Om varför jag skriver om hbt-frågor (m.m.)

Rod Dreher använder orden "soft totalitarianism" när han beskriver situationen i USA idag. Eftersom situationen i Europa är mycket sämre än den är i USA är det därför inte alls fel att använda detta, och kanske ännu drastiskare, ord för att beskriva hur vi har det idag. "Har du fel (läs: konservativa) åsikter ska du hålla tyst!" Risk att förlora arbetet, mediala gatlopp, polisanmälningar och påtvingad självcensur. Det är vår vardag idag för sådana som vågar vara av annan åsikt än det som den "mjuka totalitarianismen" står för.

 Jag skriver en hel del om kontroversiella frågor. Om sådana frågor där normerna utmanas och där trycket är som störst idag att förändra dessa. När man gör så måste man förstås hålla tungan rätt i munnen och fingrarna som springer över tangentbordet i styr så att man inte passerar någon osynlig gräns. (Se också där hur självcensuren fungerar!) Men trycket att tysta ner också mig finns nog där. Flera anonyma kommentatorer försöker ofta påtala hur ofta jag skriver om hbt-frågor (vilket jag egentligen inte alls gör – det jag skriver om är i själva verket normkritik och försök att förändra nomerna) och därmed få mig att idka självcensur och sluta lyfta fram och protestera mot det som pågår i vårt samhälle idag.

 Nå, jag kan meddela att detta inte kommer att lyckas! Så länge propagandakriget pågår kommer jag att skriva om de frågor där striden rasar som hårdast. Inte för att jag är intresserad av frågorna i sig – det är jag verkligen inte – men för att jag bryr mig om människorna och samhället runt omkring mig och inte vill se att människorna blir lurade och samhället perverterat. Jag har varit inne på samma sak flera gånger tidigare, bland annat här, och jag tror inte att det går att överbetona hur oerhört avgörande tider vi lever i just nu när det gäller mänskliga rättigheter så som religionsfrihet, yttrandefrihet och åsiktsfrihet. Om dessa totalitära krafter får som de vill är dessa friheter snart ett minne blott.

 När man lyfter fram det som är på gång i samhället idag får man lov att tåla att bli påhoppad, har jag fått lära mig. Nå, det får jag lov att ta. Problemet är att jag känner ett starkt behov att svara på dessa påhopp, även om jag vet att det är fullständigt onödigt och inte alls fruktbart. Men jag ska – igen en gång – försöka arbeta på att tygla mig och inte ge mig in i onödiga ordväxlingar. Detta kommer givetvis att leda till att dessa anonyma kommentatorer kommer att (fortsätta att) beskylla mig för att inte svara på deras frågor. Men det får jag också försöka ta. Jag hoppas att du som läser kommentarfältet här klarar av att se varför jag inte svarar på alla påhopp och irrelevanta frågor. (Det kan hända att jag kommer att länka till denna text ett par gånger...)