Om bön IV

Den 23/8 1960 fick Laila Heinonen från Uleåborg, enligt egen utsago, en profetia från Herren angående Finland och det finländska folket. Huvudpunkterna i profetian, som sedermera kom att kallas ”Uleåborgsprofetian” (och Heinonen ”Uleborgsprofetissan”) var att om inte det finländska folket omvände sig till Herren och 800 000 till Kristus omvända och bedjande människor skulle finnas i folket före utgången av år 1961 skulle ”folket ges i fiendehand och ingen enda kunna räddas”.

Den 30/10 1961, alltså när den tid som angetts i Heinonens profetia började närma sig sitt slut, mottog landets utrikespolitiska ledning en not från Sovjetunionen, i vilken Sovjet kallade Finland till militära förhandlingar med hänvisning till det förändrade världspolitiska läget och ländernas bilaterala avtal (VSB-pakten). Denna not ledde till den kris som i den finländska historieskrivningen går under namnet ”Notkrisen”, och som är den allvarligaste utrikespolitiska krisen Finland har upplevt under efterkrigstiden. Situationen var mycket spänd, och i denna högspänning var det många som kom ihåg och tog Heinonens profetia på allvar. Resultatet blev en på många sätt märklig väckelse.

Heinonen, hennes profetia och den väckelse som uppstod har varit föremål för mycket spekulation och gett upphov till ett flertal böcker och t.o.m. några vetenskapliga publikationer. Jag var själv inte med då när det begav sig, och det undandrar sig min bedömning huruvida den profetia Heinonen frambar verkligen var från Herren eller inte. Många av de som var med påstår dock ännu idag att rörelsen började bra, men att den sedan urartade i.o.m. den blev allt mera auktoritär och Heinonen så småningom inte alls fick ifrågasättas. Man menar också att de senare profetiorna helt klart inte var äkta i den meningen att de skulle ha varit från Herren. Alla profetiorna publicerades sedan i en bok, ”Finland, din räddning är i min Sons blod”, och vad man än säga må om profetiorna och om rörelsen i stort kan ju ingen hävda att bokens titel skulle fara med osanning.

”Fiendehanden” kom, speciellt under och strax efter notkrisen, givetvis att ses som varande Sovjet, och det helt säkert då med all rätt. Nå, nu blev inte landet givet i denna fiendehand, och det kan ju bero på en av två orsaker. Antingen var profetian felaktig, eller så uppbådades verkligen de krävda 800 000. Vilken av de två alternativen som är det riktiga lär vi inte kunna få reda på här i tiden.

Det ovan skrivna var en, lång och mångordig, inledning till det jag egentligen tänkte skriva om. Sovjetunionen var på sin tid det stora spöket, och som sådant klippt och skuret för rollen som den ”fiendehand” Heinonen profeterade om. Men jag vill hävda att, trots att situationen i notkrisens skugga var nog så allvarlig, det ändå fanns, och finns, mycket allvarligare och farligare fiender och fiendehänder som vi borde oroa oss för. Jag tänker då närmast på sekulariseringen och den guds- och människofientlighet som följer i dess spår. Otro och andlig blindhet. Dessa är långt värre, och farligare, än vad Sovjet någonsin var. (Enligt Matt. 10:28a)

I slutet av år 1961 stod en stor del av oss finländare på knä och ropade till Gud om förbarmande och om räddning från fiendehanden. Då undgick vi den dom vi så starkt fruktade för. Idag har vi fienden mitt ibland oss. I formen av gudsfientliga värderingar (som sedan får människofientliga följder). I formen av otro och djupt andligt mörker. I formen av förnekelse av Guds uppenbarade ord och i formen av förkastande av hans goda vilja. I kyrkan och i samhället. Och det värsta är att vi har blivit så blinda för allt detta att vi inte inser hur långt utvecklingen har gått, detta så att vi inte alls förstår att frukta för den dom vi rusar mot med full fart. För 50 år sedan klarade de flesta av att se hotbilden tillräckligt klart för att ta den på allvar. Idag gör vi det inte. Detta även om fienden är så mycket starkare och följderna av den dom vi rusar fram emot blir så mycket hemskare.

Jag förväntar mig inte att vi ska bli 800 000 som börjar be om förbarmande och om väckelse. Jag är heller ingen profet som kan komma med klara och tydliga direktiv från Herren angående detta. Men jag har börjat inse att vår tid nog håller på att rinna ut och att vi på allvar borde börja ta upp kampen i bön. Om det inte redan är för sent. Det är bra att försvara tron från alla påhopp den utsätts för, och det ska vi göra. Vi behöver också avslöja de guds- och människofientliga värderingar vår samtid kryllar av. Detta har jag försökt hjälpa till med på denna blogg, och det tänker jag nog försöka fortsätta med. MEN. Vi kommer aldrig att vinna striden – och människor – med att träta och larma. (Även om vi, som sagt, också behöver sätta emot de krafter som regerar idag.) Men med bönen är det annorlunda. Det är där vi behöver sätta in den verkliga stöten idag, och det är där – och ingen annanstans – striden kommer att vinnas eller förloras.