Om "kringgående av prästvigning", vad det nu betyder...

Igen gjorde jag misstaget att läsa Kyrkpressen. Denna gång var det faktiskt inte tidningens linje eller redaktion som var källa till mitt obehag, utan snarare då verkligheten. Eller rättare sagt den verklighet som vi idag har blivit pådyvlade i vår kyrka. Den verklighet som har formats av kyrkopolitiska beslut och inte av Guds ord.

Rubriken på artikeln var "Prästvigning ska inte kringgås", och redan gällande rubriken kunde man skriva en lång text. Men det ska jag inte göra. Raljerandet kring den huvudlösa rubriken får begränsa sig till rubriken för detta inlägg. Artikeln handlade om SLEY:s svar till biskopsmötet angående det faktum att Martti Haverinen blivit prästvigd i Kenya och nu, som återkommen till Finland, verkar som präst i Lutherkyrkan i Helsingfors. Det bakomliggande problemet här är givetvis det prästvigningsstopp som vår kyrka har infört och som effektivt har stoppat nyrekryteringen av präster som vill hålla sig till Guds ord i enlighet med vår kyrkas kyrkoordnings första paragraf. Saken lyftes, enligt artikeln, fram av Lutherska världsförbundets generalsekreterare Martin Junge men är, enligt obekräftade uppgifter, ett beställningsverk från vår kyrkas ledning i akt och mening att saken ska få större tyngd.

Nu har alltså SLEY svarat, och det är detta svar artikeln handlar om. Jag efterlyste för en tid sedan ryggrad hos SLEY i detta fall, men tyvärr syns det som om denna ryggrad inte finns eller åtminstone inte syns. Jag anser att SLEY var allt för undergivna och slätstrukna i sitt svar. Men jag är förstås medveten om att det är en sak att vara en fri och oberoende radikal (vilket man tydligen numera är om och när man vill hålla sig till vår kyrkas grunddokument) och en annan sak att vara en av vår kyrkas sju officiella missionsorganisationer. Men likväl anser jag att SLEY lägger sig platt inför den (ekonomiska, för det är förstås det som det handlar om) makt som vår kyrka utövar.

SLEY svarar att – för att "rätta till situationen" – nämnde Haverinen har ansökt hos domkapitlet i Helsingfors om att beviljas prästrättigheter i Finland. Enligt KP konstaterar Biskopsmötet att "Om domkapitlet ger honom prästrättigheter är detta ett undantagsfall". Detta för att "någon prästvigningsturism vill biskoparna inte ha". Vidare: "Att skaffa sig en prästvigning utomlands får inte bli ett sätt att kringgå kyrkans beslut. Det skapar spänningar inom det lutherska samfundet."

Om detta kunde man säga en hel del, och det ska jag göra. De "spänningar" som biskopsmötet tänker sig att skulle skapas av en dylik "prästvigningsturism" finns de facto redan. Dessa spänningar uppkom när "kyrkans beslut" togs att inte prästviga unga män som är av Gud kallade till prästämbetet - unga män som uppfyller de kriterier som Guds ord ställer upp för sådana som traktar efter detta ämbete. Spänningarna uppkommer inte när Guds rike, och arbetet för Guds rike, söker sig andra vägar. Som i detta fall. Vidare blir det, i mitt tycke, oerhört tragikomiskt när man på detta sätt talar om ett "kyrkans beslut". Detta är inte något "kyrkans beslut"! Om och när kyrkan tar ett beslut så bör detta beslut vara i enlighet med Guds ord. Inte i enlighet med världens åsikter och meningar och dikterade av dessa.

Det allvarligaste här är ändå det att biskoparna, igen en gång, helt förbigår det verkliga problemet med total tystnad och i stället fokuserar på detaljer. Det verkliga problemet är att vi idag har en stor skara trogna kyrkobesökare och församlingsmedlemmar som håller på att bli utan i tjänst varande präster som de kan ha förtroende för. Detta är ett problem som måste få en lösning, och biskoparna har med detta och tidigare beslut visat att de inte tänker ta något som helst ansvar för att lösa problemet. Då spelar det ingen roll om man, som den nytillträdde Helsingforsbiskopen, i samma nummer av KP talar varmt för mångfalden inom kyrkan. Tomma tunnor skramlar, får jag konstatera.   

Jag fick obehag av texten i KP, skrev jag ovan. Dels av nämnda orsaker, dels för att jag i och med det som sades i artikeln kom till insikt om att den väg som de ledande konservativa rösterna i vår kyrka har talat sig varma för inte kommer att fungera. Det går alltså inte att få nya präster till vår kyrka på detta sätt. Speciellt inte som de berörda aktörerna (i detta fall SLEY) inte sätter hårt mot hårt utan i stället lägger sig platt för biskoparna och domkapitlen.  

Vad återstår då för oss om vi inte accepterar att all sann kristendom jagas på porten ur vår kyrka eller helt enkelt tvingas under jorden? Jag lyfte för en tid sedan fram det alternativ som bekännelseskrifterna ger oss. Alltså att i tjänst varande kyrkoherdar tar sitt ansvar och viger nya präster. Om och när biskoparna "antingen omfatta falsk lära eller vägra att meddela vigning".

Det börjar faktiskt vara dags nu att ta det ansvar som det innebär att vara präst i den lutherska kyrkan. Också när det gäller att få nya präster som församlingsmedlemmarna kan ha förtroende för.