Om samhällsfördraget

Det är knepigt det här med ekonomin. Alla har säkert nog insett att det just nu inte går så alldeles bra för Finland Ab, men åsikterna om vad som kan och borde göras går vitt isär. Det femte försöket att nå fram till någon form av samhällsfördrag ser just nu ut att också det gå i stöpet. På måndag ska FFC rösta om de går med i fördraget eller inte, och min gissning är att de inte gör det. Problemet, det stora, är givetvis att alla anser att de blir förfördelade av ett samhällsfördrag. Oberoende av hur detta ser ut. Det samma gäller givetvis för dessa förhatliga tvångslagar. Och ja. Det går inte att få varken ett samhällsfördrag eller tvångslagarna sådana att alla skulle behandlas fullständigt jämlikt och rättvist. Jag ids inte här gå in på hur olika man i de olika lägren ser på detta. För den som vill se detta är det bara att läsa kommentarerna på t.ex. svenska yle eller på någon dagstidnings nätversion för att se hur det ligger till med den saken.

Det som det hela handlar om är att Finland har tappat mark gentemot konkurrentländerna när det gäller konkurrenskraften. Förr var detta inget problem - när så skedde eller man upplevde det nödvändigt att förbättra vår konkurrenskraft kunde vi devalvera marken. När vi gjorde så skedde en yttre devalvering som drabbade alla precis lika. Arbetstagare, arbetsgivare, företagare, chefer, politiker och alla andra. Jämt över hela linjen. Alla betalade genom höjda räntor och dyrare importvaror. Men kanske viktigast - denna betalning skedde mer eller mindre dolt, och över tid. Nu, med euron, går det inte att genomföra någon sådan yttre devalvering, och det är där talet om en inre devalvering kommer in. Denna inre devalvering skulle då ske antingen genom ett samhällsfördrag eller genom tvångslagarna. Problemet med detta är att denna devalvering måste förhandlas fram mellan olika parter. Det ska förhandlas och överenskommas vem som ska ge upp vad för att vår konkurrenskraft ska kunna förbättras, och då kommer alla att uppleva sig mer eller mindre förfördelade. Med rätta eller så inte, men hur som helst. Det är därför det inte går att hitta något förslag som alla skulle kunna skriva under.

Så nu står vi alltså där igen. Eller snart gör vi det. Utan samhällsfördrag. Utan inre devalvering på den vägen. Då återstår alltså bara tvångslagarna. Men inte heller de kommer att gå igenom. Kanske stoppas de för att de bryter mot grundlagen. Kanske stoppas de genom strejker och stora demonstrationer. Kanske leder de t.o.m. till en generalstrejk. Men helt klart är nog att vi inte heller på den vägen kommer att uppnå något konkurrenssprång. Snarare går det tvärtom - om det blir mycket strejker och annat elände. Så vad ska vi då göra?

Som jag ser det finns det bara en möjlighet om vill få till stånd en devalvering, och det är att igen ta till detta med en yttre devalvering. Problemet på den vägen är bara det att vi, för att kunna genomföra en sådan, måste ta oss ut ur eurosamarbetet. "Fixit", alltså. Den, som jag ser det, enda möjligheten "to fix it". Om både samhällsfördraget och tvångslagarna inte går att genomföra finns det helt enkelt inget annat alternativ. Eller finns det?