Ska vi eller ska vi inte?

Experterna är så gott som eniga om att om vi ska klara av att rädda den finländska välfärden och vår arbetsmarknads behov av arbetskraft behöver vi arbetskraftsinvandring. Det har dessutom redan en längre tid stått klart att de flesta finländare söker sig bort från vissa arbetsintensiva branscher och helt enkelt anser sig för "fina" för att smutsa ner sina händer med t.ex. grovt kroppsarbete. Detta är något som idag även avspeglar sig på vissa vårdyrken. 

Men det finns givetvis problem. Sverige är idag ett verkligt skräckexempel på hur okontrollerad invandring i kombination med misslyckad integrering leder till katastrof.

Det är med bakgrund i allt detta jag blev så oerhört frustrerad när jag läste artikeln i ÖT/Vbl om familjen Mahmoud i Kristinestad. Här har vi vad som måste vara en exempelfamilj på hur detta borde fungera. Fadern arbetar sedan sex år på Stora Ensos fabrik i Tjöck och betalar skatt och bidrar till det finländska samhället. Frun har utbildat sig till vårdare (!) och söker arbete. De två flickorna går i skola och har bott hela sitt liv i Kristinestad. 

Invandrad arbetskraft, lyckad integrering och en familj som bidrar. Men nej. Migri har avgjort deras fall och familjen ska utvisas. 

Hur kan det vara möjligt att finländska myndigheter/instanser är så här oerhört frånkopplade från varandra och från vanligt sunt förnuft? 

Om vi ska ha arbetskraftsinvandring för att rädda välståndet och välfärdsstaten behöver vi satsa på just sådana som dessa människor. Sådana som har rotat sig och blivit integrerade i samhället. Som vill bidra och göra rätt för sig. 

Eller så ska vi genast sluta prata om arbetskraftsinvandring som lösning på våra problem.

Nu hoppas jag att politikerna tar tag i detta. Så här kan vi nämligen inte ha det. Och då har jag inte ens nämnt det elände den här familjen just nu upplever i form av oro och stress.