Obalanserat så det räcker till och blir över

Regeringen har idag presenterat sitt budgetförslag för år 2023. Föga förvånande överskrids igen budgetramarna och bugdeten tillåts vara kraftigt lånefinansierad. (Redan nu överskrider utgifterna inkomsterna med över 8 miljarder, och detta förrän några tilläggsbudgetar är aktuella.) Som jag tidigare har konstaterat går det bra för denna fempartiregering att komma överens så länge de kan motivera för oss, och framför allt för sig själva, varför de inte behöver hålla sig till några bugdetramar och leva efter en balanserad budget. 

Givetvis kan man hävda att vi lever i exceptionella tider och att detta kan rättfärdiga en kraftigt ökad upplåning. T.ex. satsar regeringen närmare en miljard (eller ännu mera, vi vet ännu inte var siffrorna landar) på att mildra effekterna av de kraftigt ökade elpriserna. 

Problemet är bara det att den ökade upplåning som skett speciellt denna regeringsperiod kommer att bli en tung börda att bära under kommande år. Speciellt som allt nu tyder på att tiden med låga räntor, även på statens lån, snart är ett minne blott. 

Min fråga är att om det inte skulle ha varit skäl att i stället för att behandla symptomen genom att slänga pengar på dem i stället ha försökt göra något åt själva problemen. SDP var för en tid sedan rätt ute i och med att partiet ville gå in för att åtminstone något mildra energiprisökningen genom att inom EU arbeta för ökade utsläppsrätter för energisektorn. Detta stötte dock på patrull inom regeringen, och i stället för att ta strid för saken och faktiskt försöka åtgärda problemet, valde SDP att sätta husfriden framför allt och böjde sig för V, De gröna och SFP som motsatte sig detta. Hur mycket detta kostar oss är förstås svårt att säga, men igen ser vi att regeringspartierna köpte enhet inom regeringen genom att inte ta itu med de verkliga problemen. 

På regeringens presskonferens motiverades budgetunderskottet med att detta är en "krigsbudget" och att kriget kostar. Problemet med detta är förstås att det inte är kriget som kostar utan det som kostar är sanktionerna mot Ryssland. Det var EU som beslöt att införa dessa sanktioner, och då borde i rimlighetens namn också EU stå för kostnaderna - detta åtminstone så att inget enskilt land drabbas oskäligt mycket hårdare än andra. Eftersom Finland, med vår historia av intensiv handel över östgränsen, har drabbats oskäligt hårt borde EU, precis som när det gällde kampen mot Covid, vara berett att komma emellan. Detta kommer dock inte att ske eftersom det nu är vi, och inte de stora länderna i söder, som drabbats hårdast. Detta kan förstås låta en aning cyniskt, men så här fungerar det tyvärr inom EU idag. 

Det återstår förstås att se hur budgeten kommer att se ut i detalj, men det vi redan nu kan säga är att en så här snabb budgetmangling i en så här svår situation torde betyda att inga större försök att balansera budgeten har gjorts utan att, ännu en gång, alla har fått i princip allt de velat ha. 

Det betyder att denna regering, ännu en gång, har kastat all sund ekonomisk förvaltningssed över bord. 

Frågan är vad som händer om vi hamnar i en riktig kris om ett eller några år om vi redan nu lever så här kraftigt över våra tillgångar?