Vart försvann rättsstaten?

Ingen kan ha missat att det under vintern hållits en skandalrättegång mot förre inrikesministern Päivi Räsänen. Skandalen handlar förstås dels om att Räsänen åtalats på helt galna grunder, dels om att åklagaren vill inskränka yttrande- och religionsfriheten genom att få till stånd ett domstolsprejudikat. Detta samtidigt, och delvis följande på, den likaså skandalartade rättegången mot föreningen Martyrkyrkans Vänner (som slutligen friades i båda rättsinstanserna). Men inte nog med det. För några dagar sedan gick Österbottens Tidning ut med nyheten att MKV:s mångåriga ordförande Johan Candelin igen ska upp i rätten, denna gång anklagad för grovt skattebedrägeri. Enligt artikeln i ÖT handlar ärendet om donationer som Candelin förmedlat åren 2013-2018. 

Nu känner jag givetvis inte alla detaljer i detta, men detta åtal ser misstänkt ut som en hämndaktion från åklagarsidan för att MKV och Candelin var ofina nog att vinna det förra målet. Och för att åklagaren blev offentligt förnedrad av domstolarna.

Jag hoppas verkligen att domstolen klarar av att se igenom åklagarsidans lögner i Räsnen-fallet och levererar en friande dom, gärna med en skarp åthutning åt riksåklagaren - det har hon absolut förtjänat. Samma sak med detta nya åtal mot Johan Candelin. 

Men det stora problemet här, förutom det personliga lidande detta innebär för de åtalade, är att redan en påfrestande domstolsförhandling (trots en friande dom) är ett straff i sig. När det gäller yttrande- och religionsfriheten leder redan hotet om att eventuellt riskera att bli åtalad till en kraftig självcensur, något som inte på något sätt betjänar demokratin och de friheter vi länge tagit för självklara. När det gäller MKV, Johan Candelin och alla oss som genom deras arbete vill vara med och stöda förföljda kristna (vars situation blir allt svårare förutom att också antalet förföljda kristna stadigt ökar) kan jag inte undgå att se en annan potentat bakom hela detta drev. Själafienden gillar inte solidaritet med sådana som han attackerar, och här är det nog alldeles tillräckligt tydligt att åklagaren låter sig fungera som en nyttig idiot i en större plan. Hotet om åtal kommer onekligen att hindra många goda initiativ för att inte tala om att redan misstänkliggörandet (som åklagaren så frikostigt bjuder på) kan få vissa bidragsgivare att dra öronen åt sig.

Men nog om det metafysiska - det var inte det som denna text skulle handla om. Det gemensamma drag vi kan iaktta i dessa tre åtal - och i mycket annat som händer i världen idag - är att rättsstatsprincipen håller på att urholkas. Detta med medias goda minne, och ofta mer än så. Här tänker jag givetvis på Me to-turbulensen för några år sedan där media fungerade som både åklagare, domare och bödel.

Vart är vi riktigt på väg?