Kristus är uppstånden!

"- Jo, det ska jag tala om, sade Aslan. Trolldomen från tidernas morgon kände häxan till, men det fanns en ännu äldre trolldom som hon inte kände till...då skulle hon ha vetat att om någon, som inte har begått förräderi, frivilligt lät sig dödas i förrädarens ställe, så skulle Stenbordet rämna och Döden arbeta baklänges. Och nu..."

Med dessa härliga ord beskriver C.S.Lewis Jesu uppståndelse i sin Narnia-serie. "Döden arbetade baklänges". (Läs gärna hela berättelsen! Den finns i boken "Häxan och Lejonet.")

Ondskan trodde sig har triumferat. Jesus - det himmelska ljusets, godhetens, kärlekens och härlighetens inkarnation - var förgjord. Död. Ordningen var återställd. Mörkrets makt var intakt och cementerad för all framtid. Människornas hopp om att någonsin bli fria från synd, ondska och död var en gång för alla gjort om intet. Ondskan hade triumferat. Eller så trodde den. Men ack så fel den hade!

Döden kunde nämligen inte behålla Jesus. Den var för svag. Syndens lön är döden, men den som inte har begått någon synd kan inte besegras av döden. Döden försökte, men den klarade inte av det. I stället triumferade Jesus över alla fördärvsmakterna på deras hemmaplan, han tillintetgjorde mörkrets välde och sprängde upp dödsrikets portar från insidan. Den seger som synden, döden och Djävulen trodde sig ha vunnit på Golgata förvandlades på påsdagens morgon till ett fullständigt och evigt gällande nederlag.

Efter detta är ondskans och dödens makt inte längre absolut. Med Jesus kom, och kommer, ett alternativ in i världen för oss människor. Jesu uppståndelse från de döda förändrar allt. Allt! Vi människor behöver inte längre vara fångar under de makter som har bundit oss. Vi behöver inte längre vara slavar under synden och inte längre leva i fruktan för döden. Vi behöver inte längre vara offer för människoskapade -ismer, religioner och system som ger ondskan fritt spelrum i denna världen. Det finns ett alternativ. Ett kärlekens, frihetens, godhetens och framför allt Livets alternativ.

Det enda vi - du och jag - behöver göra är att öppna oss för detta alternativ. Jesus sprängde upp dödens och dödsrikets portar från insidan. Dessa portar kunde nämligen bara öppnas från insidan. Det samma gäller också för din och min hjärtedörr. Också den kan öppnas bara från insidan. Det är bara du som kan öppna den. Den Uppståndne står utanför och klappar på. (Upp. 3:20) Detta att han står där innebär att han ger dig möjligheten att öppna för honom. Själva kan vi nämligen inte bara bestämma oss för att göra det, men när han står och klappar ger han dig och mig denna möjlighet. Men valet är ditt. Att öppna eller att inte göra det. Att fortsätta leva i syndens mörker, i slaveri under ondskan och dess manifestationer och i fruktan för döden, eller att öppna och låta Honom komma in. Att släppa in Ljuset. Att öppna för Livet.

Nu ska jag inte ljuga för dig. Att öppna dörren och låta Honom komma in kan vara smärtsamt. Ljuset är många gånger obarmhärtigt. Det avslöjar synden. Det visar oss på mycket i vårt liv som vi behöver bekänna som just synd och överge. Ljuset avslöjar djupet av det uppror mot Gud som vi människor lever mitt i. När vi öppnar för Jesus kommer hela vår värld att vändas upp och ner. Det som vi levde för, det vi trodde på och det vi ansåg vara gott för oss blir i många fall fiender till det nya liv Jesus inbjuder oss att leva. I mångt och mycket blir vi fiender till den mörkrets makt som ännu regerar på många håll i vår värld. Med Jesus leds vi in i en kamp mot mycket av det vi tidigare ansåg vara gott, sant och fyllt av njutning och välbehag. Observera nu mycket noggrant att detta inte är en kamp som utförs med vapenmakt, utan att denna kampen framför allt är en kamp med oss själva och mot vår onda natur som vi tvingas dras med så länge vi lever här på jorden. Denna kamp är inte lätt. Den får oss många gånger att misströsta. Men likväl är det en kamp vi kommer att vilja utkämpa. För när vi öppnar dörren och släpper in Den Uppståndne kommer också våra ögon att öppnas. Vi kommer att börja se vad som är verkligt och vad som bara är skuggor. Vad som håller för evigheten och vad som kommer att försvinna med denna världen.  När vi ser detta kommer vi inte att vilja hålla fast vid skuggorna och det förgängliga längre. När Livet blir synligt för oss kommer vi inte längre att vilja hålla fast vid det som i slutändan bara är död och mörker. Även om det många gånger kan vara smärtsamt att överge sådant som vi så länge har trott och hoppats på. 

Jesu uppståndelse är, utan jämförelse, det största och mest omvälvande som någonsin har hänt på denna jord och i den mänskliga historien. Med uppståndelsen förändrades allt. Historien vände. Livet segrade över döden. Denna seger kan vi alla få vara med om och få del av. Du också. Om du vill. För Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden!

   

Påsklördag

Det finns ett Jesus-ord (från Getsemane) som i kombination med gammal folktro har förknippats med just påsklördagen, nämligen Luk. 22:53. "Men detta är er stund, och nu råder mörkrets makt."

Det här ordet gäller nu förstås inte mera för påsklördagen än för några andra dagar, och vi behöver inte se runt omkring oss länge idag innan vi inser att detta är ett mycket passande ord för hela vår tid. Mörker och ondska regerar i världen. Den här ondskan kommer till synes på olika sätt. Som egoism, som kärlekslöshet, som hat och som mordlust. Det som hände i Bryssel i veckan är bara toppen av ett enormt isberg. Ondskan finns överallt, och den sticker upp sitt fula tryne i de stora sammanhangen såväl som i de små sammanhangen, människorna emellan.

Nu är vi människor ju så oerhört bra på att skylla ifrån oss. Det är -ismernas fel. Det är religionernas fel. Det är de orättfärdiga politiska systemens fel. Delvis är detta säkert sant, men när vi skyller på dessa tankekonstruktioner siktar vi bara på symptomen. För ondskan sitter nämligen djupare än så. Det är inte systemen det är fel på, utan felet finns hos oss människor. När vi öppnade för mörkret och föll i synd drabbades vi av ondskan och alla de följdsjukdomar denna för med sig. Den satte sig i själva hjärtegrunden på oss. Således hittas inte grundorsaken till allt det onda och mörka vi ser hända runtomkring oss inte hos de olika tankekonstruktionerna och systemen, utan hos oss själva. Människan är i grund och botten ond. Denna ondska manifesteras sedan i olika politiska system, i olika -ismer och i olika religioner osv. Men det är inte där ondskan i grund och botten finns och sitter. Nej, den finns i vårt eget hjärta. Det är där felet sitter.

Givetvis är det lättast att blunda för detta faktum. Att skylla ifrån sig och hävda att det är systemet det är fel på. Att det är religionerna som ligger bakom det onda som händer. Att felet ligger hos socialismen eller hos kapitalismen. Men då lurar vi bara oss själva. För se, alla system, alla religioner och alla politiska färgnyanser är skapade av människan. Dessa är den i synd fallna människans försök att få makt över andra människor och att skapa någon form av ordning i sin tillvaro. Ett försök att få ondskan i system och så kunna dra egna fördelar av den.

"Nu råder mörkrets makt." Så här har vi ställt det åt oss, vi människor. På samma gång utnyttjare och utnyttjade. Offer för vår egen ondska och det mörker som bor i vårt eget hjärta.

In i detta mörker och i denna mörka värld steg Gud själv ner. Han gav upp en tillvaro i härlighet och ljus för att ställa sig under dessa våra onda tankekonstruktioner, och han utblottade sig fullständigt för att kunna göra detta. Under de år han gick här bland oss människor visade han hur godheten fungerar och vad sann kärlek är. Han gjorde inget annat än älskade de människor han kom i beröring med. Han visade oss vem, vad och hurudan Gud är.

Detta kunde givetvis inte ondskan tåla. En fullständigt utblottande, utgivande och kravlös kärlek som rör sig i en värld full av ondska och mörker kan givetvis inte överleva. Ondskan och mörkret kommer att försöka göra allt som står i deras makt att tysta ner, sarga och döda denna kärlek. Om inte annat så för att ett ljus i ett annars kompakt mörker på ett fullständigt obarmhärtigt sätt avslöjar hur mörkt detta mörker är. Detta kan givetvis inte accepteras. Därför måste Jesus dö.

Och han lät det ske. "Men detta är er stund, och nu råder mörkrets makt."

Korsfäst!

Jag har alltid förundrat mig över att palmsöndagens Hosianna-rop så snart förvandlades till långfredagens Korsfäst-rop. Hur är det möjligt att människorna bara på några dagar gick från att vara glada, entusiastiska och förväntansfulla till att bli hatiska och mordlystna?

Som jag skrev i den förra texten så ser människorna inte alltid det som är, utan vi ser till och med ofta endast det vi vill se. När människorna såg Jesus ville de se en kung. En jordisk kung som skulle jaga ut romarna och sätta sig på kung Davids tron i Jerusalem. Detta var vad de så hett och så länge hade längtat efter, och då var detta också vad de såg. Men detta var inte Jesu väg. Hans väg hade inte börjat i de kungliga palatsen, och den skulle inte heller sluta där. Jesu väg gick mot korset och ett, i människornas ögon, fullständigt misslyckande. Detta ville de inte se. Helt enkelt för att det inte passade in i deras bild av vem Jesus var och vad han skulle göra.

När Jesus hade ridit in i Jerusalem gick han inte till de fina palatsen och kastade ut romarna. Nej. Först satte han sig ner och grät över staden, och sedan gick han till templet och kastade ut de som köpte och sålde där. Det är så man skaffar sig ovänner bland de stora och mäktiga. Genom att ge sig på det ekonomiska. Pengarna. Det som egentligen var deras gud  och det som i mångt och mycket också är vår gud. Det är så man skaffar sig mäktiga fiender. Liksom när man vägrar uppfylla de stora massornas förväntningar. Då får man också så småningom dessa massor emot sig. Brustna förväntningar - hur felaktiga de än kan ha varit - är mycket gott bränsle för hat och mordlystnad.

När människorna insåg att Jesus inte var den de ville att han skulle vara, när de såg verkligheten sådan den var - inte sådan de ville att den skulle vara - förvandlades deras Hosianna-rop snabbt till Korsfäst-rop. Lurade människor blir lätt arga människor. Oberoende av vem det är som har lurat dem. Till och med när de har lurat sig själva.

Jesu väg var en lidandesväg. Det var så det skulle vara. Det var sådan planen var, en plan som hade gjorts upp redan från början. De människor som stod och ropade och krävde att Jesus skulle korsfästas var, kunde vi säga, en del av denna plan. Givetvis hade de ett val, och det att Gud hade sett hur det skulle gå förtar inte deras ansvar på något sätt. Men ingen av oss kan börja kasta några stenar, för ingen av oss vet hur vi skulle ha reagerat i denna situation. Kanske också vi skulle ha dragits med i förväntningarna, glädjen och euforin - för att sedan också drabbas av denna enorma besvikelse och detta hat när Jesus vägrade att uppfylla våra förväntningar. Vem vet?

Det vi vet är att Jesus valde att gå denna sin lidandesväg. Han gjorde det frivilligt. Han var själv utan synd och utan den skuld som förtjänade döden. Men han gjorde det ändå. När han gick upp till korset bar han med sig hela världens samlade syndamängd. Också deras som hade stått där och ropat sitt "Korsfäst!" Också din och min syndaskuld fanns med där på Jesu axlar när han bar sitt kors och gick upp till Golgata. Det var för oss han gjorde det. För dig och för mig. För att det var den enda möjligheten.

En konung, eller...?

Judarna hade löftena. Löftena om en Kung som skulle komma och ge det judiska folket åter den makt och glans som det hade haft under sin storhetstid under kung David. Under århundradena som gått sedan riket delades hade löftets uppfyllelse aldrig sett ut att vara så långt borta som nu. Olika makter hade kommit och gått, och någon gång hade det sett ut som om det skulle kunna lyckas för det judiska folket att åter bli självstyrande, men alltid hade dessa förhoppningar kommit på skam. Nu regerade romarna i Jerusalem. Ja, inte bara i Jerusalem utan i nästan hela världen. Den romerska makten var så stark som den någonsin skulle komma att vara, och förhoppningarna om att en judisk kung skulle få makten i Jerusalem var, just det, bara förhoppningar. Mycket avlägsna sådana. För att inte tala om att riket skulle återfå den glans det hade haft under kung David. Men man kom ändå ihåg löftena. Gud hade lovat, och det Gud har lovat, det sker. Förr eller senare, men det sker.

Det var i denna situation, när allt såg så mörkt ut som det bara kunde, som Gud valde att sända sin Messias till det judiska folket. Många såg honom och förhoppningarna tändes. Kunde detta vara löftenas uppfyllelse? Jesus talade med makt och myndighet – ja med sådan makt att till och med döden fick lov att lyda honom! Jesus botade sjuka och mättade hungrande människor. Han var inte rädd för makten, varken för den andliga makten eller för den politiska makten. Och folket lyssnade på honom och följde efter honom. Kunde detta vara den kung som folket hade väntat på så länge? Kunde det vara så att Gud nu verkligen skulle låta löftena gå i uppfyllelse? Förväntningarna stegrades. Hoppet tändes hos allt flera. Så småningom skulle det ske något, det bara måste ju göra det!

Så kom dagen då Jesus red in i Jerusalem. Till folkets jubel och till makthavarnas förfäran. Men något var inte riktigt som det skulle vara. Det var något som var fel med den bild som folket såg framför sig. Var det någon som lade märke till det? Där var jubel och glädje. Palmkvistar och mantlar på vägen. Hopp och förväntan. Nu, äntligen, skulle det ske! Nu kommer kungen till sin stad! Men ändå... Det var något som inte riktigt stämde.

När en kung red in i sin stad – eller en erövrad stad för den delen – kom han ridande på den största, finaste och starkaste häst som fanns tillhands. Hästen var själva sinnebilden av den makt och härlighet som kungen ägde. Men inte Jesus. Han red inte på någon stor, stark och fin häst. Nej. Han kom ridande på en åsna. Åsnan är inte någon sinnebild för makt och styrka, utan för ödmjukhet och tjänande. Men såg den jublande folkhopen detta? Knappast. För vi människor ser vad vi vill se. Så är det idag, och så var det på den här tiden. De ville se en mäktig och härlig jordisk kung – och då såg de det.

Jesus kom för att återupprätta Davids rike. Ja, men inte så som människorna tänkte sig det. De ville ha en jordisk kung som skulle besegra romarna och återupprätta ett jordiskt kungarike. Jesus visste nog att folket led under romarna, men han visste också att det fanns så oerhört mycket farligare och mäktigare fiender. Det var dessa fiender Jesus hade kommit för att besegra. Inte romarna. Romarna led och lydde nämligen också under dessa farligare och mäktigare fiender, och i själva verket behövde också de befrias på samma sätt som det judiska folket behövde det. De fiender Jesus kom för att utmana och besegra var Synden, Döden och Djävulen. För detta verk behövde han ingen ståtlig häst när han red in i Jerusalem. Det räckte bra med en liten åsna. För det som skulle ske när denna maktkamp nu skulle drivas till sin spets var inte beroende av sådant som såg mäktigt, stort och härligt ut. Nej, den kamp som nu skulle ta sin början handlade för Jesu vidkommande om lydnad, om ödmjukhet och om att ge ut sig själv. Fullständigt. Om att segra – inte genom makt – utan genom att lida.

Jesus

Jag hinner inte riktigt delta i diskussionerna eftersom arbetsdagarna blir så långa och intensiva just nu. Men det är fritt fram att diskutera mig förutan! Vissa saker förbehåller jag mig ändå rätten att ta tag i - när jag hinner. Idag har det bland annat förekommit ett replikskifte angående Jesus och vem han var/är. En anonym kommentator skriver: "Däremot kan jag lova dig att om gud kliver ner från sitt gömställe och visar sig på riktigt (inte bara för några utvalda personer utan för alla), så har jag inga svårigheter med att medge att jag haft fel." På detta kontrade en annan anonym att: "Han HAR stigit ner. Men inte ens det räckte alltså." (Underförstått: För att övertyga dig.)

Det här blev ju bara för intressant för att inte ta tag i. Att Jesus har funnits är väl idag en sak som knappast någon förnekar. Att han haft ett väldigt stort inflytande på hela världshistorien är knappast heller något som någon förnekar. Jaroslav Pelikan, en amerikansk historiker, har lekt med tanken på en "supermagnet" som skulle vara designad för att ur historien och världen ta bort allt som har ens ett litet avtryck av Jesus, och Pelikan konstaterar att väldigt lite skulle bli kvar. Åtminstone sådant som vi värdesätter och anser vara gott. Nu håller givetvis inte alla med Pelikan om allt han säger, men redan det faktum att vår kalender är sådan att vi räknar åren efter Jesu födelse visar nog på att hans betydelse åtminstone inte har varit liten.

Men om vi sedan kommer in på frågan vem Jesus var/är blir det givetvis knepigare. Jesu fråga till lärjungarna om vem människorna säger att han är äger aktualitet ännu idag - i synnerhet då de svar lärjungarna ger på frågan. Jesus gjorde ingen hemlighet av vem han ansåg sig vara. Han kallade sig själv för "Människosonen" - en klar och tydlig referens till Daniels syn i Dan. 7. Dessutom använde han gärna och ofta om sig själv orden "Jag är...". Detta det allra heligaste gudsnamnet fick Mose kunskap om vid den brinnande busken i 2 Mos. 3. Dessutom korrigerar inte Jesus Petrus när han kallar honom för "Den levande Gudens son". Se gärna också Jesu diskussion med de skriftlärda och fariséerna i Joh. 10.

Jesus menar sig vara Gud. Detta är utom allt tvivel. Men hur är det? Kan detta stämma? Idag finns det många som menar att Jesus "bara" var en god lärare och en vis man som lärde oss hur vi ska leva. Till och med många kristendomskritiker delar denna syn på Jesus. Men som C.S.Lewis konstaterar så kan en människa, om han bara är en människa, och som kommer med de anspråk som Jesus gör inte vara bara en god människa och en vis lärare. En människa som anser sig vara Gud är antingen fullständigt galen - eller så är han det han påstår sig vara. Hur är det, tror du att en galning skulle ha kunnat få det enorma genomslag och den oerhört stora betydelse som Jesus har fått? Det avtryck han har gjort på världshistorien - ja hela världen - är ett starkt vittnesbörd om att han verkligen inte var någon galning. Då återstår alltså bara det andra alternativet. Alltså att han verkligen är Gud. Sedan har vi ännu det starkaste argumentet för att Jesus var den han påstod sig vara, nämligen den tomma graven. Fadern bekräftade Jesu anspråk och gärning genom att uppväcka honom från de döda. Argumenten för att Jesus verkligen uppstått får vi emellertid ta i en annan text.

Summa summarum: Gud HAR faktiskt stigit ner till jorden. Han blev människa i Jesus Kristus. Men givetvis räcker inte ens detta för alla de som har bestämt sig för att den kristna tron och Bibeln är sagor. Som den andre anonyme skrev: "Om än Herren skulle skriva det dig på näsan medan du sover en natt skulle det inte göra något som helst till eller från."

För oss återstår att ta ställning till Jesus och hans anspråk. Många har tyvärr redan bestämt sig för att förneka honom. Trots allt som talar för att han verkligen var/är den han sade sig vara. Efter att lärjungarna redogjort för folkets uppfattningar om honom (Matt 16) ställde Jesus frågan till dem. "Vem säger ni att jag är?" Den frågan tvingas också vi ta ställning till. Ingen av oss kommer undan den. Får jag bara komma med en liten uppmaning? Ta inte för lätt på frågan! Och när du svarar, se till att du gör det på basen av fakta. Många människor idag tror att de vet hur det ligger till med Jesus-frågan. Problemet är bara det att de är felinformerade. De har baserat sitt svar på egna och andras förutfattade meningar. Och då blir det fel.

Om mannen, kvinnan, kyrkan och prästämbetet

Diskussionen under texten om "Varför jag inte går i kyrkan" blev aningen spretig, så jag väljer att utveckla ämnet i en ny text. Låt mig börja med att påpeka att motståndet mot kvinnliga präster inte handlar om att vi på något sätt skulle nedvärdera kvinnan. Kvinnan och mannen är lika värdefulla. Lika värdefulla, men olika varandra. Denna olikhet innebär sedan också att vi har olika uppgifter. Mannen föder inte barn. Det gör kvinnan. Detta moderskap är förbundet med en modersinstinkt som mannen inte har, och med denna modersinstinkt följer också ett vårdande sinne.

Mannen saknar givetvis inte detta vårdande sinne, men hos honom är det inte alls lika framträdande. I stället framstår hos mannen mera draget att sörja för familjens trygghet och försörjning. Om vi hårdrar kan vi säga att kvinnan är en vårdare medan mannen är mera av en krigare.

Den som ska ansvara för den kristna församlingens trygghet och se till att läran hålls ren och klar - och därmed sörja för att församlingen tjänar sitt syfte - behöver vara något av en krigare. Vårdare behövs också, givetvis, men den som ska vaka över läran och leda församlingen ut i den strid som uppdraget att göra folk till lärjungar innebär behöver vara en krigare. Annars blir det bara fel.

Idag har mansbilden tyvärr långt förändrats. Trycket från olika -ismer har gjort att mannens vårdande drag har betonats och lyfts fram medan krigardragen har undertryckts. Detta så till den grad att man idag nästan kunde säga att det finns väldigt få riktiga män kvar. Eller kanske rättare: Det finns väldigt få män kvar som vågar vara det de är. I kyrkan syns detta som en akut brist på riktigt ledarskap. Det finns helt enkelt idag väldigt få präster som på riktigt leder sin församling. Eller rättare: Som tillåts göra det. Därför finns det idag också så väldigt få församlingar som fungerar så som en församling borde fungera. Som tar sin uppgift att göra lärjungar och kämpa mot det andliga mörkret i världen på allvar.

Mansrollens feminisering (och därmed också prästämbetets) började länge innan prästämbetet öppnades för kvinnan, men med införandet av kvinnliga präster har prästämbetets feminisering accelererat. Detta så till den grad att prästämbetet idag närmast har blivit ett vårdyrke i stället för att vara ett herdeyrke. Därför ser kyrkan också ut som den gör. Den vill välkomna och omfamna alla, men när allt ska rymmas med kommer det mesta av sann biblisk kristendom att tonas ner och så småningom försvinna. Kyrkan har blivit tandlös. Platt. Ljum. Och kommer därmed att missa sitt mål.