Mera Panama

Det finns som sagt mycket man skulle kunna säga om den här Panama-härvan. Jag har reagerat på mycket av det som har sagts och skrivits i media den senaste veckan. Dels på de förhastade slutsatser - och domar - som så gott som alla politiker med någon form av självbevarelsedrift och/eller behov att framhäva sig själv har levererat. Förhastade slutsatser och för tidiga domar är inte bra. Alla tillgångar som finns i utlandet är inte placerade där olagligt, och innan vi vet vilka som är olagligt utförda och vilka som inte är det ska inga domar fällas. Kan detta vara så svårt att begripa? Men tydligen är det svårt. Att begripa.

Sedan alla dessa undanflykter och bortförklaringar. De är närmast komiska, tycker jag. Jag väntar, med spänning, på den förste som ställer sig framför en TV-kamera eller som träder fram i en tidning utan dessa bortförklaringar och undanflykter och säger att "Jag har gjort fel. Ursäkta! Jag kommer att betala den skatt jag har undanhållit." Den människan kommer att få min respekt. Trots allt.

Så har vi alla dessa kommentatorer i media och i medias kommentarfält som - tydligen på allvar - tror att vår samhällsekonomi skulle räddas ifall alla dessa pengar som har utförts olagligt (hur mycket dessa sedan visar sig vara) skulle återbördas och taxeras för. På allvar? Dessutom tenderar den uppskattade summan av undanhållna skattemedel växa nästan exponentiellt ju längre vänsterut man kommer på den politiska kartan. Vår samhällsekonomi skulle säkert må bra av dessa skattepengar, men om benet är brutet hjälper det inte med plåster. Det finns ett stort strukturellt fel i vår ekonomi, och detta fel korrigeras inte med att vi får in en del extra skattepengar. Efter en tid - kortare eller längre - är vi tillbaka i samma grop igen.

Många har hävdat att denna Panama-läcka skulle kunna vara en diskussionsöppning rörande ekonomisk moral, och att vi skulle må bra av att ta en sådan diskussion. Det stämmer säkert. Men ännu bättre, och ännu viktigare, skulle det vara - menar jag - att ta en diskussion om skatterna överlag och den socialism som vårt samhälle är präglat av och byggt på idag. Denna Panama-läcka kunde gärna få fungera som diskussionsöppnare när det gäller detta. De frågor vi kunde ställa och försöka hitta ett svar på är bland annat om det är rätt att staten/det allmänna överhuvudtaget bär upp skatt. Är skatteuppbörden, som vissa hävdar, i själva verket legaliserad stöld? För, handen på hjärtat, vad är skillnaden om staten tar pengar av mig för att stöda en konstnär i Helsingfors vars verk jag aldrig kommer att ta del av (även om jag skulle vilja) eller om en maskerad man i en mörk gränd stjäl min plånbok och köper sprit för pengarna? Och om svaret på frågan huruvida det är rätt att staten bär upp skatt är ja, hur mycket skatt är det i så fall är rimligt att staten bär upp? Och till vilka ändamål. För det är ju självklart så att ju högre skattetrycket är, desto större upplevs behovet vara att "skatteplanera".  

Det här är svåra frågor, men jag tror att vi borde diskutera dem. Om inte annat så för att bli lite klokare. För varför ska vi inte kunna diskutera grunderna för det samhällsfördrag vi idag håller som helt och hållet självklart och anser vara fullständigt berättigat - och detta utan att vara överens om hur detta fördrag ska se ut? Ja, utan att ens vara överens om hur det ser ut idag? Jag hävdar att det samhällsfördrag vi har i Norden idag långt är socialistiskt. Behöver jag säga det? Nå, jag säger det ändå: Jag gillar inte socialism.

Det finns drag i diskussionen kring skattesmitningen som jag därför ogillar. Dessa drag är inte alltid - eller egentligen väldigt sällan - artikulerade, och det är därför inte heller så alldeles lätt att sätt fingret på dem. Men det handlar om detta med statens rätt till medborgarnas - och framför allt de rika medborgarnas - tillgångar. Speciellt på vänsterkanten finns det en uppfattning (som kommer nära en kommunistisk grundtanke) som handlar om att "det som är ditt egentligen inte alls är ditt, utan vårt". Alla som talar sig varma för olika former av förmögenhetsskatter och (förhöjda) arvsskatter hör till denna grupp. (Dessa skatter är ju de facto en skatt på redan beskattade pengar!) I vissa mörka stunder räknar jag hit också alla de som förespråkar en basinkomst/medborgarlön också. För faktum är att denna egentligen handlar om samma saker också.

Visst. Samhället behöver ta hand om de som inte klarar av att ta hand om sig själva. Det är fullständigt självklart. Men jag har svårt att se att den extrema fördelningspolitik vi har idag skulle vara något annat än en form av socialism. Eller kommunism. Och jag ogillar som sagt socialism.