En konung, eller...?

Judarna hade löftena. Löftena om en Kung som skulle komma och ge det judiska folket åter den makt och glans som det hade haft under sin storhetstid under kung David. Under århundradena som gått sedan riket delades hade löftets uppfyllelse aldrig sett ut att vara så långt borta som nu. Olika makter hade kommit och gått, och någon gång hade det sett ut som om det skulle kunna lyckas för det judiska folket att åter bli självstyrande, men alltid hade dessa förhoppningar kommit på skam. Nu regerade romarna i Jerusalem. Ja, inte bara i Jerusalem utan i nästan hela världen. Den romerska makten var så stark som den någonsin skulle komma att vara, och förhoppningarna om att en judisk kung skulle få makten i Jerusalem var, just det, bara förhoppningar. Mycket avlägsna sådana. För att inte tala om att riket skulle återfå den glans det hade haft under kung David. Men man kom ändå ihåg löftena. Gud hade lovat, och det Gud har lovat, det sker. Förr eller senare, men det sker.

Det var i denna situation, när allt såg så mörkt ut som det bara kunde, som Gud valde att sända sin Messias till det judiska folket. Många såg honom och förhoppningarna tändes. Kunde detta vara löftenas uppfyllelse? Jesus talade med makt och myndighet – ja med sådan makt att till och med döden fick lov att lyda honom! Jesus botade sjuka och mättade hungrande människor. Han var inte rädd för makten, varken för den andliga makten eller för den politiska makten. Och folket lyssnade på honom och följde efter honom. Kunde detta vara den kung som folket hade väntat på så länge? Kunde det vara så att Gud nu verkligen skulle låta löftena gå i uppfyllelse? Förväntningarna stegrades. Hoppet tändes hos allt flera. Så småningom skulle det ske något, det bara måste ju göra det!

Så kom dagen då Jesus red in i Jerusalem. Till folkets jubel och till makthavarnas förfäran. Men något var inte riktigt som det skulle vara. Det var något som var fel med den bild som folket såg framför sig. Var det någon som lade märke till det? Där var jubel och glädje. Palmkvistar och mantlar på vägen. Hopp och förväntan. Nu, äntligen, skulle det ske! Nu kommer kungen till sin stad! Men ändå... Det var något som inte riktigt stämde.

När en kung red in i sin stad – eller en erövrad stad för den delen – kom han ridande på den största, finaste och starkaste häst som fanns tillhands. Hästen var själva sinnebilden av den makt och härlighet som kungen ägde. Men inte Jesus. Han red inte på någon stor, stark och fin häst. Nej. Han kom ridande på en åsna. Åsnan är inte någon sinnebild för makt och styrka, utan för ödmjukhet och tjänande. Men såg den jublande folkhopen detta? Knappast. För vi människor ser vad vi vill se. Så är det idag, och så var det på den här tiden. De ville se en mäktig och härlig jordisk kung – och då såg de det.

Jesus kom för att återupprätta Davids rike. Ja, men inte så som människorna tänkte sig det. De ville ha en jordisk kung som skulle besegra romarna och återupprätta ett jordiskt kungarike. Jesus visste nog att folket led under romarna, men han visste också att det fanns så oerhört mycket farligare och mäktigare fiender. Det var dessa fiender Jesus hade kommit för att besegra. Inte romarna. Romarna led och lydde nämligen också under dessa farligare och mäktigare fiender, och i själva verket behövde också de befrias på samma sätt som det judiska folket behövde det. De fiender Jesus kom för att utmana och besegra var Synden, Döden och Djävulen. För detta verk behövde han ingen ståtlig häst när han red in i Jerusalem. Det räckte bra med en liten åsna. För det som skulle ske när denna maktkamp nu skulle drivas till sin spets var inte beroende av sådant som såg mäktigt, stort och härligt ut. Nej, den kamp som nu skulle ta sin början handlade för Jesu vidkommande om lydnad, om ödmjukhet och om att ge ut sig själv. Fullständigt. Om att segra – inte genom makt – utan genom att lida.