Om mannen, kvinnan, kyrkan och prästämbetet

Diskussionen under texten om "Varför jag inte går i kyrkan" blev aningen spretig, så jag väljer att utveckla ämnet i en ny text. Låt mig börja med att påpeka att motståndet mot kvinnliga präster inte handlar om att vi på något sätt skulle nedvärdera kvinnan. Kvinnan och mannen är lika värdefulla. Lika värdefulla, men olika varandra. Denna olikhet innebär sedan också att vi har olika uppgifter. Mannen föder inte barn. Det gör kvinnan. Detta moderskap är förbundet med en modersinstinkt som mannen inte har, och med denna modersinstinkt följer också ett vårdande sinne.

Mannen saknar givetvis inte detta vårdande sinne, men hos honom är det inte alls lika framträdande. I stället framstår hos mannen mera draget att sörja för familjens trygghet och försörjning. Om vi hårdrar kan vi säga att kvinnan är en vårdare medan mannen är mera av en krigare.

Den som ska ansvara för den kristna församlingens trygghet och se till att läran hålls ren och klar - och därmed sörja för att församlingen tjänar sitt syfte - behöver vara något av en krigare. Vårdare behövs också, givetvis, men den som ska vaka över läran och leda församlingen ut i den strid som uppdraget att göra folk till lärjungar innebär behöver vara en krigare. Annars blir det bara fel.

Idag har mansbilden tyvärr långt förändrats. Trycket från olika -ismer har gjort att mannens vårdande drag har betonats och lyfts fram medan krigardragen har undertryckts. Detta så till den grad att man idag nästan kunde säga att det finns väldigt få riktiga män kvar. Eller kanske rättare: Det finns väldigt få män kvar som vågar vara det de är. I kyrkan syns detta som en akut brist på riktigt ledarskap. Det finns helt enkelt idag väldigt få präster som på riktigt leder sin församling. Eller rättare: Som tillåts göra det. Därför finns det idag också så väldigt få församlingar som fungerar så som en församling borde fungera. Som tar sin uppgift att göra lärjungar och kämpa mot det andliga mörkret i världen på allvar.

Mansrollens feminisering (och därmed också prästämbetets) började länge innan prästämbetet öppnades för kvinnan, men med införandet av kvinnliga präster har prästämbetets feminisering accelererat. Detta så till den grad att prästämbetet idag närmast har blivit ett vårdyrke i stället för att vara ett herdeyrke. Därför ser kyrkan också ut som den gör. Den vill välkomna och omfamna alla, men när allt ska rymmas med kommer det mesta av sann biblisk kristendom att tonas ner och så småningom försvinna. Kyrkan har blivit tandlös. Platt. Ljum. Och kommer därmed att missa sitt mål.