Om migrationskrisen

Låt mig börja med att säga att jag väldigt långt gillar Dick Harrisons åsikter såväl som hans frispråkighet och hans förmåga att uttrycka sig klart och redigt. Hans krönikor/kolumner i ÖT är bland det bästa som finns att läsa i denna tidning idag. Likväl menar jag att han, liksom alla vi andra, har sina blinda punkter.

I den senaste krönikan behandlar han, under rubriken "Vi måste läsa oss av historien",  immigrationen och jämför dagens situation med situationen i efterkrigstidens Europa när t.ex. nästan en miljon finländare i något skede migrerade till Sverige för att få jobb.

"Om förflyttning av människor diskuteras i dagens massmedia är det nästan uteslutande flyktingvågor från länder som Syrien. Men flyktingvågor är temporära fenomen som upphör när det blir fred. Det förhåller sig annorlunda­ med den migration som framdrivs av sociala och ekonomiska skäl. Inom de närmaste 50–60 åren kommer vi att få bevittna­ en allt stridare ström av sådana migranter, detta eftersom folkökningen i Afrika och de fattigaste sydasiatiska länderna inte håller jämna steg med utvecklingen av infrastruktur och näringsliv. Miljoner människor kommer att söka sig norrut och västerut för att inte svälta ihjäl."

Det som Harrison bortser ifrån är att dagens situation inte är jämförbar med de exempel han lyfter fram från historien. Låt mig nämna speciellt tre saker som gör att situationerna inte är kompatibla. För det första handlar det om kultur och om, ja, religion. De finländare som reste över till Sverige under efterkrigstiden hade långt samma kulturella bakgrund som de svenskar de skulle bo och leva bland. Detta samma gäller inte för dagens migranter. Det här behöver givetvis inte vara något oöverstigligt hinder för en lyckad integration, men jag vill hävda att om integrationen ska kunna lyckas så måste vi vara medveten om och också våga prata om de problem som detta för med sig. Detta både när det gäller de som kommer och de "infödda". Den senare gruppen inte heller att förglömma!

För det andra handlar det om pengarna och synen på arbetet. När 700 000 finländare åkte över till Sverige på 50- och 60-talen låg väldigt få av dem samhället till last. De åkte över för att arbeta. För det fanns arbete, och det var detta som lockade. Det samma gäller också de andra exemplen Harrison lyfter fram i sin krönika; de nordbor som sökte sig till Nordamerika på 1800-talet, de centraleuropéer som kom hit till Norden för att bygga upp vårt samhälle på 16- och 1700-talen och de kineser och indier som åkte från Kina och Indien uttryckligen för att arbeta och så kunna ge sig själva och sina familjer ett bättre liv. Idag är situationen tyvärr en helt annan. Det som lockar idag är inte i första hand lediga arbetsplatser och möjligheten att få ett jobb, utan nu handlar det om vår välfärd - och då kommer vi in på den tredje, och kanske viktigaste, saken som skiljer situationerna från varandra.

Idag har vi ett synnerligen välutvecklat stöd- och välfärdssystem i våra länder. Detta system har åtminstone som mål att ingen ska "falla igenom" och bli lämnad ensam om och när de egna förmågorna eller den egna hälsan gör att han eller hon inte klarar av att försörja sig själv. Denna ansats är förstås god, men verkligheten har visat att systemet är oerhört sårbart. Samt att det går att utnyttja det. Detta system fanns inte - eller åtminstone inte alls på samma sätt - på 50-och 60-talen. För att inte tala om på 1800-talet. Då var människorna tvungna att i mycket större utsträckning se till att sörja för sig själva och sina närmaste.

Harrison beskriver i sin krönika mycket väl de "push"-effekter som gör att människorna i t.ex. Afrika tvingas emigrera. Dagens "pull"-effekter går han däremot inte in på. Givetvis kan man hävda att det skulle ha fört för långt i en kort krönika, men jag vill nog hävda att bilden blir mycket skev om vi inte ens nämner vårt välfärdssystem som en  viktig faktor i detta sammanhang. Jag har tidigare varit inne på detta och sagt att det finns två möjligheter för oss om vi vill klara av att hantera dagens immigrationstryck. Antingen måste vi stänga gränserna eller så måste vi på sätt eller annat montera ner vårt välfärdssystem. Eller begränsa det. Detta sista var inget jag hade med i mitt resonemang tidigare, men jag har insett att det behöver vara med också. Det görs idag experiment med bådadera dessa lösningar på olika håll i Europa. Gränserna har stängts, eller åtminstone så har invandringen begränsats, på många håll, och Storbritannien har gått in för att begränsa välfärdstjänsterna och -förmånerna för immigranter.

Alla dessa åtgärder är sådana att många gärna uttrycker sitt missnöje med dem, men alla som har ögon att se med och en hjärna att tänka med inser nog att något behöver göras. Inget av alternativen är trevligt, och idag vet jag själv uppriktigt sagt inte vilket jag föredrar. Båda alternativen har nämligen oerhörda negativa följder. Men vi kan helt enkelt inte ta in halva Afrika till EU och tro att allt kan fortsätta som förr. Det går bara inte. Systemet kommer att kollapsa om vi försöker.