Hellre en dålig fred än total undergång?

Igår höll Rysslands president Vladimir Putin sitt årliga "tal till unionen", och som väntat var fokus långt på kriget i Ukraina. Talet visade att Putin lever i en egen fantasivärld, alternativt försöker lura ryssarna att tro att kriget är västs fel. Troligtvis är sanningen lite av båda.

Det som dock är ytterst oroväckande i det Putin sade är beskyllningarna om att väst "förvandlat en lokal konflikt till en global konflikt" och om Rysslands respons på detta. I detta sammanhang talade Putin om att "vi nu talar om vårt lands existens". Vi ska observera att detta är just de ord som har använts när Putin tidigare har diskuterat möjligheten att kriget kunde tänkas utvecklas till ett kärnvapenkrig. "Ryssland kommer inte att använda kärnvapen om inte landets existens är hotad", sade han i fjol när kriget hade pågått en tid.

Som jag tidigare har konstaterat har väst stegvis ökat hjälpen till Ukraina, och detta har Ryssland hittills accepterat utan att agera som om detta skulle vara fråga om en krigshandling från västs sida. I och med detta tal har Putin nu dock skärpt tonläget avsevärt, och trots att han tydligt (åtminstone tycks) leva i sin egen värld har av allt att döma en gräns passerats i och med att väst/Nato-länderna lovat sända moderna stridsvagnar till Ukraina och USA talat om att hjälpa till att befria Krim.

Som läget nu är ser jag att det bara finns dåliga alternativ för väst. Om vi fortsätter på den inslagna vägen, vilket många av krigshetsarna bland ledarna i väst (Sanna Marin i främsta ledet) helt tydligt avser göra är risken för ett kärnvapenkrig uppenbar. Går det så långt blir också frågan om Kina öppet kommer att ställa sig på Rysslands sida eller om de fortsätter som hittills, alltså att stöda Ryssland i det fördolda, aktuell. Om vi däremot väljer att backa och ge upp vårt stöd kommer Ukraina att förlora kriget och Ryssland kommer att kunna gå vidare med sina (läckta) planer på fortsatta erövringar. Ukraina skulle i sådana fall också gå miste om sina östliga provinser.

Fördelen med det senare scenariot är att Ukraina och världen, åtminstone tillfälligt, skulle få fred. Putin (och Ryssland) skulle, innan han går vidare med sina galna planer, tvingas sluta sig i sitt skal och plåstra om sina stora sår. Detta skulle ge väst åtminstone ett par år att förbereda sig för nästa strid och dessutom kunde man hoppas att Putin, som är 70 år och inte helt frisk, skulle bli ersatt som president i Ryssland. Vi som var med då kommer dessutom kanske ihåg att det var de stora förlusterna av soldater i Afghanistan som starkt bidrog till Sovjets fall. Vi ska då komma ihåg att de ryska manskapsförlusterna i Ukraina har redan mångfalt har överstigit de förluster Sovjet genomled i Afghanistan. Detta att Putin försvinner från scenen skulle givetvis inte garantera en bättre ledare, men möjligheten finns.

Argumentet att Ryssland (och Putin) måste förlora detta krig för att inte nästa land sedan ska angripas är säkert sant i sig, men det är ett oerhört cyniskt sådant. Det bygger nämligen på att Ukraina tvingas ta hela smällen och offra sina soldater och hela sitt land (genom förstörelse) för att inga andra länder ska bli utsatta för rysk aggression. Dessutom, och det är det värsta av allt, har vi alltså hotet om ett kärnvapenkrig hängande över oss om och när Ryssland/Putin inser att kriget kommer att förloras och därmed "Rysslands existens" är hotad på allvar.

Som jag ser det är fredsalternativet, trots de problem detta för med sig, ändå klart att föredra i detta skede. De västliga ledare som talar för ett fortsatt krig (och inte försök till en fredlig lösning) riskerar nämligen inget mindre än hela civilisationens undergång. Ett hasardspel med så höga insatser kan inte försvaras.

Om betydelsen av bön

Jag hade igår förmånen att få vara med på en karagruppsamling i Terjärv församling. Det var trosstärkande att få träffa så många bröder på samma gång och speciellt diskussionen efteråt var uppbygglig (åtminstone för mig!) Eftersom jag vet att många av de som var med läser denna blogg vill jag passa på att också här säga tack för att jag fick vara med!

Vi kom in på bönen och jag konstaterade att när man ser på kyrkohistorien är det regel att väckelser så gott som alltid föregås av böneväckelser – alltså att Herren väcker kristna människor till en nöd för sina icke troende medmänniskor och börjar be för dem och deras frälsning. Det är troligt att orsaken till att vårt land, och vår kyrka, är i det förnedringstillstånd som råder just nu för att vi kristna ber alldeles för lite.

I diskussionen kom också fram att gångna generationer ofta var bönemänniskor som hade skolats, genom ett hårt liv, i att ropa till Gud – framför allt om förbarmande och frälsning. Dessa äldre generationer har nu långt flyttat hem till Herren och lämnat över bönemanteln till oss. Frågan är om vi har tagit upp den eller om den ligger oanvänd och skräpar någonstans? Jag är tyvärr rädd för att det är fallet.

Jag fick mig också en pratstund med broder Gunnar (94 år) som berättade att han inte längre orkar be så mycket som han skulle vilja. Åldern tar ut sin rätt, och speciellt på nätterna (när han har brukat be) somnar han ofta ifrån bönen. Tycker du att detta låter märkligt, alltså att en gammal man gärna ber (också) nattetid för sin församling och sina medmänniskor? Om du, likt mig, tycker det beror det inte på att det är märkligt utan på att vi, du och jag, har förlorat insikten om hur viktig bönen är. Kort sagt: Om vi tycker detta är konstigt beror det på att vi är konstiga. Givetvis behöver vi alla sova, men bönen är så viktig att vi behöver bereda rum för den, och om det passar oss bäst att göra detta nattetid är det inget konstigt med det.

Jag har gjort detta förr, och nu vill jag igen komma med denna uppmaning: Gör det till en vana i ditt liv att avsätta tillräckligt med tid för bön! (Denna uppmaning riktar jag givetvis lika mycket till mig själv som till någon annan.) Det vårt land behöver mest av allt idag är väckelse. Människor behöver få upp ögonen för sin synd och för syndarnas Frälsare som är vårt enda hopp, både här i tiden och framför allt inför evigheten. Men jag har svårt att se att det skulle komma någon väckelse om det inte börjar med att vi kristna ropar till Herren om att han ska sända den. (Givetvis kan han om han vill göra det ändå, men det skulle i så fall vara ett, kanske t.o.m. sällsynt, undantag.)

När jag var ung och med i ungdomsgruppen i Esse församling sade ungdomsledaren en gång en sak som jag aldrig kommer att glömma. Han ställde frågan "Vill vi ha väckelse?" Och sedan följdfrågan: "Vad får det kosta?"

Detta är något alla allvarligt sinnade kristna alltid behöver fundera på: Vill jag ha väckelse, och vad är jag beredd att betala (i form av försakelse och bönekamp) för att väckelsen ska komma?

Herren sänder som sagt väckelse om och när han vill, men kyrkohistorien visar oss att väckelsen så gott som alltid har föregåtts av en böneväckelse. Är du och jag beredda att bli väckta? Det kan vara ganska smärtsamt, och det kan komma att kosta. Men vad är mera värt än en människas eviga själ? T.ex. när det gäller din arbetskamrat, din skolkamrat eller en anonym kommentator här på bloggen.

Bibelhelg i Ytteresse

Denna helg ordnar vi Bibelhelgen "Vid Mästarens fötter" i Ytteresse bönehus. Helgen inleds med ett möte kl 19 i kväll där Torsten Sandell och Tore Jungerstam predikar och Lisen och Ronny Borgmästars medverkar med sångprogram. I morgon, söndag, fortsätter Bibelhelgen kl 14 med ett möte där Torsten Sandell medverkar med missionsinformation och Jan-Erik Sandström predikar. Västanlidgårdens strängband medverkar med sång och församlingens kantor Mikaela Malmsten-Ahlsved spelar till allsången. Torsten Sandell medverkar också med predikan i högmässan i Esse kyrka på söndag kl 10.

Under helgen ordnas ett lotteri till förmån för bönehuset. I anslutning till samlingarna finns det också servering. 

Välkommen med!

EU går utanför sitt mandat

En av dagens nyheter är att Europeiska unionen förbjuder försäljningen av nya bilar med förbränningsmotorer från och med år 2035. Omröstningen i Europaparlamentet slutade 340 för ett förbud och 279 mot. 

Problemet är att EU inte har någon fullmakt att ta ett sådant beslut. Åtminstone har inte Finland gett någon sådan beslutsrätt till EU. Men EU fungerar så att unionen suger åt sig makt från medlemsländerna hela tiden utan att några beslut tas om detta. Odemokratiskt så det förslår! 

Det är absolut dags för Finland att ta steget ut ur EU. Om vi inte gör det kommer vi snart att vara en delstat i Europas Förenta Stater - givetvis utan att vi har något demokratiskt grundat beslut i Finland för något sådant.

 

Ole Norrback är ute och seglar

Det har en tid försiggått en ganska hetsk debatt i ÖT/Vbl mellan Ole Norrback ("vardagskristen") och några lokala Kd-politiker som värnar om värdefrågor (Kurt Hellstrand, Leo Byskata). Det hela började, givetvis, med riksdagens behandling av den s.k. "translagen", ohc Norrbacks insändare där han ställde Kd vid sidan av diverse suspekta typer ("extremisterna Trump, Putin, Xi Jinping och mullorna i Iran") i denna fråga och att Kd "förvägra[r] dem [de sexuella minoriterna] rätten att bli respekterade som de är".

Hela Norrbacks tirad mot Kd bygger givetvis på fullständigt felaktig grund. Kd har INTE samma åsikt gällande sexuella minoriteter som t.ex. mullorna i Iran. Detta är förstås lätt att kolla upp, om intresse skulle finnas, men det är förstås lättare att bara svepa till med hela handen, som Norrback gör. En enkel googling ger vid handen att homosexuella män i Iran riskerar dödsstraff, och att avrättningar också har utförts. Något sådant är givetvis fjärran, fjärran från vad Kd talar för. Något som alltså skulle ha varit oerhört lätt att kontrollera om man skulle vilja undvika att ljuga. Men det är tydligen inte så viktigt för Norrback. 

Om man dessutom tittar lite närmare på den kristna (Kd:s, och likaså min) hållning gällande hbtq-människor handlar denna inte heller om att förvägra någon rätten att bli respekterade som de är. Honnörsordet här är frihet. Var och en må leva som de vill, och så länge ingen utomstående blir skadad av detta har ingen något med det att göra. MEN. Samtidigt bör det finnas frihet att lyfta fram att homosexualitet är mot naturen och att en homosexuell läggning ofta (men kanske inte alltid) beror på olika former av övergrepp i den tidiga barndomen. Samt att det finns, och bör få finnas, rätten att få vård för detta. 

Inte heller är det att samhället inte skulle ge homosexuella rätt att gifta sig (vilket Kd - och jag - talar för) på något sätt att förvägra någon deras rättigheter att vara som de är. Det att man konstaterar att äktenskapet är en institution som har vissa begränsningar (nära släktingar, t.ex, kan inte gifta sig) är något som inte borde vara något problem för någon. Så här fungerar samhället överallt. T.ex. kan inte en blind människa få körkort, och ingen skulle komma på att hävda att detta skulle innebära att den blindes rättigheter att vara respekterad som han/hon är skulle inskränkas på något sätt. 

Ole Norrbacks insändare i detta ämne är bedrövliga. Och farliga. Detta för att de låter så ödmjuka och goda. Detta samtidigt som de förtalar meningsmotståndarna (och deras åsikter) och förleder de som läser texterna att se på hela frågekomplexet på helt galet sätt. 

Fel fokus

Jag spelar inte konsolspel. Jag vet inte varför, men det är liksom inte min grej. Jag sätter hellre min tid på annat, som t.ex. att läsa, skriva eller se på en bra TV-serie. Med det givetvis inte sagt att detta nödvändigtvis skulle vara ett bättre sätt att använda sin tid - åtminstone inte när det gäller det sista. 

Men jag läser som sagt en hel del. Däribland nyheter - och tyvärr blir den som gör det ofta chockerad i och av dagens värld. Som nu igen när dagens moralväktare anser det vara SÅ viktigt att bojkotta det nya spelet "Hogwarts Legacy". För att det innehåller våld? Nej. För att det innehåller sexuella handlingar som kan skada unga sinnen? Nej. Uppmaningen till bojkott beror på att JK Rowling har skrivit de ursprungliga Harry Potter-böckerna. Och hon har "fel" åsikter gällande transpersoner - och har ibland yttrat sig i frågan. Alltså bör spelet bojkottas. 

Det är märkligt hur fel fokus dagens människor kan ha. När "Hogwarts Legacy" recenseras tycks det viktigaste vara att racka ner på Rowling. Själva spelet - som hon inte har haft något att göra med annat än att hon har skapat den värld i vilken spelet försiggår - tycks vara av underordnad betydelse. 

Dessutom, och det är ingen liten sak, har Rowling förstås rätt. Och då menar jag inte bara att hon har rätt till sina åsikter, utan också rätt i sak. Men som jag skrev i texten "Är kampen över?" fungerar det så att om galenskapen ska kunna segra behöver sanningen (och sanningssägarna) tystas. Och detta till vilket pris som helst. Givetvis är det stora brott Rowling gjort sig skyldig till, och som hon nu ska straffas för på detta sätt, att hon vägrat att böja sig för påtryckningarna och fortsätter att hävda att sättet det västerländska samhället idag behandlar transpersoner är skadligt för dem.

Men var och en har givetvis rätt att spela "Hogwarts Legacy". Eller att låta bli att göra det. Men att låta bli att göra det senare för att all världens godhetsknarkare menar att man ska bojkotta spelet är att göra det av fel orsaker. Men vi lever som sagt i en galen värld.

Ny(gammal) kommentarpolicy

Jag är en vän av yttrandefrihet, och därför har jag velat ge alla som har något att säga om det jag skriver (och även de som går off topic) möjligheten att kommentera mina texter. Svordomar, uthängning av "icke offentlig" tredje part (antingen med namn eller så att det har gått att förstå vem som avses) samt reklam för diverse afrikanska häxdoktorer har jag dock raderat.

Emellertid har nu denna min generositet missbrukats av diverse anonyma belackare som avsiktligt, eller av ren och skär oförmåga att läsa skriven text, misstolkar det jag skriver och därmed tillvitit mig åsikter och känslostämningar jag inte har. Sådant kan givetvis inte accepteras. Emellertid trumfar yttrandefriheten över mina personliga upplevelser av obehag över de tilltag jag nämnde ovan, varför jag inte anser mig kunna börja radera andra kommentarer än sådana jag nämnde i slutet av första stycket ovan.

Dock har jag beslutat mig för att införa en praxis som jag hade i början av mitt bloggande men som jag under de senaste åren har kommit bort ifrån. Dock nu så att jag öppet och på förhand meddelar om denna praxis.

Jag vet inte (med kanske ett eller två undantag) vem som döljer sig bakom olika pseudonymer i kommentarfältet, och jag vet givetvis inte heller vem de anonyma kommentatorerna är. Jag har heller inga möjligheter att ta reda på detta. MEN. Allas vår gemensamma Skapare vet vem var och en är, även de som försöker dölja sig bakom anonymitet.

Den praxis jag hade var att be för alla som kommenterat i samband med att jag besvarade deras kommentarer. Min bön var, och är, att Herren skulle öppna deras ögon och frälsa dem. Tyvärr kan detta vara förenat med en del obehag, men vad betyder lite obehag i förhållande till evigheten? Som sagt vet jag inte vem som skrivit en anonym kommentar, men Herren vet och det räcker gott och väl. Så nu behöver var och en som kommenterar här på bloggen vara medveten om att de kommer att bli föremål för ett rop till härskarornas Herre. Du som kommenterar godkänner samtidigt som du trycker på "publicera"-knappen att jag ber för dig. Om du inte vill att jag ska göra detta ska du inte trycka på "publicera".

Detta som sagt till kännedom.

Mer om prästbristen

ÖT har idag publicerat en artikel om prästbristen, och detta med speciellt fokus på norra svenska Österbotten. Det är tacksamt att detta lyfts fram. De som har följt min blogg har förstås noterat att detta är något som också jag har bekymrat mig för, och dagens artikel ger mig orsak att igen komma in på ämnet.

I artikeln konstateras att det idag är få österbottningar som väljer att börja studera teologi. Redan på 90-talet, när jag studerade i Åbo, var vi medvetna om att detta kommer att bli ett problem i framtiden ifall den då införda linjen med prästvigningsstopp för gammaltroende prästkandidater står fast. Nu är vi då där. Detta ska dessutom sättas i relation till det faktum att Borgå stift under hela sin 100-åriga existens har förlitat sig på just Österbotten - och väckelserörelserna som är starka här - för sin rekrytering av präster. De österbottniska prosterierna, och väckelserörelserna som i huvudsak är verksamma här, har varit drivbänken för de kyrkliga arbetarna i Borgå stift. Inte minst när det gäller prästerna. 

Det sägs inte riktigt tydligt i artikeln (de ansvariga vill givetvis inte erkänna sin egen del i dagens problem), men det är fullständigt självklart att orsaken till dagens situation är prästvigningsstoppet. Detta är inget som någon med ens lite insyn i situationen kan förneka eller ens ifrågasätta.

I artikeln målas det upp en mycket dyster framtid för kyrkan. Inom tio år kommer 40% av kyrkans arbetare att gå i pension, och inom fem år kommer det att behövas mellan tio och femton nya präster bara i Österbotten. Det stora problemet är emellertid inte, som biskopen säger, att det kan bli en lång väntetid på kyrkliga förrättningar. Detta är förstås också ett problem, men det stora problemet är att församlingsmedlemmarna riskerar att bli utan Guds ords predikan och pastoral omsorg.

Varken biskopen, akademin (representerad av förre biskopen Björn Vikström) eller de kyrkoherdar som intervjuades hade någon lösning på problemet. Eller i varje fall presenterades ingen sådan. Jag noterar att biskopen gärna skjuter ansvaret för lösandet av problemet ifrån sig, på församlingarna, när han konstaterar att domkapitlet kommer in i bilden [först] när någon har bestämt sig för att bli präst. Detta är, måste jag säga, att fly sitt ansvar. Både för hur problemet har uppstått och för hur det ska kunna lösas. Men det är trots allt kanske inte någon större överraskning.

Det finns emellertid en lösning. Den är inte ny, och det är inte jag som har lyft fram den. Men jag menar att den absolut behöver dammas av. För så här kan vi INTE ha det. Lösningen har två delar som sedan följs av uppbyggandet av en ny modell som bygger på de två lösningsdelarna.

1. Avskaffa parokialprincipen. Eller om den inte avskaffas helt och hållet bör den luckras upp radikalt. (Parokialprincipen går ut på att man hör till den församling på vars geografiska område man bor.) 

2. Avskaffa prästvigningsstoppet för gammaltroende prästkandidater och ge dessa möjlighet att söka alla tjänster som är lediga.

På detta så den nya modellen: Låt människorna "rösta med fötterna".

Denna lösning kan givetvis göras mindre radikal genom att bara luckra upp parokialprincipen och t.ex. ge en tillräckligt stor grupp kyrkomedlemmar (boende på olika orter) möjlighet att bilda en församling utanför det nuvarande församlingsnätet och så kalla sina egna församlingsarbetare. Detta skulle alltså gå ut på att införa någon form av av personförsamlingar.

Jag tror att detta kunde vara en lösning på dagens problematiska situation, eller åtminstone skulle det kunna vara en lösning på lite längre sikt. Tyvärr kommer detta ändå knappast att ske. Kyrkans ledning och biskoparna är alldeles för formkonservativa och rädda för att komma på kant med "världen" genom att ordinera präster som inte köper de nya obligatoriska dogmerna. Men kanske, kanske, om det hela blir ännu mycket mer hopplöst om något år kan någon även i kyrkans ledning våga tänka i dessa banor. För det finns faktiskt all orsak att tro att det kommer att bli det om inget radikalt görs.    

       

Intressant!

 Den ledande aktören inom produktion av turbiner för offshore vindkraftverk, Siemens Gamesa, berättade för några dagar sedan att de gjorde en förlust på nästan en miljard euro under det sista kvartalet 2022. Detta trots att vindkraften byggs ut snabbt just nu på många håll. Företaget meddelade att det kommer att krävas kraftiga statliga stödaktioner för att verksamheten igen ska bli lönsam. 

Nu är givetvis inte Siemens Gamesa någon stor aktör när det gäller själva elproduktionen, men deras svårigheter kan ändå eventuellt fungera som en lite väckarklocka för sådana som är beredda att se något annat än möjligheter med vindkraften. Problemen som Siemens Gamesa vill få hjälp med handlar om främst tre områden: Man menar att tillståndsprocesserna för nybyggnation av vindkraft måste försnabbas, elnätet måste byggas ut kraftigt för att möta de ökade överföringsbehoven samt, och detta är kanske mest oroväckande, osäkerheten gällande regelverket kring energiproduktion måste fås bort.

Det Siemens Gamesa alltså efterlyser är minskade möjligheter för de som drabbas av vindkraftsetableringar att göra sin röst hörd mot byggnadsplanerna, stora statliga investeringar i elnäten samt en större stabilitet i beslutsprocesserna kring energiproduktion. Detta sista är som sagt det kanske mest oroväckande eftersom det sannolikt skulle innebära att besluten kring elproduktion och elmarknaderna skulle föras längre bort från de som direkt berörs av de negativa sidorna av dessa beslut och möjligheterna för t.o.m. enskilda länder att påverka hela beslutsprocessen skulle minska. 

Detta är överlag vad vi kunde kalla en megatrend idag. Alltså att det som är "rätt" inte kan ifrågasättas utan att besluten tas ... ja, var? På en sådan nivå att t.ex. ett land som Finland inte kan stoppa dem eller ens påverka innehållet i besluten i någon nämnvärd grad. Här kan vi se på skogsfrågan som ett exempel. Finland (och Sverige) kan givetvis försöka sätta käppar i hjulet för EU:s planer, men i slutändan kommer det att bli så att vi tvingas böja oss för EU:s vilja eller betala stora böter för att vår markanvändningssektor inte binder den mängd koldioxid som den borde binda. Vi får helt enkelt lov att foga oss i de beslut som har fattats. 

Vindkraftindustrin är det närmaste vi kommer vad som brukar kunna kallas en "helig ko" idag. Och när den största aktören inom denna sektor har problem och ropar på åtgärder som skulle kunna tänkas lösa dessa problem kommer de garanterat att få som de vill. Trots att det kommer att svida. Både ekonomiskt och när det handlar om vår beslutanderätt/demokratin.

Är kampen över?

I kommentarfältet under den senaste texten blev diskussionen, som väntat, både affekterad och väldigt snedvriden. De som verkar för hbt-lobbyns sak klarar helt enkelt inte av att föra en sansad debatt. Nåväl, det var ingen överraskning precis.

En av de märkligaste kommentarerna inleddes på följande sätt: "Nyman Translagen gick igenom. Nu får du sluta med dina skriverier om detta tema."

Denna kommentar visar hur oerhört svårt det kan vara att förstå vad detta handlar om – och vilka följder denna lag (och andra liknande lagar som hbt-lobbyn har pressat fram) får för samhället i stort. Saken är förstås den att det att denna lag godkändes ingalunda är något slutmål. Aktivisterna själv erkänner, som jag konstaterade i den senaste texten, att detta bara var ett etappmål. Med andra ord befinner vi oss på ett sluttande plan där det slutliga målet är höljt i dunkel. Eller kanske rättare sagt: Medvetet höljs i dunkel. Orsaken till detta är givetvis att det, historiskt sett, finns ett "p" i bokstavsraddan som på svenska börjar med "hbt". Det är värt att notera att det var först så sent som 1993 de övriga hbt-organisationerna tog avstånd från den rörelse som drev på pedofilernas rättigheter. Jag har flera gånger skrivit om detta, och det är ett litet under att Wikipediasidan om NAMBLA fortfarande får finnas kvar och att inte "Sanningsministeriet" har fått bort den ännu. Det kommer garanterat att ske, av orsaker jag kommer in på nedan.

Det hbt-lobbyn håller på med, speciellt i transfrågan, är en kamp mot verkligheten. Denna kamp manifesteras kanske tydligast i uttrycket "social konstruktion" – som i att könet är en social konstruktion. Detta är en ren och skär lögn, och inte bara det, det står i strid mot verkligheten. faktum är att könet inte är något vi har konstruerat eller hittat på, och det är heller inget vi kan definiera som det passar oss och våra nuvarande könsnihilistiska mål bäst för tillfället. Nej, verkligheten är den att könet är ett biologiskt faktum. Människan har dessutom två, och endast två, kön. Manligt och kvinnligt. Detta är verkligheten, och den som försöker hävda något annat kämpar mot inget mindre än verkligheten.

Problemet när man kämpar mot verkligheten är emellertid att man kommer att få problem med fakta. Om man alltså tillåter fri och öppen debatt. Det är därför denna fråga ytterst handlar om, just det, yttrandefrihet. När de som har makten och stiftar lagarna ligger i strid med verkligheten kan man inte ha yttrandefrihet. Om man hade det skulle obekväma och ohavliga fakta oundvikligen stiga till ytan och blottlägga galenskapen. Därför måste, om bluffen ska hålla, yttrandefriheten inskränkas.

Det vi har sett i diskussionen inför riksdagens behandling av translagen är ett förta steg. Statsminister Marin och många medier gick ut och förtalade meningsmotståndarna genom att, i Marins fall, offentligt låtsas be om ursäkt för nivån på debatten i riksdagen. I media – i det fall jag lyfte fram handlade det om en artikel i ÖT – lät man förstå att nivån på debatten var låg och själva debatten rent av en fars. Detta alltså när riksdagen skulle behandla ärendet och båda sidorna lade fram sina synpunkter. Detta - att nedvärdera det motståndarsidan och det de säger utan att ha några egentliga motargument - är ett första steg i att kringskära yttrandefriheten. Hellre än att bli idiotförklarad i media, eller av statsministern, väljer nämligen många självmant att tiga och därmed censurera sig själva.

Ett annat steg handlar om att ta fram kränkthetsstämpeln och därmed ta detta med "public/online shaming" till nästa nivå. Och förvisso: Det är tveklöst så att människor kan bli kränkta av en debatt kring dessa frågor. Men notera mycket noggrant att detta inte beror på att en sida lyfter fram sanningen utan på att de som blir kränkta har försökt kämpa mot verkligheten. När man gör så kommer man att tvingas ta emot en del stötar och förr eller senare faller man och, bildligt talat, skrapar sina knän och armbågar på hårda fakta. Det är bara så det fungerar. Men om man blir kränkt av att någon lyfter fram verkligheten sådan den är ska man inte skjuta budbäraren.

Följande steg handlar sedan om direkt lagstiftning och rättsprocesser, och knappast har någon missat vad som är på gång i Finland gällande hbt-lobbyn och en av våra främsta sanningssägare (Päivi Räsänen). Delvis har vi alltså redan hunnit så långt i maktens kamp mot verkligheten och därmed mot yttrandefriheten.

"Translagen gick igenom. Nu får du sluta med dina skriverier om detta tema", skrev alltså en anonym kommentator. Svaret på det blir: Nej, det kan jag verkligen inte. Kampen mot lögnen och för sanningen går vidare. Det måste den göra. Om vi slutar och lägger ner kampen är hela samhället så som vi nu känner det i fara.

Ännu en ödesdag för Finland

Idag, 1/2 2023, är det något av en ödesdag för vårt land. Den fråga som ska besvaras i riksdagen är om Finland ska ta ytterligare ett avsteg från sanningen gällande kön och sexualitet eller om vi ska vänta en stund med att göra det. I dylika frågor befinner vi oss på ett sluttande plan (något tillskyndarna faktiskt godkänner, om än inte med de orden!) där utgången alltid är given om än inte farten på utförsåkningen alltid är det. Precis som Håkan Salo skriver i sin mycket läsvärda insändare i ämnet när han konstaterar att "Lagen kommer att godkännas, för i västvärlden i dag vinner liberalismen alltid, oberoende om den har rätt eller inte. Jag tror att många riksdagsmän inser att ”translagen” är galenskap, men de kommer ändå att rösta för godkännande, för de tycker inte att detta är en fråga som det lönar sig att löpa gatlopp i den liberala pressen för." (Läs gärna Salos insändare! Den ger en mycket bra motvikt till de galenskaper vi får läsa i media idag.)

Det handlar som sagt om den infamösa s.k. "translagen" som ska upp till behandling i riksdagens plenum för en avgörande omröstning. Diskussionerna i plenum inför dagens omröstning har varit polariserade, och hårda ord har uttalats. Gränser för det accepterade har överskridits, vilket i och för sig inte är konstigt eftersom gränsen för vad som accepteras i dagens läge går vid att inte godkänna allt som hbt-lobbyn vill få igenom. 

Jag skrev "ödesdag" i inledningen av texten. Jag är övertygad om att en del anonyma kommentatorer här på bloggen - som inte är så noga med sanningen och som är mer eller mindre blinda för samhällsutvecklingen - kommer att haka upp sig på detta ordval. Men jag valde ändå att använda ordet eftersom det är så väldigt träffande. Hbt-lobbyns mål är att förändra hela samhället, och denna förändring börjar med hur vi tänker. Denna lag, om och när den godkänns, kommer att cementera den galna uppfattningen att kön är något som sitter mellan öronen. Detta är givetvis en grov lögn, men nu kommer lögnen att befästas i lag. Jag tycker oerhört synd om de generationer som ska växa upp i detta samhälle i framtiden! 

Det kanske mest oroväckande, och stötande, i hela denna olustiga affär är emellertid ändå det sätt tillskyndarna, både inom politiken och inom media, har gått in för att skuldbelägga alla som vågar säga sanningen. Statsminister Marin bad t.ex. om ursäkt för debatten som förts, och givetvis då inte för de lögner hennes sida sått ut utan för de sanningar som uttalats i plenum. Det kanske värsta jag läst i media står Fredrik Westblom i ÖT/Vbl för i en artikel där han kallar debatten i plenum för en fars och frågar om "detta är nivån på debatten i Finland". Det Westblom, Marin och många av de andra "nyttiga idioterna" gör här, medvetet eller omedvetet, är att de arbetar för att dra gränsen för vad som kan och får sägas så snävt att snart ingen som vågar ifrågasätta ens det lilla minsta krav hbt-lobbyn kommer med vågar, vill eller kan yttra sig. 

Det finns många sätt att inskränka yttrandefriheten. Detta sätt är kanske det fegaste av dem alla.