Hur blev det så här?

Vårt stora problem idag när det gäller ekonomin sägs vara att vi ligger långt efter våra närmaste konkurrentländer när det gäller konkurrenskraften. Det är helt enkelt för dyrt att tillverka produkter i Finland. De priser vi behöver ta för våra exportprodukter för att få lönsamhet i produktionen blir således för höga. Lönerna är bara en del av problemet. En annan del är de många lediga dagarna med lön. Semesterersättning, arbetstidsförkortning (de s.k. "Pekkasdagarna"), många "röda dagar" osv. Men detta är givetvis inte heller hela problemet. Lönebikostnaderna - som arbetsgivaren till största delen ska betala - är också en bov i dramat. Liksom också givetvis de säkert många gånger höga avkastningskraven på investerat kapital. Vad som är värst är förstås svårt att säga. Arbetsgivarsidan säger en sak och arbetstagarsidan en annan.

Jag hittade en mycket intressant kommentar på ÖT:s nätversion som jag tar mig friheten att kopiera in hit i sin helhet. Jag hoppas att "Skattebetalande ortsbo", som hade satt upp kommentaren, inte misstycker! Denna kommentar ser på saken ur samma synvinkel som jag gör, och jag tror nog att det finns mycket sanning i det som sägs:

"Orsaken till vårt höga kostnadsläge och dåliga konkurrenskraft är känd. När Finland anslöt sig till Euron 2002, kom alla parter överens om att nu måste det införas totalt prisstopp. Exakt samma sak gjorde Tyskarna. Alla var fullt medvetna om att det gamla systemet med ständigt stigande löner och därmed även en kontinuerlig stegring av övriga kostnader, framledes är en omöjlighet. Detta på grund av att den i vårt land flitigt använda devalveringsmöjligheten försvann. Det dröjde drygt 6 månader, då orkade facken inte hålla sig längre. Strejkrumban, med för landets framtid helt katastrofala följder, var i gång med full fart. Facken visade helt klart vem som bestämmer i landet. 2004 – 2005 hade våra kostnader stigit till en sådan nivå att exportindustrin till stora delar avvecklades eller flyttades utomlands, på grund av dålig lönsamhet i Finland. Den helt logiska följden av detta var att investerarna miste förtroendet för Finländska arbetsmarknaden, m.a.o. industrins investeringar i Finland har varit minimala efter detta. När AKT dessutom visade sin makt genom att upprepade gånger stänga de Finländska exporthamnarna, lyckades man på otroligt kort tid förstöra det goda rykte Finland hade som en leveranssäker leverantör. Ett sådant rykte tar årtionden att återuppbygga. I Tyskland var det den valda förbundsdagen som hade makten. Där lyckades man hålla priser och kostnadsökningar på en mycket låg nivå, tysk industri har blomstrat därefter. M.a.o. Fackens agerande under andra delen av senaste högkonjunktur 2002 – 2006 satte definitivt punkt på det Finländska välståndets framtid."

Det finns säkert mycket man kan säga om detta, men faktum är att vi borde ha klarat av att hålla kostnadsstegringen under kontroll efter Eurons införande, men det lyckades inte. Det som hände år 2005 berättar långt varför, vågar jag påstå. Grafiken nedan visar också hur vår situation skiljer sig från situationen i Sverige. Observera dock att grafiken inte säger något om orsakerna till varför vi har så oerhört många fler olagliga strejker i Finland.

Nu behöver vi emellertid vara på det klara med att vi inte kommer ur detta genom att stå i skyttegravarna och skylla på varandra. (Något som vi finländare också, har det visat sig, är väldigt bra på!) I stället borde vi, tillsammans, söka en lösning på den smällknut som vi tycks ha hamnat i. I den senaste texten gav jag ett lösningsförslag. Sägas kan, och bör, att det inte heller är någon lätt väg, men frågan är om det inte är den enda möjliga idag?