”...men de fann inte hans kropp.” (Luk. 24:23a)
Kvinnorna som gick till graven, som det står, ”tidigt på morgonen”
(den tredje dagen) ställdes inför den tomma graven. Jesus fanns inte längre där
var de hade lagt honom. Graven var tom. Ängelns ord till dem visar att något
oerhört hade hänt - något fullständigt chockerande: ”Varför söker ni den
levande bland de döda? Han är inte här, han har uppstått.”
Kvinnorna var de första som fick höra, och se, den tomma
gravens evangelium. Som kristna är detta det mest centrala i vår tro, och vi
får varje dag gå tillbaka till detta med den tomma graven. Och detta alldeles
speciellt idag, på påskdagen, då vi hälsar varandra med orden: ”Kristus är
uppstånden, ja, han är sannerligen uppstånden!”
Tvivlande teologer (och andra) har under tidens gång försökt
bortförklara Jesu uppståndelse, och också gardera sig för den eventualiteten
att han ändå inte har uppstått. Det har t.ex. kunnat heta att Jesus uppstod ”andligen”,
inte kroppsligen, och det att vi tror att han lever är det viktiga. Det att
hans undervisning lever vidare bland oss innebär att han lever ännu idag. Eller
så kan man få höra att det helt enkelt inte har någon betydelse för vår tro om
Jesus uppstod eller inte. Eller så det ”klassiska” liberalteologiska uttrycket:
”Jesus dog, men Kristus uppstod”.
Men den tomma graven talar tydligt till oss om en verklig,
kroppslig uppståndelse. ”...men de fann inte hans kropp.” Kvinnorna, som hade
sett var de lade honom, kom tillbaka för att smörja honom enligt judisk
begravningssed. Men de kunde inte finna någon kropp. Ängeln förklarar varför. ”Han
är inte här, han har uppstått.”
Kristendomen är en, i ordets rätta bemärkelse, ”historisk
religion”. Den hävdar att vissa avgörande händelser har hänt på en viss bestämd
tidpunkt i historien, och den kristna tron står och faller med dessa händelser.
När det gäller vad som skedde den första kristna påsken finns det en särskilt
intressant sak i Paulus försvarstal inför kung Agrippa i Apg. 26:26. Paulus
berättar om den första kristna påskens händelser, och så säger han: ”Jag kan
inte tro att något av detta är obekant för honom (kungen). Det har ju inte hänt
i någon avkrok.” Det som skedde i Jerusalem när Jesus dog och uppstod, det
hände vid en specifik tidpunkt och på en specifik plats. Centralt och inför
alla de närvarandes ögon. De som var där kom ihåg det. De berättade om det.
Händelserna gick att verifiera. (Veritas = sanning på latin.)
För den kristna tron är sanningsfrågan oerhört central. Och
då alldeles speciellt när det gäller Kristi uppståndelse. Därför skriver Paulus
i 1 Kor. 15, också kallat ”uppståndelsekapitlet”, att: ”Om Kristus inte har
uppstått, då är vi de mest ömkansvärda bland människor. MEN NU HAR KRISTUS
UPPSTÅTT!” Därefter ger han en lista på alla de som såg Jesus efter hans
uppståndelse, ”av vilka de flesta ännu är i livet”, som han skriver. Den som tvivlar
på uppståndelsens faktum kan helt enkelt ta kontakt med dessa. De kan bekräfta
den. Uppståndelsen går att verifiera. Den är ett faktum. Sanning.
Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden!