våldtagen än en kvinna som ligger hemma i sin egen
säng och sover. Kan vi alla vara överens om detta? Jag menar inte att vi
behöver gilla det, men detta ÄR verkligheten, och den förändras som sagt inte
av att vi inte gillar den.
På samma gång som vi diskuterar varför män våldtar behöver
vi också, menar jag, diskutera varför kvinnor ofta försätter sig i situationer
där de löper risk att bli våldtagna. (Och nu talar jag alltså inte om överfallsvåldtäkterna!)
Verkligheten är som sagt vad den är, och när vi vet det, varför ser vi inte
till att skydda oss på alla sätt vi kan? Sedan kan jag inte låta bli att nämna
ännu en sak. Ovan nämnde jag ordet "parförhållande", och här tror jag
att vi kan spåra upp en viktig orsak till varför våldtäkter inom fyra väggar är
så allmänna som de ändå är. Nu menar jag givetvis inte att parförhållanden i
sig skulle vara ett problem, men problemet består i hur vi ser på
parförhållanden idag - och framför allt i hur vi ser på sexualiteten i ett
parförhållande. Jag vågar hävda att ifall vi skulle se på sexualiteten som
något som hör till äktenskapet skulle detta problem med våldtäkter inom fyra
väggar vara ett oerhört mycket mindre problem. (Problemet skulle givetvis inte
försvinna, men det skulle vara mycket mindre.) De flesta parförhållanden idag
inleds så att säga i fel ända. Helt enkelt för att synen på sexualiteten och
sexualitetens plats i ett parförhållande har förändrats. Drastiskt. Om, och
när, sexet närmast ses som en rättighet (redan från början av ett
parförhållande) öppnar det givetvis för problem. Just när det gäller
våldtäkterna.
Nu inser jag givetvis, som jag nämnde ovan, att verkligheten
är vad den är och att den är ytterst svårförändrad. Men om vi ska diskutera
detta problem menar jag att vi behöver ha klart för oss var orsaken till
problemet ligger så att vi inte står och skäller vid fel träd. Men, det är
klart, liksom man inte får diskutera överfallsvåldtäkterna får man väl inte
heller nämna detta. Liksom man inte heller får ta upp det jag nämnde ovan om
varför kvinnor försätter sig i situationer där de löper risk att våldtas. Det
blir ju liksom för komplicerat. Livet, och våra problem, är lättast greppbara
om vi håller det hela endimensionellt.