När vi tappar kontakten med naturen

När man diskuterar pälsdjursnäringen, och djurhållning överlag, med de radikala element som vill förbjuda denna näring kommer man förr eller senare alltid fram till den fråga som är pudelns kärna: Är det skillnad på djur och människa? För en kristen, och även för en "vanlig" människa som har vuxit upp inom ramen för det kristna västerlandet, är svaret på denna fråga givetvis ett ja. Det ÄR skillnad på människa och djur. En människa är inte ett djur och ett djur är inte en människa. Innan det gick så illa att den urbana människan alienerades från naturen med allt vad det innebär var detta en självklarhet för alla. Tyvärr har denna tidigare klara insikt idag försvunnit på många håll, och med denna utveckling har attackerna mot djurhållningen blivit allt mera legio.

När människor inte längre har egen erfarenhet om djuren och människan och inte längre själv kan iaktta samspelet mellan djur och människa utan i stället får sina impulser från bl.a. tecknade filmer där djur ges mänskliga drag – och, ännu värre, från lögnaktiga aktörer som verkar utanför lagen – är det inte så förvånande att det blir så här. Nu är det förstås så att de allra flesta av dessa bedragna människor tror att de är rätt ute. De vill djurens bästa, och de tror att detta åstadkoms genom att lyfta upp djuren till människans nivå och se dem som mer eller mindre lika människan, med ett eget värde som närmar sig eller t.o.m. har uppnått människans värde.

Problemet här är bara det att det inte fungerar så här. Djuren är nämligen fortfarande djur och inte människor. Djuren vägrar helt enkelt att spela med i denna nya giv. De fortsätter att äta varandra och att handla utifrån sina djuriska instinkter, oavsett att vi försöker tillräkna dem mänskliga attribut så som medkänsla och solidaritet, ja t.o.m. kärlek. När vi sedan, i vår tankevärld, har "lyft upp" djuren till människans nivå kommer detta djuriska beteende att smittas av på vårt sätt att behandla varandra. I klartext: Våra försök att lyfta djuren till vår nivå kommer i stället att leda till det motsatta, alltså att människan faller ner till djurens nivå.

Tycker du att detta låter orimligt? Låt mig ge ett mycket tydligt exempel på hur detta fungerar. Mai Kivelä, riksdagsledamot för VF och f.d. verksamhetsledare för Animalia, är förstås en arg kritiker av pälsdjursnäringen. En intervju med kommunisternas veckotidning Kansan Uutiset från igår gjorde detta mycket tydligt. Samma Mai Kivelä har också tagit det som sin hjärtefråga att arbeta för att det ska bli mycket enklare att döda de ofödda barnen. I en artikel i samma tidning från i februari i år redogör hon för sin ståndpunkt när det gäller behovet att kraftigt liberalisera den finländska abortpolitiken.

Det här är bara ett exempel på hur det fungerar när vi tappar kontakten med naturen och verkligheten gällande djur och människa blir fördunklad. Men det är ett mycket tydligt sådant. När man försöker lyfta upp djuren till människans nivå sker det motsatta. Vi människor faller ner till djurens nivå och börjar bete oss som de.