Luthersk apologetik

Jag har egentligen alltid varit intresserad av apologetik, alltså av trons försvar. Problemet för mig har varit att de flesta apologeter har använt sig av så kallade "filosofiska gudsbevis" i sin argumentering, och jag har egentligen aldrig gillat dessa gudsbevis. Jag har ansett dem vara allt för krångliga och på tok för abstrakta. Dessutom, slog det mig idag, är det inte alltid så alldeles fruktbart att utgå ifrån att bevisa Guds existens. Det är ju, om man hårddrar det hela, sak samma om en människa hamnar i helvetet som ateist eller som deist. Slutresultatet blir det samma.

Orsaken till att de flesta apologeter kämpar med dessa filosofiska gudsbevis är att de flesta apologeter är antingen katoliker eller reformerata/kalvinister. För dem tycks nämligen detta med filosofiska gudsbevis vara en omtyckt vinkling när det gäller apologetiken. Men jag är lutheran. Jesus korsfäst för mig och för hela världen-lutheran. Då passar det här med filosofiska gudsbevis inte så bra. Målet är ju inte att verka för att en ateist ska bli en deist, utan att han ska bli en kristen. (Och ja, jag inser att vägen kan gå via deism till kristendom, men ändå.)

Men nu har jag faktiskt hittat något så ovanligt som lutherska apologeter! Två stycken dessutom. Apologeter som struntar i de filosofiska gudsbevisen och går direkt på Jesus Kristus och honom som korsfäst och framför allt som uppstånden från de döda. John Warwick Montgomery (f. 1931 men fortfarande fullt aktiv) och Chris Parton, Montgomerys elev. Dessa båda är dessutom jurister, och det syns i deras apologetik. Montgomery är för övrig mycket mer än jurist. Han har elva (11) akademiska examina, varav tre (åtminstone) är av doktorsgrad, och han har skrivit och publicerat över 50 böcker inom vitt skilda områden på åtta olika språk. Tala om att vara meriterad!

Jag har lyssnat en hel del på dessa två herremän de senaste veckorna, och jag planerar att publicera en artikelserie här på bloggen baserad på främst Montgomerys försvar av den kristna tron. Bara jag skulle hinna skriva klart...

Om Bibelns skenbara motsägelser

I sin kommentar (som jag citerade en del av i senaste text) drog signaturen "Humanisten" stora växlar på de påstådda motsägelser som sägs finnas i Bibeln. Allt sedan kritiken mot Bibeln började framföras mera öppet har den kristna trons motståndare villigt och ofta lyft fram dessa motsägelser med avsikten att misskreditera bibelordet och därmed kunna komma undan de begränsningar och det tänkta ok som en allsmäktig Guds existens förorsakar oss människor.

Det som dessa kritiker inte tänker på är att detta är en synnerligen orättvis hållning. För ALL annan litteratur gäller nämligen det som de engelskspråkiga kallar för "giving the benefeit of a doubt", alltså på svenska att hålla någon att vara oskyldig tills motsatsen är bevisad. (Uttrycket säger mera på engelska.) Nåväl, detta innebär att man, om och när man tycker sig hitta inkonsekvenser eller direkta motsägelser i en text, så långt det är möjligt försöker få texten att gå ihop. Att man så långt det är möjligt försöker tänka och tyda författarens intentioner till det bästa. Tills alltså motsatsen är bevisad.

Det här förhållningssättet kan man finna redan hos Aristoteles (jag säger inte att det går tillbaka till Aristoteles, men i princip kunde man kanske säga det) när han, irriterad på sin samtids kritiska förhållningssätt till Homeros, hävdade något som kunde förstås som principen att tänka och tyda allt till det bästa.

Men när det handlar om Bibeln gäller för kritikerna alltså det motsatta. Alltid när det ens lite luktar inkonsekvens eller direkt motsägelse slår de till. Det är som om de letade motsägelser med ljus och lykta, och i själva verket är väl detta precis vad de gör. Att detta sedan är både inkonsekvent och orättvist bryr de sig inte om. Det viktiga i alla sammanhang och under alla förhållanden är att misskreditera Bibeln och i förlängningen Bibelns budskap.

Låt mig till sist lyfta fram ett exempel på vad bibelkritikerna gärna håller att vara en motsägelse i Bibeln, men som när vi tittar lite närmare på det – och ger de bibliska författarna "the benefeit of a doubt" – visar sig gå ihop hur bra som helst. Vi tar det exempel som "humanisten" lyfte fram, nämligen Judas död. Matteus konstaterar, mycket kort, att "sedan gick han bort och hängde sig". Lukas ger oss en mycket makabrare version när han säger, i Apg. 1:18, att "han föll framstupa så att buken brast och alla hans inälvor rann ut". Nå, hur är det, har vi en motsägelse här eller inte? Enligt bibelkritikerna har vi förstås det. Här menar de att man inte ens behöver använda någon desto ljusstarkare lykta för att se den – motsägelsen är uppenbar. Men om de skulle tänka till lite och behandla Bibeln som vilken annan litteratur som helst skulle problemet försvinna. Tyvärr är detta inte i deras intresse, så det gör de inte. Men här på denna blogg gör vi förstås det.

Saken är den att när en människa "faller framstupa" så brukar inte "buken brista" bara så där. Människan är konstruerad så att våra magar ska hålla för en del trillande. Men. Om personen i fråga har varit död några dagar, till exempel genom hängning, och kroppen har befunnit sig i värme, till exempel den värme som kan råda i Jerusalem under påsken, då är situationen förstås en annan. Om, låt oss säga, bandet som personen i fråga har hängt sig med går av och kroppen faller ner, låt oss för exemplets skulle säga just "framstupa", så kan buken mycket väl brista och alla inälvorna så rinna ut.

Judas död och de olika versionerna erbjuder ingen motsägelse. Detta, liksom åtminstone de flesta andra ställen som tycks innebära motsägelser, visar sig bara vara skenbara motsägelser. Om och när vi gör oss besväret att arbeta lite med berättelserna och försöka förstå vad de faktiskt säger. Men det bryr sig som sagt de flesta bibelkritikerna inte om att göra. Tvärt om så letar de med ljus och lykta efter dessa "motsägelser" eftersom det är i deras stora intresse att hitta dem. Oärligt? Visst. Orättvist? Absolut. Men det behöver de tydligen inte bry sig om.  

   

Hur man närmar sig Bibeln på rätt sätt

Signaturen "Humanisten" skrev för några dagar sedan en kommentar som jag valde att bara bemöta till en del. En del av kommentaren var helt enkelt så bedrövlig att jag inte ansåg det vara nödvändigt eller ens ändamålsenligt att svara på den. Emellertid läste jag igenom den en gång till och insåg att det "Humanisten" hävdar är av sådan art att det faktiskt behöver lyftas fram och bemötas. Han skriver "För att korrekt tolka Bibeln måste man dock studera den ur ett historiskt perspektiv, d.v.s. ett ateistiskt perspektiv (vilket man således gör idag vid alla goda universitet) där Bibeln och de filosofier den ger uttryck för inte är en absolut lära inpräntad i sten, utan en mänsklig produkt som utvecklats p.g.a. många olika faktorer, varför Bibeln naturligt innehåller många motsägelser och svårtolkade avsnitt."

Det här stycket är behäftat med vissa språkmässiga svagheter som gör att det blir lite svårt att få grepp om det, men "humanistens" huvudpoäng är att den historiskt-kritiska (det är så den heter) bibelforskningen behövs för att "korrekt [kunna] tolka Bibeln". I själva verket är det precis tvärtom. Den historiskt-kritiska bibelsynen, som används vid våra universitet, gör det OMÖJLIGT att kunna tolka (eller förstå) Bibeln på rätt sätt. Varför är det på det sättet?

Svaret är egentligen väldigt enkelt. Den historiskt-kritiska bibelforskningen utgår ifrån ett, inte direkt ateistiskt perspektiv som "humanisten" hävdar, utan från ett naturalistiskt perspektiv. (Skillnaden är tyvärr kanske inte alltid så tydlig.) Det här innebär att man endast räknar med inomvärldsliga förklaringar på de saker som Bibeln talar om. När Jesus gör sina under är det inte fråga om under utan om något annat. När Jesus föds av en jungfru är det inte det som sker utan orsaken är inomvärldslig. (En populär teori är att Maria hade ihop det med en romersk soldat.) Och framför allt när Jesus uppstår så gör han förstås inte det utan antingen var han skendöd eller så fanns det någon form av påskkomplott där någon rövade bort den döda kroppen och sedan spred lögnen om Jesu uppståndelse.

Det finns flera problem med detta. För det första blir det ju per automatik fel om och när man bestämmer sig för att förklara övernaturliga händelser med inomvärldsliga förklaringar. Det begriper alla som förstår de ord som jag använde i den förra meningen. För det andra så finns det, i de samtida historiska källorna (Bibeln och utombibliska sådana) inga andra trovärdiga förklaringar på dessa saker. Det innebär att antingen får vi lita på vad källorna säger eller så är vi utelämnade åt spekulationer. Fullständigt lösa sådana, och det förstår alla också. Om vi, 2000 år efter händelserna och helt utan samtida vittnesbörd som stöd för våra funderingar, sätter oss ner och tänker vad som kunde tänkas ligga bakom dessa händelser, ja, då spekulerar vi fritt. Och det är många som har tagit sig den friheten. Både vid våra universitet och utanför universiteten. Med många gånger fullständigt galna slutresultat.

Men huvudpoängen är detta: Om Bibeln (i detta sammanhang främst NT) är en fantasiprodukt är det riktigt och bra att anlägga ett naturalistiskt perspektiv på bibeltolkningen. Då kommer man rätt. Men om Bibeln, som Bibeln själv hävdar, beskriver övernaturliga händelser som har skett i historien runt personen Jesus från Nasaret kommer man direkt fel om och när man använder sig en naturalistisk tolkningsnyckel. Ser du nu, när det framställs på detta sätt, vad det är man gör här? Man utgår inte ifrån texten och vad den säger, utan man utgår från att övernaturliga händelser inte kan inträffa. Således har de övernaturliga händelser Bibeln talar om inte inträffat. Jag skulle kalla detta för ett cirkelresonemang. A kan inte hända, alltså har A inte hänt. Och detta gör man som sagt utan att det finns några som helst historiska källor som skulle tala för denna tolkning. Då blir det man sysslar med inget annat än spekulation.

Behöver jag säga att Bibeln, när man misshandlar den på detta sätt, kommer att framstå som innehållande "många motsägelser och svårtolkade avsnitt"? Det blir så när man gör våld på texten så som det görs inom den historiskt-kritiska bibelforskningen.

Om min agenda

Jag blev för en tid sedan i en kommentar beskylld för att ha en "annan agenda" eftersom jag skriver så mycket om kön. Jag ids inte ens försöka lista ut vad kommentatorn i fråga avsåg (han vet det kanske inte ens själv), men faktum är att min agenda här faktiskt är en annan. Min agenda går inte ut på att på något sätt attackera homosexuella och sådana som kämpar med sin sexualitet. Faktiskt är den det motsatta! I en tid och en situation när i princip alla sviker de homosexuella genom att förvägra dem rätten att få höra vad Skaparen säger om onaturlig sexualitet och när i princip alla bedrar de homosexuella genom att låta dem förstå att deras läggning är medfödd menar jag att det är viktigt att någon vill och vågar stå upp för sanningen. Detta även när det gäller kön och den enorma könsförvirringskampanj som redan en tid har pågått i västvärlden. Den här bloggen är mitt (synnerligen modesta) försök att verka som en liten motkraft mot lögnen och bedrägeriet på detta område.

Dessutom, och det här är minst lika viktigt, menar jag att det är viktigt att vi lyfter fram det stora hot mot åsikts- och yttrandefriheten som dagens situation innebär. Den regnbågsfascism (eller pk-fascism) som idag håller på att ta över både i media och så småningom också i myndigheternas verksamhet och maktutövning är det största hotet mot våra fri- och rättigheter som har drabbat västvärlden sedan 40-talet.

Jag skrev för ett par år sedan (i mars 2013) en text där jag spekulerade i vilka följder den könsneutrala äktenskapslagen kommer att få i våra länder. Jag missade (av någon märklig anledning) att alls ta med inskränkningen av fri- och rättigheterna. Kanske för att det var så självklart? Hur som helst har dessa några få år redan visat hur illa det håller på att bli på speciellt detta område. Signaturen HenrikO höll inte med om det jag skrev utan ansåg att vi kan se på t.ex. Kanada som redan i tio år (då när det skrevs) hade haft en dylik lagstiftning. Han menade att deras exempel visade att jag hade fel och att den nya lagstiftningen inte skulle få några dramatiska följder. Jag svarade inte på kommentaren då eftersom jag inte kände till situationen i Kanada. Det kan också hända att tio år inte var en tillräckligt lång tid för att följderna skulle synas tillräckligt tydligt. Nå, nu vet vi att femton år är tillräckligt länge.

I alternativmedia (mainstreammedia vill inte höra, än mindre rapportera, om detta) fick vi för några dagar sedan läsa om den kanadensiske kristne aktivisten Bill Whatcott. Han hade deltagit i olika evenemang och även "infiltrerat" flera Pride-parader och där delat ut informationsmaterial rörande homosexualitet. Som ett resultat av detta gick en efterlysning på honom ut i tre olika stater och när han lämnade över sig själv till polisen utsattes han för en behandling som vi gärna tänker att bara synnerligen grova kriminella utsätts för. Det är ett understatement att hävda att hans grundlagsenliga rättigheter förvägrades honom under de dryga tre dygn han var anhållen. Nu hotas han av två års fängelse och grymma skadeståndskrav.

I det här sammanhanget kan jag påpeka att jag inte gillar och inte heller stöder Whatcotts sätt att agera, men det ändrar inte det faktum att Kanada, med femton år av samkönade äktenskap, visar oss – mycket tydligt – vart vi är på väg. Föreningen Massresistance, en aktiviströrelse som försvarar den klassiska familjesynen, konstaterar att det som hänt med denne Whatcott är en försmak av vad som kommer att hända med alla som inte håller med den radikala hbt-agendan. "Det kommer att bli så att om man framför kritiska åsikter slår regeringen till med full kraft mot dig och försöker krossa dig. Så blir det om vi inte verkar för att stoppa denna galenskap."

Kanada var ett av de första länderna som tog beslutet att deformera äktenskapet, och utvecklingen mot åsiktstotalitarism och pk-fascism har pågått där sedan dess. De har flera års försprång i förhållande till oss, men vi kommer efter. Ett steg i taget.  

Så ja. Jag har en annan agenda. Jag vill vara med – med den lilla insats jag kan bidra med – och belysa, avslöja och om möjligt stoppa den galenskap som håller på att drabba oss. Detta eftersom jag menar att om vi tillåter att könsnihilismen får verka fritt kommer det att ställa till med oerhörda lidanden. Främst för de som ska växa upp och forma sin självbild mitt i detta elände, men om och när våra fri- och rättigheter inskränks kommer vi alla att drabbas. Jag vill helt enkelt inte ha en sådan framtid, och framför allt vill jag inte att mina barn ska behöva växa upp i en sådan framtid.

Men tyvärr är det dit vi är på väg.  

Kyrkostyrelsen!?!

För några dagar sedan nåddes vi av en chockerande nyhet. Kyrkostyrelsen kom med ett utlåtande i vilket det hävdas att undantagsförfarandet som har gjort det möjligt för under 18-åringar att ingå äktenskap borde avskaffas. Och det här kommer från Kyrkostyrelsen! Chockerande är ett alldeles för milt ord i detta sammanhang.

Jag är givetvis av den bestämda uppfattningen att barn inte ska gifta sig. Barn ska få vara barn, och så skulle det vara om vi levde i en ideal värld. Men nu finns det barn som inte klarar av att vara barn utan som tar förskott på vuxenlivet och som ett resultat av detta finns det minderåriga som blir gravida. Som sagt, i en idealvärld skulle detta inte ske. Men nu lever vi inte i en idealvärld. Det finns barn som begår otukt. Tyvärr.

Jag begriper också att det är migrationen som ligger bakom oviljan mot att acceptera en fortsättning på detta undantagsförfarande. I andra kulturer existerar barnäktenskap. Inte som ett undantag utan mera som en regel. En oerhört dålig regel, men ändå. Men det är helt galet att låta migrationen påverka en fungerande praxis i Finland. Detta har handlat uttryckligen om ett undantagsförfarande som kräver dispens. Och så borde det absolut få fortsätta. Helt enkelt för att vi lever i en icke-perfekt värld där barn och ungdomar begår otukt.

Hur hade Kyrkostyrelsen tänkt sig det här nu? Ska de på samma gång förbjuda barn och ungdomar att begå otukt så att behovet av dessa undantag försvinner? Eller hade de tänkt att de barn som blir resultat av denna otukt ska förvägras rätten att födas i ett äktenskap och den välsignelse som ett äktenskap innebär? Eller ännu värre: Kommer Kyrkostyrelsen att rekommendera abort i dess fall?

Hur hade Kyrkostyrelsen riktigt tänkt det här? Eller hade de som avgav detta utlåtande alls tänkt? När det gäller Kyrkostyrelsen är den frågan faktiskt inte ovidkommande. Det mesta som idag kommer från Kyrkostyrelsen tycks vara sådant som inte har tänkts igenom ordentligt. Så jag säger igen det jag sagt tidigare: Lägg ner eländet! Kyrkostyrelsen behövs inte. Den ställer bara till med en massa elände. Ja, i själva verket skulle både vår kyrka och hela samhället skulle må bättre om den här instansen lades ner.

Om att kränka och om yttrandefriheten

Inför årsdagen av terroristattacken i Åbo publicerade ÖT en intervju med professorn i stats- och folkrätt vid Åbo Akademi, Elina Pirjatanniemi. Artikeln var överlag bra, och till stor del kan jag hålla med om det som Pirjatanniemi säger. Men det finns en oerhört farlig tanke i artikeln som, i förlängningen, kan komma att användas mot alla organisationer som hyser och sprider åsikter som är redan lite kontroversiella och som är politiskt inkorrekta. Pirjatanniemi säger i intervjun att "man kan inte använda människorättsargument för att kränka andra".

Tanken är säkert god, och i den kontext detta sägs fungerar det. Alltså om och när man definierar ordet "kränker" med att hota och skada. (I artikeln nämns t.ex. våldsamma jihadister.) Men problemet är att ordet "kränkning" är så oerhört töjbart. Idag kan man i princip inte säga någonting alls utan att det någonstans finns någon som blir kränkt. Det är tyvärr bara så att när vi använder ordet kränkning är vi inne på ett område där det finns väldigt mycket subjektivitet. Om vi hårddrar Pirjatanniemis argument kommer vi att hamna ut på ett verkligt gungfly. Och vi kan vara helt säkra på att det finns sådana som mer än gärna hårddrar detta.

Låt mig ta bara ett exempel. I USA, där utvecklingen har gått bra mycket längre än här hos oss, har bl.a. flera lutherska kyrkor stämplats som "hatorganisationer" eftersom de talar och verkar för att bevara äktenskapet som ett förbund mellan en man och en kvinna. Givetvis är det fullt förståeligt att sådana människor som valt att förkasta Guds ordning gällande manligt och kvinnligt och äktenskapet som ett förbund mellan en man och en kvinna kan bli kränkta av ett dylikt ställningstagande, men detta exempel visar att det att någon blir kränkt inte kan användas som kriterium för om en organisation kan tolereras eller inte. Inte med mindre än att vi avskaffar åsikts- och yttrandefriheten.   

Om Eflop, GT:s lagar och barnaga

Signaturen "Eflop" citerar gärna olika lagar ur Gamla Testamentet i sina kommentarer. Avsikten är givetvis inte, som man kanske kunde hoppas, att låta lagen driva någon till Kristus, utan avsikten är att försöka visa på hur idiotiskt det är att säga sig vilja försöka följa det som Bibeln lär.

Jag har flera gånger försökt berätta för honom hur vi ska förstå och förhålla oss till GT:s lagar, men det är som att spilla vatten på en gås. I själva verket har resultatet varit ännu klenare än det någonsin har varit när någon har försökt väta ner en gås, så jag skulle föreslå ett nytt ordstäv som man kan använda när ingenting fungerar hur man än försöker: "Det är som att försöka undervisa Eflop".

Men för alla andra som läser denna blogg och som kanske har funderat på Gamla Testamentets lagar – och även som repetition för egen del – kunde vi kanske se lite på GT:s lagar. Vi brukar säga att det finns tre olika kategorier av lagar i GT. Den första gruppen är lagar som reglerade det civila livet i teokratin Israel på GT:s tid. Lagar som alltså handlade om hur människorna skulle bete sig mot varandra. Som ett exempel på dessa lagar kunde vi nämna de lagar som nämns i 5 Mos. 22. Som exempelvis denna: "När du bygger ett nytt hus ska du förse taket med ett räcke, så att du inte drar blodskuld över ditt hus om någon skulle falla ner från det." (v.8) Dessa lagar gällde alltså det civila livet där och då och de gäller inte längre för oss som lever i Finland eller i Sverige idag. Även om det finns en hel del visdom i dessa lagar. Det är ju faktiskt inte hälsosamt att ramla ner från ett tak.

Den andra gruppen lagar brukar ges det övergripande namnet ceremoniallagar. Alltså lagar som reglerar gudstjänsten och som handlar om olika offer och om människornas och folkets renhet. Exempel på dessa lagar kan vi hämta från t.ex. 4 Mos. 28-29. Här regleras vad som ska offras och när och hur dessa offer ska gå till. Ceremoniallagarna är inte upphävda, men i det nya förbundet gäller endast ett offer: Det fullkomliga offret som Jesus gav för alla människor i alla tider på Golgata kors. I och med detta offer uppfylldes lagen en gång för alla och alla offer blev därför obehövliga. Jesu offer är tillräckligt för alla och i alla tider.

Den tredje gruppen lagar i Gamla Testamentet är de så kallade morallagarna. Lagar som säger vad som är rätt och vad som är fel. Dessa lagar ger oss insikt i Guds vilja med oss människor, och denna vilja har inte ändrat eller försvunnit ens när det nya förbundet instiftades. Dessa lagar gäller således ännu i vår tid. De tio buden har betraktats som en sammanfattning av GT:s morallagar, och därför kanske vi kan ge dessa tio ord som exempel på morallagen. (2 Mos. 20)

Det här var inte så invecklat, eller hur? Tre grupper av lagar, varav den första inte längre gäller, den andra gruppen är uppfyllda en gång för alla i och med Jesu offer och den tredje gruppen gäller ännu idag. I teorin är det inte invecklat, vill säga. I praktiken är det kanske ändå inte alltid så lätt att säga till vilken grupp av lagar en enskild lag hör, och vissa gånger kan dessa grupper också gå in i varandra. Detta så att själva lagen närmast är att betrakta som en morallag, medan påföljderna av brott mot den nämnda lagen bör hänföras till den första gruppen, alltså sådant som gällde i dåtidens israeliska samhälle. Idag stenar vi till exempel inte längre någon för äktenskapsbrott. För att ta ett tydligt exempel där själva lagen utan vidare tillhör morallagen medan påföljden gällde i samhället där och då. I ett fall som det nämnda kan man faktiskt också argumentera för att både lagen och straffet fortfarande gäller, men att i det nya förbundet (där Jesu ställföreträdande död gäller) "utrotandet av den som är ond" inte längre sker genom att syndaren dödas utan genom att den obotfärdige syndaren i stället stängs ute från församlingen för att på det sättet bringas till omvändelse. (1 Kor. 5)

Men hur är det då med barnagan som "Eflop" nu senast drog fram? Vart hör det? Är det avskaffad civillag, uppfylld cermoniallag eller alltjämt gällande morallag? Vi kan ta ett exempel av de citat "Eflop" anförde: "Den som spar på riset hatar sin son, den som älskar honom fostrar i tid." (Ordspr. 13:24) Hur är det med detta citat? Vilken sorts lag är det fråga om? Vilka lagar finns i Ordspråksboken? (För övrigt hade "Eflop" hämtat några citat också från Syraks bok som inte hör till Bibeln utan är en så kallad apokryf.) ¤¤¤Newsflash¤¤¤: Ordspråksboken innehåller inte några lagar utan, just det, ordspråk! Ordspråk som är avsedda att förmedla vishet, ja, men som inte är avsedda att förstås som några lagar. I klartext: Det är inte stadgat i någon lag i GT att vi ska aga barnen. Visheten här består i att se till att våra barn hålls borta från otrevligheter, men riset är inte det enda möjliga sättet att åstadkomma detta. Tuktan kan också vara verbal. Eller innebära annan form av bestraffning. Men den som älskar sina barn, han, eller hon, ser nog till att de fostras. (Se där hur även "Eflop" har tillämpat GT i sitt och sin familjs liv när han har fostrat sina barn!) För den som älskar sina barn ser till att lära dem och fostra dem. Det är den visheten Ordspråksboken vill förmedla. Att barnen ska fostras och läras att göra det som är rätt. Den lär oss inte att vi ska slå våra barn.

Men att försöka få "Eflop" att förstå det är förstås som att försöka hälla va... Nej, ursäkta! Det är som att försöka undervisa Eflop!

Vår tids kulturradikaler

I den senaste texten skrev jag om att det aldrig kan sluta väl när vi som samhälle strider mot verkligheten och mot sanningen. Att det är just det vi håller på med är ingen hemlighet. Men hur ska vi som kristna, som ännu klarar av att se vad vi håller på med och inte vill ha något med detta att göra, hur ska vi bete oss inför detta? Det är en viktig fråga, och jag ska svara på den i nästa stycke. Först ska jag ändå säga vad vi INTE ska göra: Vi ska inte spela med.

Men hur ska vi göra i det här läget då i princip hela samhället har gått ut i uppror mot verkligheten och sanningen och i förlängningen mot den ende sanna Guden? Svaret är lika enkelt som det är gammalt. De gamla brukade säga att vi ska läsa ordet, tro ordet, lyda ordet och leva ut ordet. Gör vi så blir hela vårt liv en massiv samtids- och kulturkritik. Vi kommer självklart att komma på kant med samhällsutvecklingen, men det är det värt. Sanningen har alltid ett pris, men att gå emot sanningen blir i slutändan väldigt mycket dyrare. Att gå emot sanningen och följa lögnen kommer i slutändan inte att kosta oss något mindre än vår eviga själ.

På 60-talet och framåt (ja, egentligen redan tidigare) talades det allmänt om kulturradikaler och om kulturradikalism. Med detta avsågs människor (och fenomen) som gick emot och utmanade den rådande kulturen och de rådande normerna. Främst på kulturens område, men även när det gällde de allmänna värderingarna i samhället. Från 60-talet framåt blev dessa kulturradikaler mera synliga och då flyttades tyngdpunkterna i kulturradikalernas kamp mot normerna framför allt till frågor som handlade om sexualitet och familj. (Senare även hbt-frågor.) Kampen i samhället stod mellan dessa kulturradikaler och de så kallade kulturkonservativa.

Idag har situationen vänts på huvudet. "The table has turned", säger de engelskspråkiga, och det uttrycket beskriver ännu bättre vad som har skett. De som satt vid kulturradikalernas bordsända finns idag långt vid den ändan av bordet där de gällande samhällsnormerna finns. Det radikala har blivit konvention. Det konventionella kan vi kalla det om vi riktigt vill bråka med dem. (Det var ju just konventionerna kulturradikalerna stred mot, och ordet kom närmast att betrakta som en svordom bland de mest radikala.) Idag är därför vi (kristna) som står för det som tidigare var det kulturkonservativa de som är radikala i förhållande till de normer som råder i samhället. Innebär det att vi, jag inberäknad, är kulturradikaler? Om vi ser vad orden betyder och hur samhället och dess värderingar ser ut idag kan vi faktiskt svara ja på frågan. Även om det ser nästan brutalt ut när man skriver ner orden. Jag, en kulturradikal? Oj, oj! Men det är faktiskt inte mitt fel. Jag beskyller samhället och samhällsförändringen för det. J´acusse!

Men tillbaka till ämnet. Om och när vi håller fast vid vad Bibeln säger kommer vi att hamna i opposition till de rådande samhällstrenderna. Så har det förstås alltid varit, men det har genom historien knappast varit tydligare än vad det är idag. Om vi undantar de första århundradena av kristen tro när de kristna var i opposition till den rådande kejsarkulten i det romerska riket. Fast egentligen var deras situation inte alls så olik vår. Om vi bortser från martyriet. Men det kan nog komma i vår tid också.

Det är lätt hänt att vi börjar beklaga oss över vår tid och över hur svårt det är att leva som kristen i en tid och i ett samhälle som har vänt Gud och hans sanning ryggen på det sätt som nu har skett. Och visst kan det vara jobbigt många gånger. Men då kan det vara bra att anlägga det perspektiv på sakernas tillstånd som Bo Brander, den store svenske prästen, gör. Han berättade att han väljer att inte se detta som något negativt utan konstaterade att det är att betrakta som ett förtroende från Guds sida gentemot oss. Han har gett oss förtroendet att leva som kristna i denna tid. Smaka på det när det känns extra tungt och vi får möta motstånd från kultureliten, det avfallna samhällets värderingar och de människor som står bakom dessa värderingar!

Om vår strid mot verkligheten

Det är lätt hänt att man, när man läser en rubrik eller en ingress, får fel bild av vad artikeln i fråga handlar om. Jag läste för några dagar sedan en rubrik som ledde mina tankar in på ett intressant ämne, men när jag sedan läste artikeln inne i tidningen visade det sig att den handlade om något annat än jag först trott. Jag hade missat ett ord i rubriken som, när det fanns med, gjorde att också rubriken fick annan innebörd. Liksom givetvis artikeln. Intressant det också, men inte lika intressant som det mina tankar halkade in på. Nåväl, jag får i stället möjlighet att här och nu skriva den artikel som rubriken kunde ha handlat om!

Ruriken i original lydde "Taistelu luotua todellisuutta vastaan ei voi koskaan päättyä hyvin". ("Striden mot den skapade verkligheten kan aldrig sluta väl.") Det var ordet "luotua" ("skapade") jag hade missat i hastigheten. (Jag läste rubriken upp och ner när tidningen låg på köksbordet. Då är det lätt hänt att man missar ett ord.) Nåväl. Rubriken jag trodde mig läsa lydde "Striden mot verkligheten/sanningen kan aldrig sluta väl", och det är så sant som det bara kan vara. När vi människor går emot sanningen och verkligheten kommer verkligheten förr eller senare att slå tillbaka mot oss.

Debatten kring hbt-frågor , abort, genus och andra liknande frågor belastas idag av en oerhörd blindhet på tillskyndarsidan. De som kämpar för dessa saker ser helt enkelt inte att de kämpar mot verkligheten sådan den är. Att de kämpar mot sanningen. Om och när vi försöker göra våld på verkligheten kommer vi bara att skada oss själva. Sanningen är bland annat den att för att ett barn ska bli till behövs det en man och en kvinna. Så är naturen beskaffad, och inget kan och kommer någonsin att kunna ändra på detta faktum. Naturen fungerar på det sättet. Vi kan inbilla oss allt möjligt annat, men då kämpar vi mot naturen, mot Skaparen och hans intentioner och mot det sunda förnuftet. Och en sådan kamp kan aldrig sluta väl. En sådan kamp kommer alltid att sluta i katastrof.

Allra tydligast kommer vår kamp mot verkligheten  till synes i den genusförvillelse som har drabbat hela västvärlden och i den transgenderdiskussion som rasar här och i de brutala övergrepp samhället begår mot barn som har bringats till i det närmaste total förvirring när det gäller sitt eget kön. Då pratar jag alltså om medicinering och kirurgi för att "korrigera" könet i de fall när barn och ungdomar har fått för sig att de är "födda i fel kropp".

Naturen är så beskaffad att människan är skapad med två kön. Det finns män och det finns kvinnor. Punkt. Detta handlar inte om någon social konstruktion, utan det här är biologi. En kvinna har två X-kromosomer och en man har en X- och en Y-kromosom. Tidigare förstod vi det här och sjukvården gick in för att behandla psyket i de fall när psyket kommit i konflikt med biologin. I dag är det tvärtom. Med grava övergrepp som följd. När vi beter oss på detta sätt kommer verkligheten förr eller senare att slå tillbaka, och de som kommer att drabbas hårdast är de stackars människor som dagens förhärskande ideologiska strömning har fått att tro att de var något annat än de egentligen var.

Jag lyssnade igår på en intressant podsändning på min telefon. (Tack för länken, David!) Där beskrevs vår tid som "The transgender moment". Mannen som blev intervjuad hävdade att det som nu sker är så totalt förvirrat och sjukt att vi ganska snart kommer att inse att vi var helt fel ute. Därav ordet "moment". Han menade att det här är övergående. Jag är tyvärr inte så säker på att han har rätt. Det är nämligen här blindheten kommer in i bilden. Det finns helt tydligt en mekanism inbyggd i avfallet från Gud och hans goda ordningar. När vi förkastar Guds vilja och hans ordningar slås vi ofta, men inte alltid, av en blindhet som gör att vi inte ser hur illa vi gör mot oss själva och andra och inte heller klarar vi av att se var det gick fel och varför. Detta leder till att vi, när vi ändå uppfattar att allt inte är som det borde vara, går ännu längre i vår villfarelse. Vi försöker helt enkelt korrigera det elände vi har ställt till med genom att gå ännu längre på avfallets väg. Vilket i sin tur leder till att verkligheten kommer att slå tillbaka mot oss ännu hårdare.   

Striden mot verkligheten kan nämligen aldrig sluta väl för oss människor.

Mera om regnbågsfascismen

Under de senaste dagarnas debatt, främst kring Tapio Puolimatkas påståenden om kampanjen för att legalisera pedofili, har en hel mängd märkliga (läs: felaktiga) påståenden kastats fram här i kommentarfältet. Många av dessa beror helt tydligt på en stor begreppsförvirring, och dessa borde givetvis korrigeras. Men tyvärr har jag varken tid eller ork att ta tag i alla konstigheter som skrivs/påstås. Några saker bör ändå kommenteras. Signaturen Pia E skrev en kommentar den 4/8 som innehöll en hel del märkligheter, men jag hade inte möjlighet att svara på kommentaren då. Det mesta lämnar jag åt sitt eget värde, men en sak vill jag bemöta. Pia skrev att hon blir otroligt ledsen när jag pratar om regnbågsfascism: "Att kalla det för regnbågsfascism när man bara vill sprida folks rättigheter att älska den man vill..."

Här har Pia antingen läst slarvigt eller låtit sina förutfattade meningar påverka det lästa. Det jag kallar regnbågsfascism (eller egentligen borde det kanske heta pk-fascism) handlar givetvis inte om "rättigheten att älska den man vill". Som jag har konstaterat många gånger får var och en leva som de själva vill så länge det sker på frivillig basis (och livsvalen inte inkluderar att minderåriga far illa). Dock givetvis med den reservationen att de som gör livsval som går emot Guds vilja bör ha rätten att få höra att deras revolt mot Guds bud och vilja ställer dem utanför Guds gemenskap både i tiden och i evigheten. Liksom alla andra som revolterar mot Guds bud och vilja och kallar fel för rätt och synd för rättfärdighet och inte vill ha nåd och förlåtelse i sina liv. Men det är väl en självklarhet?

Men nej. Regnbågsfascism handlar om olika former av tvång gentemot sådana som inte gillar/accepterar de nya ordningarna. Mot sådana som ännu inser och förstår det självklara i att homosexualitet är mot både Guds vilja, hans skapelseordningar och mot naturen. Mot sådana som har insett och förstår att homosexualitet är en störning (som i de flesta fall beror på traumatiska upplevelser i den tidiga barndomen) och som vågar berätta att det är möjligt för en homosexuell människa att bli både upprättad och helad. Mot sådana som på olika sätt verkar för att bibehålla äktenskapet som vad det är – ett förbund mellan en man och en kvinna.

Det finns otaliga exempel på hur regnbågsfascismen verkar, och exemplen blir hela tiden flera. Jag har lyft fram en del av dem här på min blogg för att visa hur grym och skoningslös fascismen är. För en tid sedan skrev jag om Aki Ruotsala som fick sparken från sitt jobb som vd för Pori Jazz för att han i en intervju flera år tidigare hade hävdat att homosexuella kan bli botade från sin homosexualitet. För några år sedan skrev jag om Brendan Eich som, efter en våldsam twitterstorm, blev tvingad att säga upp sig från sitt jobb som vd för Mozilla eftersom han donerat 1000 dollar till en förening som jobbar för att bevara äktenskapet som ett förbund mellan en man och en kvinna. Jag har skrivit om både floristen Barronelle Stutzmann och bagaren Jack Phillips i USA som, vänligt men bestämt, avböjde att göra en blomsteruppstättning/baka en bröllopstårta till samkönade bröllopsfester och om de domar för diskriminering de fick och de skadestånd dessa kristna människor blev dömda att betala. Jag har skrivit om den svenska idrottsföreningen AIK som, efter att i flera år ha gått med i Pridetåget i Stockholm, valde att stå över ett år och den mediestorm detta ledde till. Nu senast skrev jag om den mediestorm som utrikesminister Timo Soini utsattes för när han på sin privata blogg har uttryckt den självklara sanningen att abort innebär att avsluta ett mänskligt liv. (Här handlar det om det bredare begreppet pk-fascism.)

Listan kunde göras hur lång som helst. Fascism handlar om tvång. Om kringskuren och avskaffad åsikts- och yttrandefrihet. Om att straffa sådana som har fel åsikter och som låter dessa åsikter höras och synas. Fascismen är sådan till sin natur att den inte accepterar att människor tänker annorlunda och att de agerar utifrån en annorlunda värdegrund. Dessutom är fascismen så beskaffad att den ständigt flyttar fram sina positioner. Utan att försöka vara någon framtidstolk vågar jag påstå att om bara några få år kommer det jag har skrivit här att stämplas som hatprat och raderas av bloggplattformen. Ja, jag misstänker att hela denna blogg kommer att raderas. För så fungerar det när fascismen är vid makten. Ohavliga och obekväma röster och åsikter tystas ner.

Märk nu mycket väl att detta inte handlar om någon politisk makthavare (än så länge) som beter sig på detta sätt. Nej, pk-fascismen sitter än så länge främst i värderingarna och i den allmänna opinionen. Och den manifesteras framför allt i de nätmobbar som uppstår när någon (mer eller mindre offentlig person) går över de politiskt korrekta gränserna. Pk-fascismen drivs fram och blomstrar på sociala medier men även i mainstream-media. Där sitter den i ett, vad jag har kallat för, värderingskluster som har gripit makten i det universum där journalister, opinionsbildare, bloggare och (i brist på en bättre benämning) opinionspåverkande kändisar huserar. Det handlar långt om vänsterliberala värderingar som, med hjälp av olika former av media, strömmar över oss och påverkar oss 24/7. Och som dikterar vad vi får anse, tycka, tänka och framför allt säga och skriva. Och ve den som vågar opponera sig mot detta! Den människan hamnar förr eller senare i pk-fascismens köttkvarn.

Principlöshet? Nej, tvärt om!

Österbottens Tidning kritiserar igen, denna gång genom en ledare skriven av Kenneth Myntti, utrikesminister Timo Soinis ställningstagande i abortfrågan. ÖT och Myntti har givetvis rätt att både granska och kritisera våra politiker, men man skulle kanske förvänta sig någon form av stringens i medias verksamhet. Men tyvärr tycks abortfrågan vara en fråga som väcker så mycket känslor att stringensen glöms bort.

Myntti citerar president Sauli Niinistö som, när Soini senaste gång var i rubrikerna gällande denna fråga, öppet gick ut och kritiserade utrikesminister Soini. Myntti konstaterar att "Niinistö drog då en tydlig linje mellan privatpersonen Soini och utrikesministern Soini. Gränsen från det privata sfären till den offentliga överskrids då personen i fråga börjar uttrycka offentliga åsikter i en politisk fråga.

- En minister kan inte som privatperson uttrycka åsikter i en politisk och samhällelig diskussion under ett utlandsbesök, speciellt inte om åsikterna ansluter sig till en brännande diskussion i landet, sa Niinistö i en intervju för Talouselämä."

Min fråga är att varför fick inte dåvarande kultur- och idrottsministern Paavo Arhinmäki utstå samma hårda kritik när han, under friidrotts-VM i Moskva 2013, öppet viftade med en regnbågsflagga i protest mot de ryska antigay-lagarna? Smaka igen på citatet av president Niinistö och sätt det i relation till det minister Arhinmäki gjorde. Soini får hård kritik för sina bloggskriverier. Arhinmäki fick i media snarast beröm för sitt tilltag. Var är alltså stringensen? Tyvärr saknas den helt hos både presidenten och hos media. Men det blir lätt så när de personliga åsikterna och det politiskt korrekta paradigmet tillåts fördunkla omdömet.

Myntti gör sig också skyldig till ett allvarligt missgrepp i sin ledare. Han hävdar att "Soinis bloggtext står i strid med de konventioner om mänskliga rättigheter som Finland har undertecknat och den officiella hållning Finland har i abortfrågan." Missgreppet består i att betrakta abort som en mänsklig rättighet. Det är det inte, och kan det aldrig vara. Det kan nämligen aldrig vara en mänsklig rättighet att få avliva en annan människa – något som en abort går ut på. Men tydligen har inte Myntti riktigt begreppen klara för sig.

Myntti hävdar till sist att det faktum att statsminister Sipilä inte går hårt åt sin utrikesminister för att denne uttalar sig i abortfrågan bottnar i principlöshet. Där har Myntti helt fel. Detta handlar, tvärtom, om två mycket grundläggande och för demokratin livsviktiga principer, nämligen principerna om åsiktsfrihet och yttrandefrihet. En minister kan inte i sitt arbete gå emot sin regerings program och den linje landet företräder. Det är fullständigt självklart. Men vad samme minister skriver på sin privata blogg är något helt annat. Det faller utan vidare inom ramen för åsikts- och yttrandefriheten. Också när det som skrivs inte faller journalistskrået på läpparna.

Efter att ledaren publicerats svarade Myntti på en kommentar under ledartexten där han ännu tydligare visade att hans omdöme helt tydligt är grumlat i denna fråga. Myntti hävdar att Soini privat får ha vilka åsikter han vill i abortfrågan, men att han som utrikesminister är tvungen att representera Finlands syn på abort. Som motivering här citerar Myntti grundlagens paragraf 93 där det står så här: "För meddelanden till andra stater och internationella organisationer om utrikespolitiskt betydelsefulla ställningstaganden svarar den minister vars ansvarsområde omfattar internationella förhållanden."

Jag har så förtvivlat svårt att förstå hur det kan vara så här svårt att läsa rätt innantill. Är det faktiskt så att dagens människor som förespråkar moraliska avgöranden som går emot Guds bud och vilja blir så förblindade att de inte klarar av att se sådant som står svart på vitt? Här blir det här så oerhört tydligt att jag inte kan se att det skulle kunna vara på något annat sätt. Hängde du med i resonemanget? Om inte ska du läsa citatet från grundlagen en gång till – och hålla i minnet att det här handlar om vad en (utrikes)minister kan göra privat och vad som faller inom ramen för hans yrkesutövning där han, självfallet, ska hålla sig till regeringsprogrammet och landets linje grundad i lagstiftningen. Läs noggrant början av citatet! "För meddelanden till andra stater och internationella organisationer..."  

Det är alltså där en utrikesminister har att hålla sig till regeringsprogrammet och landets linje. Märk nu mycket väl var Timo Soini uttryckte sin glädje över omröstningsresultatet i Argentina. PÅ SIN PRIVATA BLOGG! Där meddelas inte något alls till "andra stater och internationella organisationer", utan det som skrivs på Timo Soinis blogg faller självfallet inom ramen för Timo Soinis privata åsikter.

Det här är hur klart som helst. Men som sagt så är abortfrågan tydligen så känslig och så upprivande för många, Kenneth Myntti inberäknad, att deras syn fördunklas. Så till den grad att de inte ens klarar av att läsa innantill.

Det här är både intressant och synnerligen beklämmande. På samma gång.

Slutligen om Puolimatka

Det börjar bli lite tjatigt med texter kring den storm som Tapio Puolimatkas kolumn gav upphov till, så det här får bli den sista texten i detta ämne. (Förutsatt att inget nytt kommer fram som behöver kommenteras.)

När jag har följt med kommentarer på olika plattformar på nätet, även här på min blogg, är det ett par saker som jag har noterat. Alla anser att pedofili är något ont. Det är givetvis positivt. Men när man utifrån insikten att (i stort sett) alla anser att pedofili är något ont hoppar till slutsatsen att det innebär att pedofili aldrig kommer att bli lagligligt och allmänt accepterat far det fel på ett mycket allvarligt sätt. Det samma kunde man nämligen ha sagt också om homosexualiteten för bara några tiotal år sedan. Idag är situationen en helt annan. Hur kunde det gå på det sättet? Och framför allt: Hur kunde det gå så här snabbt?

För att kunna svara på de frågorna kan man googla på t.ex. "Stonewall", "After the Ball" eller "Kirk and Madsen". En av de centrala faktorerna var att, som Kirk och Madsen visionerade i sin bok "After the Ball", börja framställa de homosexuella som oskyldiga offer samt att ersätta ordet "homofil" med det gladare ordet "gay". Samt att få media med i kampen för de homosexuellas rättigheter. En annan sak som också behövde göras var att sparka ut (eller rättare sagt gömma undan) sådana element ur hbtq-rörelsen som var mera svårsmälta för den stora allmänheten. Som till exempel de rörelser som drev frågan om pedofili och pedofilers rättigheter. (NAMBLA blev utsparkat ur LGBT-rörelsen i USA så sent som 1994.)

Idag vet vi hur detta fungerade. Mycket bra är ett understatement. Nu vet därför all hur en slipsten ska dras, och det är detta som Puolimatka ville fästa uppmärksamhet på med sin kolumn. När den sexuella avvikelsen man vill göra rumsren kan framställas som något medfött och oföränderligt blir de drabbade snabbt att betrakta som ett offer som man kan och bör ha medlidande med. När dessutom sexualiteten ses som en mänsklig rättighet och barnen också, enligt vad vi kan lära oss utifrån Kinsey och hans efterföljares verk, kan och bör få leva ut sin sexualitet finns faktiskt alla pusselbitar redan på bordet. Det som återstår är att få framställt det hela på rätt sätt och få den stora allmänheten att vänja sig vid tanken.

Pedofili kommer inte att bli allmänt accepterad. Inte så som den framstår och framställs idag. Men sväng på det hela! Utgå ifrån barnen, deras behov och deras rättigheter – och på en gång är situationen en helt annan. Detta är precis vad Puolimatka talar om när han hänvisar till Hollywoodfilmen "Call me by your Name". Där är inte pedofilen och hans strävan efter ett förhållanden med den tonårige pojken i fokus, utan i stället är fokus på den tonårige pojkens strävan efter och vilja att få ett förhållande till den vuxne mannen. Om det förra skulle ha varit i fokus skulle domen ha blivit hård. Men när situationen framställs så att det är pojken och hans sexuella behov som är det centrala talar man i stället om Oscars-nomineringar. Det faktiska förhållandet mellan de två är givetvis pedofilt (eller pederastiskt) men genom att ändra fokuset blev det hela med ens rumsrent och (bio)salongsfähigt. Så enkelt är det tydligen.

Om vi fortsätter på denna tankegång kan vi konstatera att det finns en mening i Björn Vikströms insändare i VBL/ÖT som kan användas, och troligtvis också kommer att bli använd, för att bana väg för en acceptans av pedofili. "Det är synnerligen viktigt att alla oberoende av ålder har rätt till integritet och trygghet ifråga om sin egen kropp."

Den här meningen kan ha väldigt olika betydelse beroende på var den som uttalar den står. Björn Vikström, liksom de flesta välmenande människor idag, avser när de säger detta att barndomen ska vara fri från allt som har med (tvingande) sexualitet att göra. Och mycket gott så! Men vi står just nu inför en revolution på sättet att se på barnen och barnens självbestämmanderätt. Hittills har det varit föräldrarnas ansvar och rätt att ta ansvar för sina barn och deras integritet. Men att det kommer att vara så i framtiden är allt annat än en självklarhet.

Det är riksdagsval i Sverige i höst. Liberalerna går till val med bland annat kravet på att lagstiftningen, i detta fall när det gäller vården, bör "ändras från dagens föräldraperspektiv till att ha barnens behov i fokus".  Detta är en oerhört stor sak och faktiskt fråga om just en revolution i synen på barnen och deras föräldrar och det ansvar som kommer med föräldraskapet. Den i olika internationella konventioner fastslagna föräldrarätten har också ifrågasatts och på sina håll delvis också avskaffats.

Med detta sagt inser vi att "barnens rätt till integritet" inte nödvändigtvis alltid kommer att betyda samma sak som det betyder idag. Föräldrarna som garant för barnens väl kommer sannolikt att ersättas av barnen själva. Och barn är, som vi vet, mycket lätta att påverka och forma. När sedan organisationer som Seta (RFSU i Sverige) lurar i vassen med Kinsey och hans "forskningsrön" i högsätet kan framtiden föra med sig både det ena och det andra.

Den naivitet och aningslöshet som präglar de många indignerade rösterna i debatten kring Puolimatkas kolumn är därför oerhört beklämmande. Ja, jag skulle till och med kalla det för en total blindhet. Säkerligen motiverad av godtrohet, men inte desto mindre allvarlig.

Ännu mera om Puolimatka

Björn Vikström fick sin (rättmätiga) släng av sleven i Tapio Puolimatkas kolumn, och jag förstår att han anser att han behöver försöka försvara sig. Hans insändare i ÖT/VBl gör ändå bara illa bra mycket värre.

Redan det att han inleder sin insändare med att tacka Viveka Dahl för hennes befängda ledare visar på vilken nivå vi ska förvänta oss att resten av texten ska vara på. Och Vikström levererar. Liksom den stora majoriteten av de som har kritiserat Puolimatkas text klarar inte heller Vikström av att se och förstå vad Puolimatka skriver. Så blir det tydligen när man sitter fast i ett felaktigt tänkesätt i hela hbt-frågekomplexet.

Det verkliga lågvattenmärket i Vikströms insändare är ändå när han skriver att "Puolimatka använder sig av en strategi bekant för dem som vill undergräva förtroendet för nyhetsrapporteringen: Genom att hänvisa till källor som läsarna har mycket svårt att kolla upp undergräver han systematiskt tilltron till etablerad vetenskaplig kunskap. I stället för att kritisera forskningsrönen riktar han in sig på att moraliskt diskreditera de forskare vars resultat han ogillar."

Igen: Läs gärna Puolimatkas utmärkta kolumn! När du gör det ska du se att det finns en och endast en "forskare" som står för den "etablerade vetenskapliga kunskapen" som detta citat av Vikström kan syfta på, nämligen Alfred Kinsey. Det Vikström här gör är alltså att försvara Kinsey och hans "forskning".

Jag förstår varför Vikström gör detta. Om man ska stå för en sådan hållning han står för i hbt-frågorna behöver man Kinsey och hans "forskning". Men inget förändrar det faktum att Kinsey var en pervers lögnare och att hans "forskning" inte var annat än ett desperat försök att göra det perversa rumsrent. Något som han, med facit på hand, lyckades med. Att Vikström så här tydligt ställer sig bakom Kinsey är fullständigt bedrövligt, men ändå fullt följdriktigt.

Det Vikström skriver om att "undergräva förtroendet för nyhetsrapporteringen" visar också på hans tyvärr väldigt naiva syn på massmedia idag. Men varför bita den hand som skuffar fram en själv och de frågor man vill driva?

Med sin insändare ger Vikström Puolimatka fullständigt rätt i det han själv hävdar att Puolimatkas kolumn går ut på. "Puolimatkas resonemang går ut på att vi som på kristen grund talar för de sexuella minoriteternas rätt att se sig som likvärdiga delar av Guds goda skapelse är naiva idioter som låter sig utnyttjas av konspirerande pedofil-aktivister."

Som sagt: Vikström säger det själv. Jag kunde inte ha kommit med en bättre beskrivning på Vikström och hans åsiktsfränder än han själv gör i detta citat.

Mera om Puolimatka

Diskussionerna kring Tapio Puolimatkas kolumn angående kampanjen för legalisering av pedofili tog ännu några varv kring planen medan jag och familjen var på semester. Jag kommer i det följande att kort kommentera två inlägg. (Björn Vikströms insändare i ämnet får anstå till nästa text.)

Benita Nyman skrev en läsvärd insändare i ÖT 8/8 där hon rekapitulerade de påståenden Puolimatka lyfte fram, varpå hon ställde en fråga till Viveka Dahl angående den ledare Dahl skrev i ämnet. Frågan lydde, kort och koncist: Har Puolimatka rätt eller fel? Pågår det en kampanj eller inte?

Viveka Dahl "svarar" på Nyman insändare genom att attackera två av Puolimatkas källor, men givetvis utan att svara på den klart och tydligt ställda frågan. Det här är synnerligen beskrivande. Dahl, och andra som delar hennes syn i hbt-frågorna, vill inte ta tag i det som Puolimatka skriver ens med tång. Det är helt tydligt allt för besvärande. I stället går de, liksom Dahl, åt hans källor. Här kan påpekas att det givetvis inte är svårt att hitta sådana som kritiserar både Mainwaring och Regnerus – dessa båda har framfört skarp kritik mot hbt-rörelsens mål och metoder och också vågat framhålla de negativa saker som följer med utlevd homosexualitet. Alltså sådant som det politiskt korrekta etablissemanget inte kan tåla.Då låter inte kritiken vänta på sig, något Puolimatka också har fått erfara.

Men faktum kvarstår. Ingen har klarat av att visa att Puolimatka har fel. Och observera nu mycket nog: Det att kritisera hans källor (för vad de har framfört på annat håll) är INTE att visa att Puolimatka har fel! Det han säger är att pusselbitarna redan finns på plats, det som ännu krävs är att vi vänjer oss vid dem. Sedan är det fritt fram, ja närmast en logisk följd, att pedofili blir rumsrent. Som jag konstaterade i en kommentar under den förra texten: Pedofili är, tack och lov, ett så negativt begrepp att det som sådant inte kommer att accepteras. Men sätt en ny förpackning och nytt namn så kan man lura denna världens människor hur som helst. Homosexualiteten skulle aldrig ha blivit rumsren utan en dylik omformning. Kalla det "gay" och kör en massiv reklamkampanj, få media med på noterna och där satt den! Min gissning är att det kommer att heta att detta är i barnens intresse och att det handlar om deras rättigheter. Börjandes med ungdomar, som Puolimatka hävdar, men dock. Men där kan jag givetvis ha fel.

Men något liknande är alltså vad som krävs. Det lyckades när det gällde homosexualiteten, och när den kampen nu är "vunnen" finns spåren klart uppkörda för att även pedofilin ska kunna bli rumsren.

Viveka Dahl blir genom sitt olustiga sprättande på den krok hon själv satt sig på ett tydligt exempel på hur lättlurad världsmänniskan är i dessa frågor. När man lägger sig platt för hbt-rörelsens agenda och går in för att inte bara anamma utan också försvara den politiskt korrekta hållningen skapar detta en massiv blind fläck som gör att det går att leda dessa människor i princip hur och vart som helst.  

Det är djupt tragiskt när det blir på det här sättet.



Namnet på insändarskribenten korrigerat 17/8. Jag beklagar att det blev fel i hastigheten!

Fel, tyvärr

Viveka Dahl skriver i en ledare i ÖT, i respons till Tapio Puolimatkas kolumn som jag länkade till i min senaste text, att det knappast finns någon kampanj på gång i avsikt att legalisera pedofili. Jag skulle så väldigt gärna vilja att hon skulle ha rätt, men tyvärr har hon inte det.


Puolimatka visar i sin text att alla pusselbitar som behövs redan finns. Det som ännu krävs är att vi vänjer oss vid dem och att de hamnar på "rätt" plats. Detta är en process som redan har inletts, och igen går vår media i täten. Den som tvivlar på att det är så kan kolla på Yle areenan. Den 26.7 sände TV1 programmet "Ulkolinja". Se det den som vågar!


Varför har Dahl fel? Här kunde man svara på flera olika sätt. Ja, det jag sade om pusselbitarna ovan var redan det ett svar på frågan. Ett annat svar kunde vara att pedofilin fanns med från början när hbtqi-rörelsen startade. För att få ett snabbare genomslag städades p:et bort. Men ideologiskt har det förstås alltid funnits med, även om det inte synts. När tiden är rätt kommer det att plockas fram igen.


Det viktigaste svaret är ändå att ett land och ett folk som förkastar Guds goda ordningar och ersätter dessa med sina egna ordningar och därmed öppnar för moraliskt förfall och kulturens degenerering ger sig ut på ett halt sluttande plan med slitna däck och utan bromsar. Utvecklingen går helt enkelt inte att hejda. När vi öppnade äktenskapet för samkönade par dömde vi oss själva till en framtid där pedofili kommer att bli accepterat och även lagligt. Utvecklingen kommer att ta ett par år, men det kommer. Vi kunde säga att straffet för vårt avfall blir mera avfall. Det är helt enkelt så det fungerar.


En sådan framtid är inte bara möjlig, den är oundviklig. Vi kan skjuta budbäraren (Puolimatka), men det förändrar inte faktum.


Dahl skriver också att Kinsey är död och med honom hans grymma aningslöshet . Också här har Dahl fel. Tyvärr. Tankegodset Kinsey förde fram lever och mår väl. Detta för att det idag finns en beställning på det som Kinsey hävdade. Man behöver inte läsa länge eller mycket i detta ämne innan man inser det. Att hävda att Kinsey var "aningslös" visar också på att Dahl inte klarat av, eller velat, se vad detta handlar om. Kinsey hade en agenda, och han förde fram denna agenda med hjälp av falsk vetenskap och detta dessutom på ett väldigt brutalt sätt. Att tala om aningslöshet i detta sammanhang är faktiskt snudd på skandal.

Tapio Puolimatka i regnbågsfascismens klor

Jag har flera gånger påtalat att pressen i dagens västerland inte längre är fri. Ekonomiska bindningar och framför allt värderingsmässiga bindningar påverkar vad som skrivs och hur det skrivs. Och framför allt påverkar dessa vad som inte skrivs. Men hur är det med vetenskapen? De flesta menar att vetenskapen är fri och vetenskapens sökande efter sanning är fritt. Men är det faktiskt på det sättet? Får en forskare, även en professor, anlägga vilket perspektiv som helst på sin forskning och till exempel publicera fakta som går emot det som idag är politiskt korrekt? Som går emot den (påstådda) allmänna opinionen? Även här är tyvärr svaret ett klart och tydligt nej.

Att så har varit fallet med frågor rörande naturvetenskap (där det evolutionära perspektivet är det enda accepterade) har länge varit känt. Här handlar det framför allt om att styra vetenskapen och det vetenskapliga samfundet genom ekonomiska anslag, även om det också finns exempel på mera handgripliga sätt att agera. Men nu går det politiskt korrekta korståget mot sådana vetenskapsmän som vågar utmana det politiskt korrekta av allt att döma ännu längre. Är någon förvånad över att det är regnbågsfascismen som, igen, visar sitt fula tryne?

Senaste vecka publicerade professor Tapio Puolimatka en kolumn i nättidningen Oikea Media i vilken han visade, klart och tydligt och understött med tydliga referenser, att det just nu pågår en påverkningskampanj, framför allt i media, som syftar till att göra pedofili acceptabelt. Puolimatka hävdade i sin kolumn att även om vårt samhälle ännu idag kraftigt motsätter sig pedofili har vår kultur redan anammat uppfattningen att den sexuella orienteringen är både medfödd och omöjlig att förändra. Kombinerat med den nya sexualundervisningsplanen som utgår ifrån att också barnen har sexuella rättigheter (som till viss del har lösgjorts från föräldrarnas ansvar att beskydda och försvara sina barns oantastlighet) kan, och kommer troligtvis, detta att användas i denna kampanj för att försöka legalisera pedofili.

Puolimatka visar i sin kolumn hur den nya sexualfostran i grunden bygger på Alfred Kinseys forskning – en forskning som kraftigt har ifrågasatts eftersom han i sin tur byggde sina rön (som går ut på att också små barn kan njuta av sexualiteten) på de noteringar som en "Herr X", en dömd sexförbrytare, hade samlat in under sina nästan tusen övergrepp på barn.

Nåväl. Puolimatkas kolumn, som är både initierad och väl underbygd, har lett till allvarliga följder. Media (framför allt Helsingin Sanomat) har gått ut mot det som Puolimatka skriver och citerar både rektorn för Jyväskylä universitet (där Puolimatka arbetar som professor i pedagogik) och studentföreningen vid nämnda universitet som båda beskyller Puolimatka för homofobi (!). Detta troligen för att han drar paralleller mellan hur homosexualiteten blev rumsren och hur denna kampanj nu förs.

Det är emellertid helt tydligt att de som ges spaltutrymme att anklaga Puolimatka för homofobi inte ens har brytt sig om att läsa hans text. Jag har gjort det, och jag kan konstatera att det inte finns någon som helst grund för dessa beskyllningar. Det finns helt enkelt inget i den aktuella texten som ens andas någon form av homofobi! Texten är obehaglig, ja, speciellt till de delar där den behandlar Alfred Kinsey och hans "forskning", och framför allt då Puolimatka visar hur Kinseys arbete ligger bakom den nya sexualundervisningsplanen. Men någon homofobi hittas inte i den. Puolimatkas text är ett synnerligen tungt och väldigt viktigt inlägg i debatten om sexualiteten och om barns rättigheter, och om du klarar av finskan hoppas jag att du läser den.

Nu blir tyvärr inte kritiken mot Puolimatka vid detta. Det är illa nog att både rektorn och studentföreningen vid Jyväskylä universitet går ut och anklagar en professor för homofobi uppenbarligen utan att ha läst vad han skrivit. Rektorn, Keijo Hämäläinen, lovar att detta kommer att leda till "konkreta följder" för professor Puolimatka. Detta, märk väl, utan att överhuvudtaget ha hört honom angående hans kolumn! Detta bryter mot all anständighet och all praxis som gäller i dylika sammanhang i ett civiliserat land. Den som anklagas för någonting har alltid haft rätt att höras innan någon dom faller. Men detta gäller tydligen inte längre när regnbågsfascismen styr och ställer – eller snarare när rädslan för att trampa de nya makthavarna på tårna får råda.

Rektor Hämäläinen går ändå längre. Han hävdar att det Puolimatka skriver i sin kolumn inte representerar universitetets "värderingar och linje". Detta är mycket intressant eftersom Puolimatka bygger under allt han skriver med klara och tydliga källhänvisningar och det ingenstans i hans kolumn torde finnas något som kan kritiseras ur en vetenskaplig synpunkt. Rektorns påstående säger därför oerhört mycket mera om Jyväskylä universitet än om Tapio Puolimatka. Allra mest säger det kanske ändå om hur det blir när någon lägger sig platt inför regnbågsfascismens krav och målsättningar.

I ett land som styrs av regnbågsfascismen är vetenskapen inte längre fri. Tyvärr.

Puolimatka slutar sin kolumn med några oerhört viktiga ord som jag ännu vill återge: "Kommer den här kampanjen att lyckas (alltså med målet att legalisera pedofili)? Svaret på denna fråga beror på om människorna vaknar upp till att försvara barnens verkliga mänskliga rättigheter."

Men, som sagt, läs gärna hela kolumnen!

Naivt!

USA:s president Trump trampar ofta i klaveret. Hans twittrande innebär för vår vänsterliberala, Trumphatande, media en outsinlig källa till kritik och ifrågasättande. För oss som skulle vilja försöka vara objektiva i förhållande till Trump innebär detta ofta stora svårigheter. Vad är sant, och vad bottnar i medias hat och heta vilja att hitta saker att skjuta in sig på?

Igår spreds nyheten att Trump och NY Times-chefen AG Sultzberger träffats och haft ett samtal. Efteråt twittrade givetvis Trump och kommenterade, igen en gång, de "Fakenews" som han hävdar att hela den vänsterliberala median sprider. Om honom själv och om det han gör. När sedan den unge ishockespelaren Aapeli Räsänen kommenterade Trumps tweet och påståendet att media är folkets fiende blev det närmast en sensation här i Finland.

Det ord som kommer för mig när jag läser både nyheterna om detta och speciellt de flesta kommentarer i kommentarfälten under dessa nyhetstexter är ordet "naivt". Jag finner det nästan chockerande att det tycks finnas så här många finländare som inte har insett att vår media inte är någon objektiv nyhetsrapportör utan som tycks tro att allt media rapporterar, speciellt om Trump, är sant. Räsänen skrev att "Nej. Amerika och demokratin i västvärlden baserar sig på frihet; yttrandefrihet, fri marknad och pressfrihet. Den fria pressen har genom historien varit på folkets sida, på de förtryckta nationernas sida och gett en röst åt de röstlösa. En ledare som försöker begränsa pressfriheten är en totalitär ledare, en diktator. Den fria pressen är inte folkets fiende utan tvärtom, fiende är totalitarism och diktatorer."

Naivt var ordet. Ett obestridligt faktum är att media/pressen inte är fri idag. Som en kommentator konstaterade är i princip alla mediehus idag ägda av sex stora megaföretag, och att tro att dessa ekonomiska kopplingar inte skulle avspegla sig i nyhetsrapporteringen är, just det, fruktansvärt naivt. Dessutom, och det är ännu viktigare när vi diskuterar bindningar, är dagens mainstreammedia fullständigt i händerna på, inte en politisk aktör, men väl ett värderingskluster som är väldigt vänstervridet och synnerligen värdeliberalt. Så den fria pressen är en illusion. En myt. Märk dessutom mycket väl att Räsänen studerar i Boston college – skolan där stora och våldsamma protester bröt ut sedan Trump valts till president. En nittonåring är oerhört lättpåverkad, och det torde inte vara så svårt att förstå varifrån hans tankar kommer.

Flera kommentatorer på svenska Yle ifrågasatte påståendet, som några kommentatorer förde fram, om de samordnade attackerna på Trump och hans presidentskap. En kommentator frågade t.ex. "hur är det när AP, Reuters, BBC, SVT, YLE osv också rapporterar samma saker? Matar de också ut propaganda, och hur koordineras det i så fall?"

Naivt var alltså ordet. Ännu en gång. Som jag tidigare har konstaterat så är USA ett oerhört delat land idag. Den för den vänsterorienterade delen duger inget som Trump gör. Samma sak när det gäller den vänsterliberala pressen. Allt är fel, och allt är Trumps fel. (Därmed inte sagt att allt som Trump gör är bra, verkligen inte. Men det är inte så svartvitt som dessa element låter oss förstå.) Vår media här i Europa, som sitter fast i samma vänsterliberala värderingskluster som den dessa medier i USA, citerar i princip rakt av vad dessa USA-medier skriver. Mera koordination än så behövs faktiskt inte.

Det sker idag en oerhörd indoktrinering och ett spridande av propaganda som är synnerligen hänsynslöst. Se t.ex. vad vår media skriver om speciellt presidenterna Trump och Putin. Eller om situationen i Polen och i Ungern. Här finns ingen som helst balans. Allt ska svärtas ner. Helt enkelt för att dessa ledare, och dessa länder, går emot det som det vänsterorienterade värdeliberala tankeklustret (i brist på ett bättre ord) står för och kör fram.

Som nyhetskonsumenter är vi hjälplösa offer i detta spel. Speciellt om vi naivt tar in allt som media skriver som om vore det sant. Tyvärr gör de flesta det, och då förvandlas vi till en fårskock som med stor lätthet kan ledas i princip hur och vart som helst.