Panama

Ordet "skatteparadis" har länge varit ett modeord i den ekonomiska diskussionen. Vissa kommentatorer, kanske inte alla så alldeles seriösa, har hävdat att om alla finländska pengar som finns i dylika skatteparadis skulle återbördas till Finland och skattas för i vederbörlig ordning skulle Finlands ekonomiska kris vara ett minne blott. Nå, jag förhåller mig skeptiskt till dylika påståenden. Visserligen torde det finnas en hel del "svarta" pengar i dessa skatteparadis, men att det skulle vara fråga om så stora summor att det skulle kunna rädda den finländska ekonomin är ytterst otroligt.

Nå, nu lär vi hur som helst så småningom få ett (första) svar på frågan. Den "Panama-läcka" som har varit på tapeten i media de senste dagarna kommer säkert att (åtminstone i viss mån) visa hur mycket pengar det kan tänkas röra sig om som har förts till olika saktteparadis utom räckhåll för den finländska beskattaren. Några reflektioner kan man kanske ändå göra redan i detta skede.

För det första: Det är väldigt få politiker som inte har trätt fram i media och fördömt skattesmitandet. Många har sagt sig vara överraskade och rent av chockade. Anna-Maja Henriksson menade att detta visar på ett stort moraliskt förfall. Och visst har hon rätt! Men det vi då behöver komma ihåg är att detta moraliska förfall (på det ekonomiska området) nog gäller andra än dessa som har haft möjlighet att sätta undan stora summor pengar i dessa skattepradis. Människan är nu bara en gång sådan att hon först och främst ser till sig och sitt. Vi är i grund och botten själviska och giriga, och detta gäller nog alla av oss. Oberoende av politisk färg och storlek på bankkontot. Alla har inte så mycket pengar - och möjligheter -  att de kan grunda ett bolag på Bahamas i skatteplaneringssyfte (som det brukar heta), men alla ägnar nog sig åt skatteplanering. Om inte i stor skala, så nog i liten. Visst ska skattesmitning fördömas - och dömas - men när vi gör det ska vi komma ihåg att i praktiken ingen av oss sitter i ett hus utan glas. När vi gör så kan det vara riskabelt att börja kasta stenar omkring sig.

En andra reflektion handlar om detta med att döma. Många har varit väldigt snara med att uttala sig fördömande i denna sak. Utan att ha alla fakta på bordet. Vi vet ju ännu inte till exempel om alla dessa som har pengar i dessa skatteparadis verkligen har handlat olagligt. Men för speciellt politiker är är det frestande att rida på populismvågen. Här utmärker sig speciellt Antti Rinne och SDP som inte var sena med att säga att SDP inte kan vara kunder hos Nordea längre. Observera nu att det ingalunda ännu är bevisat att Norde har handlat olagligt - och inte heller när Nordea har varit engagerade i att "skatteplanera" för sina kunders räkning. Det kan mycket väl hända att banken har agerat olagligt, men innan det är bevisat finns det ingen orsak att utfärda några domar. Gör man så handlar det enbart om populism. Dålig sådan, dessutom.

Till sist så den kanske viktigaste reflektionen. Reaktionerna på denna Panama-läcka har visat på en, i mitt tycke, ytterst olustig sak. Och då kommer vi in på detta med "ditt, mitt och vårt". Det finns tydligen ett utbrett synsätt i Finland (och kanske ännu mera i Sverige) att staten har rätt till dina och mina pengar. Nu menar jag inte att det är fel att staten kräver in skatt. Det ska den göra, och vi som har inkomster ska betala. Det är rätt och riktigt. Men i diskussionen kring denna Panama-läcka hör jag tongångar som jag verkligen inte gillar. Kanske främst då från vänsterhåll, men säkert inte bara därifrån. Tongångar som visar på att vårt samhälle - och kanske främst då vissa delar av det - ligger väldigt nära någon form av kommunism. Men vi lever (än så länge) i ett fritt samhälle, och det står var och en fritt att ta ekonomiska risker (med sina egna pengar och sin egen arbetsinsats, märk väl) och också att bli rik om dessa satsningar visar sig falla väl ut. Om denna möjlighet inte skulle finnas skulle det vara väldigt få som skulle vara villiga att ta dessa risker - och i förlängningen skapa arbetsplatser för sådana som inte är villiga att ta dessa samma risker. Människan är ju, som sagt, girig och egoistisk, och denna girghet och egoism kan, om den tämjs på rätt sätt, användas till samhällets och allas vårt bästa.

Nu hörs som sagt tongångar i diskussionen som jag alltså inte gillar. Dessa tongångar handlar om att begränsa och - i extrema fall - ta bort denna möjlighet att profitera på sina risktagningar. Än så länge handlar det kanske bara om avundsjuka, men om, och när, detta blir till något annat kommer vi nog att allvarligt skada den ekonomiska grund som detta samhälle vilar på.

Detta var nu några snabbt nedtecknade reflektioner angående denna Panama-läcka. Det skulle finnas mycket mera att säga, men det får anstå till ett senare skede.