Mera om lidandets problem

Signaturen "Jan" skriver i en kommentar under texten om vad vi kan göra angående orsaken till kriget i Ukraina att vi människor är godare än Gud eftersom vi hjälper människor när vi kan medan Gud inte gör det. Kommentaren lydde så här: "Om du, Kristian, kunde hindra ett barn från att dö, skulle du göra det? Så klart, eller hur? Du är med andra ord godare än din gud. En annan skillnad är att du finns och faktiskt kan påverka händelser här på jorden." Eller som han skriver i följande kommentar: "Du vet ju att du skulle rädda barnen om det stod i din makt. Gud gör det inte. Alltså vill han inte, kan inte eller finns inte. Vilket är det?"

Jag konstaterade att det blir galet eftersom perspektivet är felaktigt. Detta handlar, som den beläste bloggläsaren redan säkert har förstått, om det så kallade "Teodicé-problemet". När vi människor hittar ett problem vi – menar att vi – inte kan lösa ger vi det ofta ett namn. Men som med de flesta "olösliga" problem handlar det inte om att problemet inte går att lösa utan om att vi behöver ha rätt perspektiv. Och en verklig vilja att faktiskt lösa problemet – Teodicé är av sådan art att kristendomskritiker inte VILL att det ska gå att lösa eftersom de menar att de här har hittat det ultimata vapnet mot den kristna tron och givetvis vill de inte ge upp det.

Problemet är alltså att perspektivet är felaktigt. Teodicé-problemet går inte att lösa om vi begränsar oss till detta livet. Men varför skulle vi göra det? Den kristna tron begränsar sig ju verkligen inte till detta livet utan fokus är faktiskt ganska långt på det efterkommande livet. Jag behandlade detta i en ganska lång text för ett par år sedan. Men denna gång tänkte jag att jag skulle utgå från "Jans" fråga. Är jag (och andra människor) godare än Gud eftersom vi hjälper lidande människor medan han – åtminstone ser ut – att inte göra det?  

Låt oss ta en bild. Vi tänker oss en djup, vattenfylld brunn. Det finns så mycket vatten i brunnen att den som ramlar ner i den inte bottnar och det går heller inte att klättra upp ur brunnen. Dessutom är luften nere i brunnen en aning metanhaltig varför den som ramlar ner dit, även om personen är en god simmare, ändå dör av metangasförgiftning inom några timmar ifall han inte har drunknat före det.  

Nu har en man – som är dålig på att simma – ramlat ner i brunnen. Du och jag råkar vara på plats, och ser man på, vi har med oss en replös livräddningsboj! Vi kan alltså hjälpa mannen så han inte drunknar nere i brunnen. Så givetvis kastar vi ner bojen till honom, och han tar tacksamt emot den. Vi har nu hjälpt honom och räddat hans liv. Gör det oss till goda människor? Ja, det gör det kanske. Men vi kan tyvärr inte göra något åt metangasproblemet.

Så kommer en annan person till brunnens kant och tittar ner. Han råkar faktiskt vara livbojsförsäljare, och har med sig en hel bil full av livbojar. Men han valde ändå att INTE kasta ner någon livboj till mannen i brunnen. Betyder det att du och jag är godare människor än denne man? Enligt "Jan" är det så. Men det "Jan" missar är att i stället har den här mannen  ett långt rep med sig. Han binder en ögla i änden på repet och kastar ner det till mannen nere i brunnen och uppmanar honom att trä en fot i öglan så att han kan dra upp honom ur brunnen och rädda honom från den sakta dödande metangasen.

Det handlar som sagt om perspektivet. Visst kan vi kräva att Gud skulle gripa in och lindra lidandet här på jorden. Men faktum är att han långt (det finns tillfällen och situationer när han själv griper in, men det är – vågar jag påstå – undantag) har lämnat detta åt oss människor. Vi skulle t.ex. kunna utplåna hungern i världen om bara viljan att göra det fanns. Samma sak med mycket av det lidande som åsamkas av krig och sjukdomar. Men vi väljer tyvärr att inte göra det. I stället gör vi (de flesta av oss i liten skala) som Putin och ORSAKAR lidande och elände för våra medmänniskor.

Det vi människor däremot inte kan göra är att rädda våra medmänniskor för evigheten. De människor vi hjälper ur ett liv i lidande och elände kommer ändå en dag att dö. Vi är bara utrustade med livbojar som kan förlänga livet en aning. Vi har inga rep så att vi kan dra upp människorna ur brunnen. Det är därför HÄR Gud har gripit in. Han är Immanuel – Gud med oss och för oss. Detta blev han när han lät sig födas som ett litet barn och gick in i ALLT vad det är att vara människa. Också i vårt lidande och vår död. Han blev en flykting innan han hunnit bli ett år gammal. Han beljögs och åtalades för ett brott han inte begått, han blev torterad och avrättad på det grymmaste sätt vi människor har uppfunnit. Och detta gjorde han för att rädda oss från det straff vi med våra synder (onda gärningar, men också försummelser att göra gott och hjälpa våra medmänniskor) har förtjänat. Immanuel, alltså.

Detta löser faktiskt teodicé-problemet – åtminstone på ett teoretiskt plan. Om vi alltså vill att det ska ha en lösning. Alla vill som sagt inte det. Det som detta inte löser är det sista alternativet "Jan" erbjuder, alltså det att Gud inte finns. Det har jag varit inne på i en lång serie texter som du hittar med början här.