Så oerhört vilse!

Jag brukar vanligen inte läsa Kyrkpressen, men eftersom det i senaste numret fanns en artikel om min studiekamrat från Åbotiden (vi gjorde gemensam front på speciellt grekiska grundkursen) ögnade jag igenom också resten av tidningen. Artikeln om Stefan var mycket bra, men resten av innehållet imponerade inte. Dock var det speciellt en (eller egentligen två) artikel som fick mig att (igen) inse hur oerhört vilsen vår kyrka är idag. 

I artikeln om Marjut Mulari säger hon att "särskilt unga kvinnor är mer intresserade av andra sätt att beskriva verkligheten än genom en kristen världsbild". Lösningen som erbjuds är att förändra kyrkan och dess budskap. 

Som sagt: Så här vilsen är vår kyrka idag. Saken är den att vi inte kan vinna människor för Guds rike genom att förändra den kristna tron. Förvisso kan vi eventuellt få dem mer positivt inställda, men vad hjälper det om det de blir intresserade av inte kan hjälpa dem med evighetsfrågan? 

Nej, om kyrkan vill vara kyrka måste vi förkunna Guds ord så som det står skrivet. Vi kan inte förändra den kristna tron så att den passar människorna, utan det är människorna som måste förändras så att de passar för Guds rike, och detta kan bara ske genom att förkunna lag och evangelium. 

Kommer alla att gilla detta? Nej förstås inte. Men så har det alltid varit. Jesus konstaterade att en del av det Guds ord vi sår ut faller på vägen och trampas ner av människorna. En del av utsädet faller på stenig mark och fåglarna kommer och äter upp det medan en del faller bland tistlarna och ogräset växer upp och kväver det. Men en del faller i den goda jorden och ger frukt. (Luk. 8:4-8) 

Vi kommer aldrig att kunna vinna alla människor. Om vi försöker kommer vi att tunna ut eller t.o.m. förändra budskapet så mycket att det inte längre är något evangelium. Och då uteblir frukten helt och hållet. Men detta är vad vår kyrka håller på med idag och något som Kp genom denna Mulari gör sig till tolk för. Och det är inte en väg som leder till något gott. 

Om en blind leder blind faller de båda i gropen. Eller åtminstone så går de vilse.  

Nu behöver vi skämmas!

För några dagar sedan utfärdade den internationella brottmålsdomstolen ICC en arresteringsorder mot Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och Israels förre försvarsminister Yoav Gallant. Denna order är bland det mest anti-israelitiska (jag skriver inte antisemitiska) och mest skruvade vi har sett under en lång tid av internationella antiisraeliska ställningstaganden.

Finlands utrikesminister Elina Valtonen meddelade koret därefter att Finland stöder ICC:S arbete. Detta är något alldeles oerhört och något som gör att vi igen måste skämmas över att vara finländare. Att på detta sätt ta ställning för Hamas (för ja, det är vad det handlar om!) är bara något man inte kan göra. Men likväl gör vi tydligen nu just det. Orsaken till arresteringsordern är att Israel påstås ha använt svält som vapen i Gaza och hindrat internationella hjälpsändningar till området.

För det första: Gaza har gräns också mot Egypten. Var är arresteringsorderna mot de ansvarig Egyptiska politiker? Också denna gräns är nämligen stängd. För det andra: Israel har sänt en massa förnödenheter till Gaza för att lindra nöden. Dessa har Hamas tagit hand om och åtminstone i vissa fall förstört för att maximera civilbefolkningens nöd och därmed skynda på omvärldens fördömanden av Israel. För det tredje sägs det att Israel har stoppat internationella hjälpsändningar till Gaza. Igen är det internationella samfundets minne så oerhört kort. Medarbetare från UNRWA deltog i massakern mot israeliska civila för ett drygt år sedan. Är det då konstigt om Israel misstror denna organisation och misstänker att hjälpsändningarna kan innehålla vapen?

Nej, denna arresteringsorder är en del av ett massivt internationellt angrepp på Israel, och alla nationer som bryr sig i sanning och rätt måste vända sig mot den och mot ICC. Att inte göra det är att attackera Israel. Maskirovka i internationell tappning, helt enkelt. Visst sker det fruktansvärda saker i krig, men att beskylla Israel för sådant som Hamas ställer till med och är orsak till är helt enkelt fel. 

Om ICC inte drar tillbaka denna arresteringsorder bör Finland göra det enda rätta i denna situation och ta sig ur denna Israelfientliga organisation med omedelbar verkan.    

Bibeln och Hitler?

 Jag har försökt läsa Kenneth Mynttis ledartext om AI flera gånger, men jag förstår ännu inte vad han avser när han skriver att "AI kan faktiskt slå både Bibeln och Hitler då det gäller desinformation." Han säger de facto inget mer om Bibeln i sin text än detta och att "Han (Youval Noah Harari) påpekar att Bibeln är usel på att återge verkligheten vad beträffar människans ursprung, migrationer och epidemier."

 Som sagt, jag blir inte klok på vad Myntti avser. Och framför allt inte vad Bibeln har med epidemier och migrationer att göra. Talesättet om att "det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta" kommer osökt för mig här. Uppenbarligen har Harari i sin bok ("Nexus - En kort historik över informationsnätverk från stenåldern till AI") sagt något mer än det Myntti refererar till, alternativt har Myntti några bakomliggande (felaktiga) tankar gällande Bibeln som han inte redovisar i sin text.

Hur som helst är det synnerligen märkligt att ställa upp det hela så som Myntti gör. Alltså att ställa Bibeln bredvid Hitler och tala om desinformation. Nu kan jag inte tänka mig att varken Harari eller Myntti är särdeles insatta i Bibeln och dess budskap, men att på detta sätt kalla Bibeln för desinformation är nog synnerligen grovt. Det vi har här är en människa som tänker krokigt och som sitter i ett krokigt sammanhang i en krokig värld och kritiserar det enda raka som finns. Det kan knappast bli mer komiskt än så. Alltså för oss som ser det komiska i det hela. För alla som inte gör det är det bara själsskadligt.

 

 

Andakt i domsöndagstid

 "Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader, som i Kristus har välsignat oss med all den himmelska världens andliga välsignelse" (Ef.1:3)

Det här är ett av de, tycker jag, mest innehållsrika men också svåra, bibelorden vi har i vår Bibel. För ingen förstår och vet vad "all den himmelska världens andliga välsignelse" innebär och betyder. Åtminstone inte fullt ut.

En del vet vi förstås ändå. Till exempel det att detta är något som Gud har gett oss i Kristus. Och att det är oerhört stort. Men sedan blir det svårare. Men jag tänker att vi kanske kan läsa oss till vad det handlar om vi läser vidare vad Paulus skriver i det följande. När vi gör det är det fem saker som jag tänker att vi kan säga att ingår i detta. Det är kärleken, nåden, kunskapen, tillgängligheten och hoppet.

För det första, och andra (för kärleken och nåden hör ihop, vers 5-8)): "I sin kärlek har han genom Jesus Kristus förutbestämt att vi skulle tas upp som hans barn, enligt sin vilja och sitt beslut, för att den härliga nåd som han har skänkt oss i den Älskade skall prisas. I honom är vi friköpta genom hans blod och har förlåtelse för våra synder på grund av den rika nåd som han har låtit flöda över oss."

Guds kärlek visar sig framför allt i att han förbarmar sig över oss syndare och ger oss nåd. Guds kärlek är ovillkorlig, och därför ges nåden åt alla som vill få förlåtelse för sina synder. Utan undantag, och utan randvillkor. Ni kommer alla ihåg "Lilla Bibeln": "Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv."

Så högt älskar Gud dig och mig, oss alla, och så stor och rik är hans nåd att den utplånar all vår skuld och försonar oss med Gud.

Sedan kunskapen, och detta är ofta ett rött skynke för alla som inte är i tron och som vill förneka Guds ord och hans uppenbarade vilja och plan. Men kunskapen ingår också i detta med "all den himmelska världens andliga välsignelse". Paulus skriver i verserna 9-10: "Han har låtit oss få veta sin viljas hemlighet, enligt det beslut som han hade fattat i Kristus, den plan som skulle genomföras när tiden var fullbordad: att i Kristus sammanfatta allt i himlen och på jorden."

Vi vet att Kristus är hela historiens centrum och sammanfattning. Världen menar att allt handlar om kungar, riken, krig och makter här i världen. Men sanningen är att allt i himlen och på jorden sammanfattas i Kristus. Detta uppenbarar Guds ord för oss. Den som vägrar läsa och sätta tro till ordet kommer inte att veta eller förstå detta, men alla för alla som gör det öppnar sig denna oerhörda kunskap och denna stora insikt. Att Kristus sammanfattar allt, omfattar allt och alla och att han är alltings början och att allt en gång kommer att nå historiens mål i honom. "Christ in the beginning, Christ in the middle and Christ in the end", som en amerikansk luthersk teolog (Rod Rosenbladt) uttryckte saken: "Kristus i början, Kristus i mitten och Kristus i slutet."

Så tillgängligheten. Detta framkommer inte så tydligt här, men Paulus skriver att vi har "tagit emot den utlovade helige Ande som ett sigill" (vers 13).

Guds Ande, som bor i oss, ger oss rätten och möjligheten att tala till och med Gud som ett barn kommer till sin far. Vi, fattiga syndare, vi får i bön och lovsång komma inför den Helige, inför universums Skapare och suveräne Herre och Konung. Detta är så stort att det inte går att förstå det. Men detta ingår också i "all den himmelska världens andliga välsignelse". Vi får, i Kristus, komma inför Gud med alla våra önskningar, vår oro, vår ångest, våra förhoppningar och t.o.m. med vårt tvivel. Och Gud, den suveräne härskaren över hela universum, han har lovat att höra våra böner och ge oss allt vi ber om.

Hur stort är inte det? Åtminstone jag klarar inte av att fatta det. Men likväl är det så eftersom Guds ord säger att det är så, och då får vi tro och vila i det även om vi inte fullt ut kan förstå det.

Till sist hoppet. Paulus skriver: "I honom har vi också fått vårt arv, förutbestämda till det av honom som utför allt efter sin vilja och sitt beslut, för att vi som har vårt hopp i Kristus skall prisa hans härlighet och ära. I honom har också ni, sedan ni hört det sanna budskapet, evangeliet om er frälsning, ja, i honom har också ni, sedan ni kommit till tro, tagit emot den utlovade helige Ande som ett sigill. Anden är en handpenning på vårt arv, att hans eget folk skall förlossas, för att hans härlighet skall prisas." (vers 11-14)

Denna världen är inte vårt rätta hem. Vårt rätta hem är hos Gud i härlighet. Hoppet om vårt rätta hemland och om att vi en dag, när vårt lopp här är över, får komma till honom är något vi får hålla fast vid och lita på. För att Gud har talat och sagt att det är så. Döden och graven kommer inte att få sista ordet i ditt och mitt liv. Nej. Kristus har besegrat döden, och alla som genom tron är förenade med honom kommer också att få del av samma uppståndelse som hans. (Rom. 6:5)

Detta var nu, helt kort, något om "all den himmelska världens andliga välsignelse" som Kristus har välsignat oss med. Det finns så mycket mer, men vi vet ännu inte på långt när vad allt som ingår i detta. Vi får nöja oss med att konstatera att vi har så oerhört mycket att se fram emot!

Om hur lätt det blir fel

Jag fungerade som t.f. ungdomsledare i dåvarande Esse församling åren 1995-96, och under denna tid hade vi bl.a. en bibelstudieserie kring Uppenbarelseboken. (Givetvis blev det ståhej om detta i lokalpressen - redan då var det inte tillåtet att säga att Jesus kommer att komma tillbaka och det kanske ganska snart...) Nå, hur som helst använde vi oss i dessa studier av en bok (som jag inte kommer ihåg namnet på eller ens författarens namn) men som var noggrann med att inte låsa sig i någon förståelse av Uppenbarelsebokens budskap. Detta t.o.m. så till den grad att det blev ett stående skämt att författaren igen är ödmjuk och inte säger vad han anser att det eller det betyder. 

Men detta är en mycket bra hållning när det kommer till Uppenbarelseboken. Att gå in och bestämt låsa sig vid en förståelse kan nämligen vara farligt. Inte bara för att det gör att vi har fel (vilket i sig kanske inte är så farligt så länge det handlar om hur en siffra i en apokalyptisk skrift ska förstås), men framför allt för att det kan leda till att vi inte är beredda på att Jesus kan komma tillbaka när som helst.

Ett bra exempel på detta att låsa sig vid en förståelse (och sedan bli blind för alla andra möjligheter) är den omåttligt populära "Left Behind"-bokserien av Tim LaHaye och Jerry B Jenkins. Jag har läst denna serie många gånger framför allt för att den är både spännande och välskriven och framför allt för att den driver nåden i Kristus på ett mycket bra sätt. Men som sagt lider den av att författarna har låst sig vid en förståelse och därmed blir blinda för alla andra. 

När jag surfade runt på nätet och letade efter vad som sägs idag om Jesu återkomst hittade jag ett annat bra exempel på just detta, alltså på att en viss förståelse av Bibelns profetior om den yttersta tiden gör att helhetsbilden blir både bunden och skev och framför allt att den valda förståelsen kan leda till att vaksamheten försvinner. Detta exempel hittade jag på en i övrigt bra sida (bibelfokus.se), och jag klipper ut därifrån:

3.5 Jesus kommer inte nu

Om vi som vakna kristna alltså skall kunna veta när Jesu ankomst står för dörren, då måste vi ju också kunna veta när hans ankomst inte är nära förestående! Därför vågar jag säga att Jesus inte kommer under 2024 – det är alltför mycket som ännu inte skett. Han kommer tyvärr inte heller inom de närmaste åren.

Som sagt, en dylik inställning och en låsning vid en viss förståelse av Bibelns profetior om den yttersta tiden gör att vaksamheten t.o.m. helt kan försvinna, och det var INTE vad Jesus avsåg. Tvärtom gör han klart för oss att vi ska vara beredda på hans återkomst hela tiden. Vi kan se t.ex. vad han säger i Mark. 13:33-37: "Var på er vakt och håll er vakna, för ni vet inte när tiden är inne. Det är som när en man reste bort och lämnade sitt hus och gav sina tjänare ansvar, var och en för sin uppgift. Portvakten befallde han att vara vaken. Var därför vakna! Ni vet inte när husets herre kommer, om det blir på kvällen eller vid midnatt eller när tuppen gal eller på morgonen. Se upp så att han inte plötsligt kommer och finner att ni sover. Och vad jag säger till er, det säger jag till alla: Håll er vakna!"

---

När vi närmar oss frågan om Jesu återkomst och de profetior vi har i Guds ord är det ett gott råd att ha en mycket ödmjuk hållning. Absolut inte så att vi på något sätt nedvärderar Guds ord till denna del, men så att vi inser att vår förståelse är ett styckverk och att den t.o.m. kan ha stora brister. Dessutom lönar det sig alltid att ta hjälp av sådana som förstår sig på speciellt Uppenbarelsebokens symbolik och som inte tolkar fritt efter egen förmåga. 

Alla somnade!

 Senaste söndag var "Uppbrottets söndag", kyrkoårets näst sista söndag, och temat för söndagen var "Vaka!" I första årgångens evangelietext, från Jesu tal om tidens slut i Matt. 25, talar han om de tio jungfrurna som väntade på brudgummen. När denne dröjde hände något som vi kan tänka är konstigt. Det sägs att alla tio somnade. Fem av dem var ändå beredda och hade olja till sina lampor medan de fem övriga inte var beredda och saknade olja. 

Det brukar sägas att ett av kännetecknen för en levande församling är att den lever i ständig väntan på Jesu återkomst. Tyvärr tenderar vi allt som oftast att somna ifrån denna väntan medan vi strävar på i vardagens uppgifter. Därför är det så bra att vi har denna tid i kyrkoåret som påminner oss om vikten av att vara beredda för det är inte för inte som Jesus varnar oss i den tredje årgångens text för denna samma söndag: "När ni minst anar det kommer Människosonen". (Matt. 24:44)

Detta ska förstås inte förstås som så att Jesus sitter och väntar på ett tillfälle när så få som möjligt väntar på hans återkomst för att så kunna överraska så många som möjligt, utan detta handlar om ett konstaterande att han kommer att komma plötsligt. Som en tjuv om natten, som han också säger.

Tyvärr är det ändå idag så, åtminstone i vår del av den världsvida kristenheten, att många har somnat. Inte så att de har somnat bort från tron (även om också det är beklagligt vanligt), men så att de inte längre vakar och väntar. Jag märker också med mig själv att min vaksamhet och beredskap varierar med tiden. Just nu tror jag ändå att världsläget gör att vi kristna är mer vaksamma än vad som annars är vanligt. Eller så hoppas jag åtminstone.   

För det är ju ändå så att tanken på Jesu återkomst borde vara kär för oss som kristna. Det är ju faktiskt vår bäste vän som kommer! Och vi ska också notera de mycket trösterika orden att han ska komma på samma sätt som han en gång for till Fadern. (Apg. 1:11) Hur var det nu igen han for, kanske någon då undrar? Lukas skriver om det i de sista verserna av evangeliet som bär hans namn: "Sedan förde han dem ut till Betania, och han lyfte sina händer och välsignade dem. Och medan han välsignade dem, lämnade han dem och lyftes upp till himlen."

Vi får förenas i den bön som de första kristna bad med en brinnande tro i och i en glad förväntan: Ja, kom Herre Jesus! 

Pröva er själva!

Jag läste för några dagar sedan 2Kor 13 i min bibelläsning, och jag fäste mig vid ett par ord i texten som är ganska allvarliga. Paulus skriver att nästa gång han kommer till Korinth kommer han att vara hård med korinthierna. Det hade funnits problem i församlingen, och för att ta itu med dessa behövdes en hård hand. Så säger han de ord jag fäste mig vid: "Pröva er själva om ni lever i tron, granska er själva! Eller vet ni inte med er att Jesus Kristus är i er? Om inte, så består ni inte provet." (vers 5)

Paulus nämner inte vilket "prov" det handlar om, och det är ingen större idé att försöka spekulera i det. Saken är nämligen den att detta gäller för alla prov/prövningar vi människor kan tänkas hamna i. Vi har alltid orsak att pröva oss själva huruvida vi lever i tron. Vet vi att Kristus är i oss, som Paulus uttrycker det?

Detta är en förutsättning för att vi ska bestå de prövningar vi oundvikligen kommer att hamna i för att vi lever i en fallen värld där sjukdomar och döden härjar och där Jesu vänner är utlovade motstånd just för att de är Jesu vänner. Vi vet ju inte vad framtiden kommer att föra med sig, men för oss alla gäller – om Herren dröjer – att våra kroppar kommer att brytas ned och vi alla en dag kommer att möta döden. Mycket tyder också på att vi i allt högre grad kommer att möta olika former av hat och fientlighet som kristna, ja, vi ser detta redan nu hända. För att klara av att möta detta behöver vi vara klara över att Kristus verkligen är i oss. Om inte, som Paulus skriver, kommer vi inte att klara av det som ligger framför oss.

Detta är som sagt allvarliga ord, men det är ord som vi gör väl i att ta till oss och begrunda.

 

Kosmetika och verklighet

Det finns ett talesätt som talar om att sätta läppstift på en gris. Jag satte inte det i rubriken, men det är vad denna text kommer att handla om. Det som ännu kan tilläggas är att grisen som får den kosmetiska behandlingen är döende. 

Nu talar jag förstås om klimatarbetet och västvärldens självplågeri när det gäller utsläppsminskningar. Inför klimattoppmötet COP29 i Baku kan vi i media ta del av olika uppgifter om hur klimatarbetet framskrider. I många västliga länder minskar faktiskt koldioxidutsläppen, och för detta är våra politiker inte sena att slå sig för bröstet. Detta samtidigt som många länder, främst Kina, helt ogenerat bygger ut stenkolsanvändningen och de globala utsläppen fortsättningsvis ökar.

Det vi sysslar med här i västvärlden är m.a.o. inget annat än att vi sätter tjockt med läppstift på en döende gris. Det vi själva verket håller på med är att vi plågar oss själva och håller på att driva vår ekonomi till döds. I Tyskland, för att ta det kanske bästa exemplet, planerar redan tung och energikrävande industri att flytta bort eftersom det helt enkelt inte finns tillräckligt med energi till konkurrenskraftiga priser. 

Vårt självplågeri syns tillsvidare närmast i en svajig elmarknad med kraftiga prisfluktuationer, men detta är bara en liten början. Vårt stora problem är att det inte finns några fungerande fullgoda alternativ till fossil energi och att vi, trots detta, agerar och låtsas som att det finns. Med den påföljden att sådana länder (läs: Kina) som agerar mera rationellt ångar om oss med god fart. Dessutom blir vi i väst allt mer beroende av just Kina och andra länder som har fattat hur det här fungerar. Och dessutom, och framför allt, räddar vi inte klimatet med att bete oss på detta sätt. Utsläppen är globala, liksom de eventuella verkningarna dessa får, och att flytta våra utsläpp till andra länder (vilket blir slutresultatet av detta vårt självplågeri) gör bara illa värre. Men vi kanske kan lura oss själva att vi gör något gott!

För det är ju så, vi gör ju vår del! Eller hur? Likt medeltidens avlatshandel och det goda samvete människorna då kunde betala för köper vi oss ett gott samvete genom att späka oss själva och ruinera vår ekonomi i klimatarbetets namn. 

Nå, Kina kineserna lär nog ta hand om oss i slutändan.   

---

Inför COP29 sägs den största (avgörande) frågan vara hur man ska fördela kostnaderna för klimatarbetet och för att ta hand om "klimatskadorna". Detta är också ett uttryck för hur verklighetsfrånvänd detta klimatarbete är. Den stora frågan borde vara hur man kan pressa Kina att göra sin del av klimatarbetet. Men det lär inte bli någon huvudfråga. Tyvärr. Sannolikt för att alla vet att Kina sätter ekonomin före klimatarbetet. Således kommer COP29 att handla om hur vi i väst ska fortsätta späka oss själva för att kunna sova gott på nätterna medan koldioxidutsläppen globalt sett bara fortsätter att öka. 

Vikten av att få fred

Många internationella ledare, och många mediekanaler, har förfasat sig över möjligheten att Trump på allvar kommer att försöka jobba för fred i Ukraina. Också i vår media har de senaste dagarna hörts varnade röster om riskerna för också vår säkerhet om det skulle bli fred i Ukraina. 

Det är ingen hemlighet att jag anser att det borde bli fred i Ukraina så fort som möjligt. Dels för att ett fortsatt krig inte kommer att förbättra Ukrainas chanser till en så fördelaktig fred som möjligt, dels för riskerna för en eskalering men framför allt för att detta krig redan nu har kostat Ukraina en stor del av landets framtid. 

Experten Eemil Katehelmi säger det rakt ut i en artikel i Iltalehti: Soldaterna håller på att ta slut, och ett fortsatt krig kommer att ytterligare försämra Ukrainas möjligheter att komma igen som land. "Lyhyesti ilmaistuna Ukrainan syntyvyys on poikkeuksellisen matala, ja väestön keski-ikä kansainvälisesti vertailtuna korkea. Poliittisena tavoitteena on, että sodassa kuolisi mahdollisimman vähän nuorimpia täysi-ikäisiä ikäluokkia. Moni näkee asian liittyvän Ukrainan valtion kykyyn rakentaa itsensä uudestaan sodan jälkeen."

Det är fullt begripligt att det finns en rädsla för vad Putin gör härnäst (när landet igen har byggts upp efter detta - också för Ryssland - förödande krig). Min gissning är dock att Putin inte kommer att hinna göra någonting alls eftersom det kommer att ta länge innan Ryssland har lyckats bygga upp sin förmåga att göra något liknande igen och Putin faktiskt redan är 72 år gammal. Men denna rädsla till trots: Är det faktiskt motiverat att kräva att Ukraina offrar sina unga män och sin framtid för att vi inte ska behöva vara rädda för vad Putin/Ryssland eventuellt kan tänkas hitta på i en relativt avlägsen framtid? Jag menar att ordet själviskhet har fått en helt ny dimension i och med detta sätt att tänka. 

Nej, senast nu är det tid för fred i Ukraina! En fred kommer troligtvis att innebära att delar av östra Ukraina går förlorade till Ryssland, men detta är - så som kriget nu har utvecklats - ändå det bästa alternativet. Eftersom Ukrainas krigsmakt av allt att döma håller på att kollapsa är det inte omöjligt att t.o.m. Kiev kan vara hotat om kriget tillåts fortsätta. Att detta är det bästa alternativet handlar inte minst om att kostnaderna för uppbyggandet av de totalt förstörda delarna av Ukraina som skulle övergå till Ryssland i så fall långt skulle falla på Ryssland och även det skjuta på eventuella kommande försök att upprepa denna galenskap på något annat ställe. 

PEH

På Youtube kan man i dessa dagar hitta många exempel på vänsterliberaler i USA som formligen ylar ut sin besvikelse och sin desperation efter att Trump vann presidentvalet i USA. Denna PEH (post-election hysteria) tar sig också andra uttryck som media har rapporterat om de senaste dagarna. Igår fick också vi vårt eget exempel på denna åkomma när Sofie Staras ledare (av någon för mig oklar orsak) publicerades i ÖT. 

Nu ska ingen missförstå mig. Stara lyfter fram en sak (hur familjer ordnar sin vardag med småbarn) som behöver diskuteras och som borde få en bättre lösning än vad vi idag har kunnat prestera. Det att vara hemma med barnen när de är små - oberoende av om det är mamman eller pappan som är det - bör värderas mycket högre än vad som sker idag. Då talar jag alltså om rätt till pension och arbetslivserfarenhet, något som detta arbete (för det är vad det är) borde räknas som. 

Men nu handlar det alltså om PEH. Jag har ett litet råd till Sofie Stara som skulle betjäna både henne och (framför allt) oss som tvingas läsa hennes texter - om vi alltså vill läsa ledartexterna i den tidning vi prenumererar på: När du känner för att fantisera om en dystopisk framtid, skriv en roman! Inte en ledare. 

Reflektioner efter valet

Nu när valfebern i USA har sjunkit en aning kan det vara dags för lite reflektion. Som jag tidigare har skrivit stod valet mellan två kandidater som inte borde ha varit uppställda. Harris för att hon helt enkelt var för dålig, Trump för att han är för splittrande och helt enkelt för gammal. Valet stod, som jag konstaterade, bildligt sett mellan corona och kolera. Två potentiellt dödliga sjukdomar, även om den senare är mycket värre än den förra. Vi fick corona, och nu är det bara att hoppas att sjukdomen inte blir så svår.

Demokraterna har all orsak att gå till rätta med sig själva och sitt agerande eftersom de bara har sig själva att skylla för detta enorma debacle. Om de hade ställt upp en bättre kandidat skulle Trump inte ha vunnit valet. Det går förstås an att skylla på Biden och säga att han borde ha stigit av tidigare och därmed gett dem möjlighet att välja en annan kandidat än Harris i en normal urvalsprocess, men det fanns inget annat än deras egna idiotiska principer som hindrade dem att göra detta även sedan Biden sent om sider steg av. Men eftersom de bundit sig till identitetspolitiken kunde inte sidsteppa enfärgad kvinna som stod först i kön som Bidens efterträdare. Låt vara att hon alltså var fullständigt chanslös i valet, något som många av oss visste redan från dag ett i hennes kampanj.

Att Harris sedan satsade på identitetspolitik också i valkampanjen bara cementerar bilden av fullständig tondövhet. Detta var givetvis inte Trump-kampanjen sen att utnyttja. Tyngdpunkten i Harris kampanj – som hon likt Biden 2020 bedrev parallellt och tillsammans med medias kampanj mot Trump – var dock på att sätta skräck i väljarna. Målet var att rädslan för (den falska bild som de målade upp av) Trump skulle driva väljarna till att rösta på henne. Lyckligtvis genomskådade de amerikanska väljarna den propaganda som skyfflades ut.

Dock har Harris´ kampanj och den skrämselpropaganda denna bedrev, förutom att den redan lett till tre mordförsök på Trump, lämnat hälften av USA i skräck för vad som nu kommer att ske. Lögnerna om Trumps kommande attacker mot sina politiska motståndare, hans fascism/nazism och hotet mot demokratin/kommande blodbad har gjort att ett helande av de sår som valkampanjen har orsakat svårligen kommer att kunna läkas. Jag får klippa och klistra ur en av mina tidigare texter: "John Davidson på The Federalist ställer en mycket bra fråga: "Sedan man gått ut och kallat sin politiske motståndare fascist och en ny Hitler, hur kan man (om och när) man förlorar valet erkänna sig besegrad? Ska Harris bara säga: Sorry, alla, vi gjorde vad vi kunde för att vinna valet och rädda demokratin, men nu förlorade vi ändå. Nu behöver vi alla leva fredligt under denne nye Hitler." Davidson svarar själv på sin fråga: "Det kan hon inte, inte efter detta uttalande. Ingen kan acceptera en ny fascistisk Hitler-lik regim. Du bekämpar den på alla sätt du kan.""

Det är denna situation USA nu har vaknat upp till. Harris försökte, i sitt förlorartal, släta över det hon sagt och hävda att allt nog ändå kommer att bli bra. Det innebär att hon, i förtäckta ordalag, konstaterade att hon ljugit om Trump, men för att det ska få någon effekt borde hon absolut ha sagt det rakt ut.

Tack och lov blev valresultatet klart och tydligt, och detta kan eventuellt göra att risken för upplopp minskar en aning. Men många amerikaner/demokratväljare tror fortfarande att landet nu kommer att få en president som är fascist och som vill bli diktator och montera ner demokratin. Det är inte ett recept på fredlig samexistens. Skulle jag vara Trump skulle jag nog se till att ha det skottsäkra glaset med mig överallt där jag rör mig.

Sedan har vi ännu media, detta vals absolut största förlorare. Det var inte bara det att medias kandidat förlorade valet utan media förlorade också det sista av sin trovärdighet som opartisk nyhetsförmedlare. Jag ids inte i detta skede säga något mera, men när vi ser på hur mainstreammedia fullständigt ogenerat spred lögner om Trump och om vad han sagt (liksom falska gallupundersökningar som lovade ett jämt val och t.o.m. en Harris-seger) skulle jag vara förvånad om inte förtroendet för media får sig en rejäl törn också bland sådana som hittills varit helt okritiska och tagit det media skriver som dagsens sanning. Eller så får man åtminstone hoppas.  

 

Jordskredsseger

 Klockan 08:21, alltså för några sekunder sedan, förklarades Pennsylvania som en röd stat i presidentvalet. Det innebär i praktiken att presidentvalet i USA är avgjort och att Donald Trump har valts till president igen. Troligtvis kommer valresultatet att visa sig vara mycket klart och tydligt. Om Trump vinner alla de sju swingstaterna, vilket han ser ut att göra, är det i praktiken fråga om en jordskredsseger. I skrivande stund ser det också ut som om Trump kommer att få mest röster också nationellt, något som visar hur överlägsen hans seger är.

Som jag skrev i den senaste texten är orsaken till detta att Harris helt enkelt är en dålig kandidat. Dessutom kryssade hon i tre av "ingen chans"-rutorna. En färgad kvinna med extrema vänsteråsikter kan helt enkelt inte vinna ett presidentval i USA. Åtminstone inte ännu 2024.

Den stora frågan är nu vad som kommer att ske, något jag får återkomma till. Men som jag skrev i en tidigare text: Hur kan Harris och demokraterna retirera från de beskyllningar de har framfört? Det går ju helt enkelt bara inte. Och det är tyvärr recept på kaos. 

Tänk om?

I skrivande stund är vallokalerna öppna i USA, och i morgon bitti kommer vi (kanske) att veta vem som har blivit vald. Iltalehtis sista prognos inför valet landar på en klar Trump-seger (302 -236), men eftersom det ändå är ytterst jämt kastar de in en brasklapp och konstaterar att det räcker med att två av de största swingstaterna kantrar över till Harris för att hon ska vinna valet. Men, som sagt, om inte alltför många timmar vet vi mycket mera.

Jag har hela tiden hållit det för självklart att Trump kommer att vinna valet. Dels är Harris en rent ut sagt dålig kandidat, dels lyckas hon sätta kryss i tre "no chance"-rutor. Hon är kvinna, hon är mycket vänster och hon är färgad. Två av tre skulle kanske ha gått an, men tre ska göra att det är omöjligt. (Hillary förlorade med två rutor ikryssade 2016, men tiderna har förändrats.) Men sedan är det förstås Trump-effekten. Eller rättare sagt: Media-effekten.

Jag följde igår med Claus Stolpes frågor och svar på ÖT/Vbl och jag måste säga att jag blev oerhört förvånad. För att inte säga närmast chockad. Jag har uppfattat Stolpe som en bildad och smart karl, men flera gånger under kvällen kom han in på medias lögner om Trumps uttalande om Liz Cheney, och till min oerhörda förvåning hade han svalt dessa med krok, sänke och lina. Han t.o.m. hänvisade till kontexten, alltså den kontext som så tydligt det bara går visar att det INTE handlade om något dödshot mot Cheney utan om kritik mot hennes (och Harris) krigshets.

Om en sådan som Claus Stolpe går på medias lögner i ett så fullständigt tydligt fall, hur ska då "vanligt folk" klara av att genomskåda denna lögn, för att inte tala om de många ännu mer sluga lögnerna? Kan det faktiskt gå så att Harris, med stöd av media och medias falskspel, faktiskt klarar av att ljuga till sig segern i presidentvalet?

Och om så sker, vad säger det om världen idag? Demokratin och våra friheter kanske överlever fyra år med Harris som USA:s president (men säkert är det förstås inte när det finns så många kruttunnor ute i världen idag som bara väntar på att explodera), men om och när media på detta sätt klarar av att ljuga fram ett önskat resultat i ett val i världens största och viktigaste demokrati, ja, då är vi verkligen ute på sju famnars vatten.

Men där var det många om. Som sagt, i morgon vet vi mycket mera.

Om politik, historia och vad som väntar

Jag har i de senaste texterna skrivit om det kommande valet i USA och om den nya kristendomsfientliga värdeliberala världsordning som har drabbat speciellt västvärlden de senaste åren. Den största orsaken till att jag hoppas på en Trump-seger i USA-valet är att detta skulle vara ett stort bakslag för denna nya världsordning. En seger för Harris skulle i motsvarande grad innebära medvind för denna nya världsordning.

I detta sammanhang bör jag påminna om den korrekta synen på historien. Historien handlar inte ytterst om länder och folk, ledare och regeringar även om det ser ut så. Detta är bara yta, om vi säger så. Det som sker bakom det som synes ske är frälsningshistoria. Det är den verkliga historien och därför det vi behöver ha för ögonen alltid när vi närmar oss och betraktar historien. Här talar vi alltså om en linjär historiesyn som börjar med skapelsen, som går via syndafallet och återlösningen och som sedan övergår i kyrkans tid som till sist mynnar ut i återkomsten och tidens slut. All historiesyn som inte har detta som grund och tolkningsnyckel blir därför en falsk historiesyn.

Så varför är då det amerikanska presidentvalet så intressant och viktigt? Svaret är givetvis för att USA idag är världens lokomotiv. Det är USA som långt anger både riktning och takt för hur världen utvecklas. Rent mänskligt sett, alltså. Med bakgrund i det ovan sagda blir USA förstås inget annat än ett redskap i den stora dans som världens historia utgör. Dock det klart viktigaste redskapet just i vår tid. Lite på samma sätt som Romarriket var på sin tid. Eller Storbritannien var för ett sekel sedan.

---

Jag har den senaste tiden läst en del i Uppenbarelseboken, som ju på många sätt är en mycket fascinerande bok. När jag var yngre läste jag ofta Uppenbarelseboken som en uppslagsbok över tidens stora final och försökte hitta ledtrådar till var vi just då befann oss i den profetiska kalendern. Nu säger jag inte att det är fel att göra så, men om vi bara läser Uppenbarelseboken på detta sätt missar vi det absolut viktigaste budskapet som denna bok vill förmedla till oss. Speciellt under svåra tider har de kristna läst Uppenbarelseboken och där funnit stor tröst i budskapet att allt är i Guds hand. Dåtid, nutid och framtid. Därav har boken fått sitt smeknamn "Trösteboken".

När vi sätter detta i relation till det som sker i USA idag blir slutsatsen att oavsett vad som sker, vem som blir vald och vad detta sedan leder till är historien fortfarande i Guds hand. Han har full kontroll. Inget sker som inte han tillåter.

Så, varför då bry sig, kanske någon frågar. Om allt som sker ändå är en del av Guds plan, varför alls engagera sig? Orsaken är förstås klar: För att vi vill det bästa för alla människor. För att vi inte vill att slutet ska komma innan alla har fått ännu en chans att omvända sig och ingå i Guds segerrika rike. Därför hoppas vi att vi ska få ännu en tid med frihet och möjlighet att verka innan de svåra tider Bibeln säger ska komma över hela världen med förföljelser och lidanden är här. En Harris-seger skulle förstås inte direkt innebära sådana tider, men det skulle absolut vara ett steg i riktning mot dem.

Med det givetvis inte sagt att en ny fyraårsperiod med Donald Trump som ledare i "världens lokomotiv" innebär att allt kommer att vara frid och fröjd. Det kan bli ännu värre än om Harris skulle bli vald. Detta säger jag för att vi helt enkelt inte känner till alla detaljer om framtiden, och som kristna vet vi bättre än att sätta vårt hopp till någon människa. Människor kan svika. Men vi får lov att gå på vad vi tycker oss se och veta och försöka agera så vist som möjligt utifrån det.