Jalovaara, demoner och otron

Pirkko Jalovaara har varit namnet på de flestas läppar den senaste tiden. Debattens vågor har gått höga efter MOT-programmets redogörelse för händelserna på ett möte i slutet av januari i Kallio församling i Helsingfors. Där undervisade Jalovaara om demoner som orsak till psykisk sjukdom, och i en förbönssituation (uppenbarligen) kritiserade hon användningen av psykmedicin och menade att denna medicin – i detta specifika fall – var Satans ingång i den människan.

Och så har media julafton. Detta speciellt som Jalovaara inte lät sig slaktas frivilligt, utan gick i svaromål mot programmakarna – och av allt att döma for fram med osanning i det hon beskyllde dessa för. (Att de hade klippt och klistrat för att svartmåla henne.) Jalovaaras handlande här (lögnerna) kan förstås inte försvaras, men faktum är nog att programmakarna helt tydligt har valt att lyfta fram vissa spektakulära saker som sagts på bekostnad av annat, mera balanserat, material. Att dessa spektakulära saker dessutom uppenbarligen har lyfts ur sitt sammanhang (en förbönssituation för en enskild människa) och framställs som något allmänt sagt gör inte heller saken bättre.

Jag har deltagit lite i nätdiskussionerna, och jag har efter detta fått frågan (i flera former) varför jag försvarar Jalovaara. Nå, nu handlar mitt engagemang inte om att direkt försvara henne – jag känner inte till hennes teologi desto mera, men det jag har reagerat mot är medias sätt att bevaka det skedda, och framför allt MOT:s svartmålning av henne. Jag gillar inte heller de förtida domarna som kommentatorer – och församlingar! – har fällt över henne. Jag menar att man bör ha alla fakta på bordet, och se dessa i sitt rätta sammanhang, innan man fäller några domar. Detta är väl inte för mycket begärt?  

I dagens ÖT skriver Henrik Othman en ledare om Jalovaara-ärendet i vilken han konstaterar att det var det enda riktiga beslutet av Jakobstads finska församling att stänga dörrarna för Jalovaara. (Hon hade bokat kyrkan för ett förbönsmöte i maj.) Othman konstaterar att ”detta inte handlar om teologi, och att oavsett vilket stöd Jalovaara och hennes anhängare finner för hennes predikningar om demoner som orsak till sjukdomar [är dessa] livsfarliga.” Han fortsätter lite senare med att säga att ”De teologiska spetsfundigheterna är ändå om inte ovidkommande så i alla fall underordnade behovet att skydda de svaga och de sjuka.” Så fortsätter Othman ännu, ”Det väsentliga är att predikanter som Kirsi Jalovaara är totalt ansvarslösa och rent livsfarliga. Hon får, som den psykolog som intervjuades i MOT [sade], inte ens släppas i närheten av psykiskt sjuka.”

Låt mig börja med att konstatera att Othmans åsikter är fullt förståeliga mot bakgrund av det samhälle han, och vi, lever i. I ett modernt tänkande finns det inte rum för några demoner/onda andar, och om dessa inte finns kan förstås ingen heller vara besatt eller påverkad av dessa. Då blir det förstås så, som Othman skriver, att personer som hävdar att (vissa) psykiska sjukdomar är orsakade av demoner inte bör släppas i närheten av dessa psykiskt sjuka.  

Men tänk om vi idag inte sitter med hela sanningen? Tänk om vi, i vårt av rationalismen präglade – och begränsade! – tankesätt har begränsat vår förståelse av världen och de fenomen som finns här för mycket? Tänk om alla psykiskt sjuka inte blir friska av psykmedicinerna – utan att orsaken till deras sjukdom är någon annan? Tänk om det fortfarande finns demoner/onda andar?

Man behöver inte röra sig länge i någon lite större stad förrän man stöter på en, eller flera, människa/-or som uppenbarligen lider av något som läkarvetenskapen inte har kunnat åtgärda med tillbudstående medel. Alla har nog sett henne/honom och vet nog vad jag pratar om.Vi var till Tammerfors i onsdags. Bara på den lilla stund vi var där hann  jag se en sådan människa. Hon kom gående på trottoaren, i ivrigt samspråk med... ja, jag vet inte vad. Eller vem. Men bra mådde hon definitivt inte.

Othman menar sig vara ute för att skydda de ”svaga och sjuka”. Och jag kan nog förstå hans sätt att tänka. Men tänk om det i vissa fall INTE handlar om en psykisk sjukdom. Tänk om alla ”åkommor” inte går att bota med hjälp av mediciner – och att dessa människor så tvingas leva hela sitt liv i ett starkt medicinrus, bedövade och bortdomnade och helt ur stånd att leva ett ens någorlunda normalt liv. Tänk om vi, med vårt ”beskyddande” är orsaken till deras lidande? Tänk om vi dömer dem till detta lidande eftersom vi inte ens vågar se på andra möjligheter? Jag vill bara ställa frågan.

Nu inser jag förstås att exorscim inte är lösningen på våra problem. Djävulen – som, by the way, finns och mår bra i dagens värld – använder sig av demoner/onda andra. Det är, i en biblisk kontext, helt obestridligt. Men dessa är ändå inte vårt största problem, och inte heller är de hans viktigaste ”uppgift”. Vårt största problem idag, och Djävulens största landvinning och det område där han satsar, och vinner lagrar, är spridandet av otron och avfallet från Gud och hans heliga ord. DET är vårt problem idag. Och detta huvudproblem får följder – också i synen på det som ”Case-Jalovaara” handlar om.