Reaktioner på den friande domen

Det blev som väntat en hel del debatt (och smutskastning) här på bloggen under texten om den frikännande domen mot Päivi Räsänen. Jag tänker inte delta desto mer i denna debatt eftersom jag långt redan sagt vad jag har att säga om den saken. Emellertid kan jag inte låta bli att reagera på en del anonyma kommentatorer som påstår att Räsänen "betett sig illa" när hon uttalat sig om homosexualitet och de homosexuella.

Detta är förstås inget annat än en ren och skär lögn. Räsänen har INTE betett sig illa. Tvärtom har hon uttalat sig av omsorg om såväl kyrkan som de homosexuella och dessutom gjort det kärleksfullt. Vi skulle ha ett mycket bättre samhälle om det fanns fler som Päivi Räsänen, och hon förtjänar tack för det hon gjort och sagt. Om det fanns flera som vågade tala sanning i kärlek kanske också de som nu upplever sig vara kränkta skulle ha möjlighet att bli vana med att öppet konfronteras av sanningen och därmed inte känna sig så kränkta de få gånger de tvingas göra det.

Mer allvarligt än vad några anonyma kommentatorer skriver här på bloggen är dock det att BG Åstrand är på samma linje som dessa kommentatorer. I den intervju som ÖT/Vbl gjorde med honom efter utslaget fokuserar han enbart på en liten, liten del av motiveringarna till domen och inte alls på själva utslaget. Om man bara skulle läsa vad Åstrand säger skulle man nästan tro att domstolen faktiskt kom med en fällande dom. Men det är väl så i detta läge – den som målat in sig i det bibelordsförnekande hörnet i denna fråga måste göra på detta sätt för att inte framstå som helt fel ute.

Åstrand säger bl.a. "Jag kan inte på något sätt tänka mig att understöda det här sättet att tala om den här sexuella minoriteten så som Päivi gör." Detta är oerhört avslöjande. Åstrand tar dels avstånd från vad Guds ord säger klart och tydligt (och bryter därmed sitt prästlöfte), dels säger han att han inte ens skulle, som Räsänen gjort, uttala sanningen i omsorg och kärlek om denna utsatta minoritet som han säger sig värna om. Jag måste säga att jag mår nästan fysiskt dåligt när jag läser det Åstrand säger.

Det är annars ett intressant fenomen detta med kränktheten. Dels är det fråga om en fullständigt subjektiv sak som givetvis inte kan ligga till grund för någon dom – vilket också tingsrätten på sitt sätt konstaterade. Dels är det helt tydligt att viljan att tysta sanningssägare som Päivi Räsänen bottnar i det faktum att de som blir kränkta innerst inne vet att utlevd homosexualitet är fel och att de genom att försöka tysta de yttre rösterna som talar om detta för dem egentligen försöker tysta den inre rösten som säger samma sak. För vi ska komma ihåg detta: Samvetet har getts oss alla av honom som skapade oss, och därför är samvetet programmerat i samma anda och på samma grund som Guds särskilda uppenbarelse, alltså Bibeln.

Det kan mycket väl komma en dag när det faktiskt blir olagligt att, som Räsänen, säga sanningen i kärlek och av omsorg om människan. Då står alla vi kristna inför ett svårt val. Men om vi tvingas tiga med sanningen kommer samvetets röst ändå att ljuda och understödas av Guds klara och tydliga ord. Det går nämligen inte att tysta samvetets röst. Det går kanske att undertrycka den och bortse från den, men förr eller senare tar den sig ändå igenom våra egenhändigt uppställda barriärer. Och vem ska hbt-lobbyn då skylla det av oss människor och vår gudsfrånvändhet frammanade illamåendet på? Jag menar, när det inte längre går att skylla det på Päivi Räsänen?