Förslösat arv

Jag hinner numera inte läsa så mycket böcker som jag skulle vilja. Det blir knappast mera än något tiotal per år. Däremot läser jag en hel del på nätet. Tidningar, olika nyhetssidor, bloggar och faktasidor. En av de bloggar jag följer kontinuerligt är ”BloggarDag”, alltså Dag Sandahls blogg. Denna blogg är en av Sveriges mest lästa kristna bloggar, och även en av de mera kontroversiella bloggarna. Alla kategorier inräknade. Sandahls kunskap och erfarenhet av det kyrkliga livet i Sverige är odiskutabel, och han delar på sin blogg med sig av denna kunskap. Att han är högkyrklig – i tvär motsats till mig – är inget större problem... :)

Igår läste jag en text som fick mig att tänka till. Sandahl skriver om en gudstjänst han deltog i. ”Kl 17 i går firades Bergunda församlings sista högmässa och vid nyår upphör församlingen. Series Pastorum börjar 1401...” Sandahl skriver att fem personer deltog i gudstjänsten (de officerande undantagna), och av dessa fem var några dessutom utsocknes. Församlingens har 716 medlemmar. Så frågar han, helt berättigat, att ”när upphör egentligen en församling”?

Det här är ju egentligen fullständigt bedrövligt. De ord som kom för mig var ”förslösat arv”. Vad har vi gjort för fel när vi på detta sätt har ”lyckats” förslösa vårt kristna arv på detta sätt? När vi, som var ett kristet folk, har blivit något helt annat. Människorna, de allra flesta av dem döpta och konfirmerade, vill inte längre ha något med den kristna tron att göra. Så vi får slå igen kyrkor och lägga ner församlingar. Det vi ser nu är dessutom bara en liten början på vad som komma ska om det fortsätter som hittills. Så vad har vi gjort fel?

Jag återkommer till det jag skrev i en text i oktober där jag citerade Maher Fouad, generalsekreteraren för det evangeliska nätverket i arabvärlden där han talade om de kristna kyrkorna som gick under för snart 1000 år sedan: ”De kristna kyrkorna i Mellanöstern gick inte under på 1100-talet för att Islam bredde ut sig, utan för att de kristna övergav tron på de centrala kristna trosartiklarna.” Det är detta samma vi ser hända här i våra länder idag. Kyrkorna, med deras ledare i spetsen, överger de centrala kristna trossatserna – och följden av detta ser vi som ett förslösat arv.

Fullständigt bedrövligt var orden. Jag har ofta funderat på varför det inte finns några apologeter bland de liberala teologerna. Eller bland våra biskopar heller, för den delen. Orsaken är väl snarast denna att dessa knappast själva tror på det budskap och de läror de är satta att försvara, och att de därför hellre än att gå på apologetisk offensiv försöker lägga budskapet tillrätta för att det inte ska stöta den moderna människan (sig själva medräknade?). Med det resultatet att man tvingas överge de centrala trosartiklarna. Med det resultatet, i sin tur, att kristendomen urvattnas, blir kraftlös och irrelevant – tvärt emot med vad avsikten var. Och så är arvet snart förslösat.

11/22/63

Now I´ve managed to do something I thought I never could do. I´ve read an entire novel in english! 850 something pages! And it was good, really good. I´ve always been interested in the Kennedy-murder and the conspiracy-theories surrounding it, and when I found Stephen King´s new novel 11/22/63 I just couldn´t resist buying it. Not even if it was in english. I´ve learned that it now has been translated into swedish, but even so I don´t regret reading it in english. It took a little bit longer, but now I am an experience richer.

And what about the book? As I already said, it was good, really good. Read as an ordinary novel it would have been good, but when you add the underlying kingish strokes of horror and suspence, it becomes something much more. The man can write! And this time he even nailed the ending! (Allthogh he admits having had help writing it...) I especially enjoyed the fact that all the facts presented in the book and all of the story (stories) in the whole book, all 850 pages, held together. Usually when reading a book you can find traces of authorial lazyness, not much, but even a little of that kind spoils much of the experience. At least for me. None of that in this book, though!

I am not going to spoil your reading experience by giving away any of the plot, but if you´re interested in the Kennedy-murder, and if you are, as I am, thrilled by fantasies about time-travelling and you can endure a little bit of horror, I definitely can recommend this book!

Even so, next I think I will read a book with more of a christian message. Novels are good reading, for a change, but I don´t think I could read only novels. That would probably make me choke. Now I really miss the bright air of a good christian book!    

Jul

Jag satt igår och såg en del på Sveriges TV. Det blir vanligen inte så mycket TV-tittande för mig numera, men så här på julen brukar det bli en del. Jag reagerade på att vissa affärer inleder sin "mellandagsrea" redan på juldagen. Någon kl 8, och en annan kl 10. Jag vet att man inte borde bli arg över människors dumhet, men vissa gånger kan jag bara inte låta bli. Samma sak med julsångerna i radio och i olika affärer. Det spelas julsånger redan i november, alltså långt innan adventstiden börjar, och när julen väl börjar (25/12 kl 0:00) är julmusikens bäst före-datum redan utgånget.

Visst förstår jag att det handlar om pengar. Den som driver en affärsrörelse gör vad han/hon kan för att maximera omsättningen. Men ändå. Varför måste man alltid ta ut allt i förskott? Varför kan man inte ens någon gång låta jul vara jul? Och advent advent. Men nej. Nå, var och en får ju träffa sina egna val. Jag börjar spela julmusik på jul, och sedan spelar jag julmusik under julhelgen. Inte under adventstiden, och absolut inte i november. Mellandagsrean får för min del vänta till mellandagarna. Om jag ids gå ens då. Det är nog högst troligt att jag står över. Men om det skulle finnas någon affär som skulle kunna tänka sig att låta bli att städa bort julens attribut förrän julen är över - och att spela julmusik ännu i början av januari, ja då skulle jag säkert kunna tänka mig att göra ett besök... 

Jesaja 9 och stridsmännens framtid

De som var i kyrkan på juldagens morgon fick höra profetian från Jesaja 9. Den om det folk som vandrar i mörkret och som ska se ett stort ljus, ni vet. Där finns också de smått otrevliga orden om stöveln som bars under stridslarm och manteln som sölats i blod och om hur dessa ska brännas upp. Idag "fastnade" jag på dessa ord. Detta är, om jag har förstått det hela rätt, en profetia om att det ska komma en dag då det inte längre kommer att finnas några krig och någon blodsutgjutelse. Profetian syftar till denna del på tiden efter Jesu återkomst när Guds rike har brutit fram helt och fullt. Då när det inte längre ska finnas någon sorg, ingen klagan, inga tårar och ingen död. Men så slogs jag av tanken att hur blir det med stridsmannen? Stövlarna och manteln kommer att brännas upp - allt som hör till kriget kommer att försvinna. Men stridsmannen, hur blir det med honom? Även om alla krigets attribut försvinner kommer människan inte att göra det. Hon finns kvar. Med alla minnen, alla erfarenheter och alla inre och yttre sår och skavanker.

Det finns en annan dimension här också. Den andliga striden. Denna rasar idag på många olika plan - framför allt i vår egen person, i vår egen kropp. Striden mellan kött och ande. Men inte bara där. Den andliga striden rasar också i världen, ja t.o.m. i den synliga kyrkan, och denna strid, liksom inte heller den som rasar inne i människan, kommer någon av oss undan idag. I den meningen är vi alla stridsmän och stridskvinnor. Dessa strider skapar "krigsinvalider", inte minst den strid som rasar i den yttre kyrkan. Stridsmännen får ärr och blir skadade. Ännu lyckligtvis inte rent fysiskt, men väl själsligt och yrkesmässigt. Avskedanden, obehörighetsförklaringar och utköp. Misstänksamhet, splittring och t.o.m. öppen fiendskap. Även dessa strider, och allt som hör till dem, kommer en dag att försvinna. Också de stövlar och de mantlar som sölats ner i dessa strider kommer att brinna upp. Men hur blir det med oss som har skadats i striderna?

Jag kan lugnt säga att jag har skadats i striden. Jag kan inte delta i något som sker i den yttre kyrkan idag (utanför min hemförsamling) utan att vara misstänksam. Ofta t.o.m. så misstänksam att jag helt enkelt inte alls går på det som ordnas. Ja, jag har inte ens det som något alternativ att gå. Jag kan inte läsa t.ex. Kyrkpressen utan att ta på mig ytterst kritiska glasögon, och ofta får även goda artiklar om goda saker i mina ögon en ytterst negativ stämpel. Redan innan jag har läst dem. Det här är illa, men tyvärr måste jag väl konstatera att detta långt handlar om sund självbevarelsedrift. Man dricker helt enkelt inte gift, eller sådant som innehåller gift. Eller ens sådant man vet att KAN innehålla gift. Men detta betyder samtidigt att man går miste om så mycket gott. Sådant som INTE innehåller gift. För sådant finns också ännu i den yttre kyrkan. Men så här blir det när man har skadats i striden - och jag är garanterat inte ensam om detta.

Så hur blir det då med alla oss som har skadats i striden? Kommer vi någonsin att bli återställda, och finns detta att bli återställda alls på kartan? Går det att bli frisk från alla sina sår och skavanker? Jag tror inte att det är möjligt så länge som striden rasar. Jag tror att vi nog endast kommer att samla på oss mera sår och mera skavanker. Lycklig är den som har hittat en oas och viloplats där det går att sitta ner och vila upp sig ens en liten tid utan att hela tiden behöva vara ytterligt misstänksam och på sin vakt. Sådana platser behövs för att stridsmännen inte helt och hållet ska tappa hoppet och bli alldeles förstörda. Men dessa oaser blir tyvärr allt mera sällsynta. Men ännu finns de!

Men hur är det med såren och skavankerna? När elden har gjort sitt, hur blir det med våra krigsskador? När jag satt där i kyrkbänken och funderade kring dessa ord i profetian kom orden från 1 Kor. 15 för mig. "Vi ska inte alla dö, men vi ska alla förvandlas. Vid den sista basunens ljud." Vet ni, detta är något som hör eldens tid till! Då, när elden har gjort sitt, då kommer vi som hör Herren till, som har gått igenom de strider som är förutbestämda för oss, då kommer vi alla att förvandlas. Våra sår kommer att försvinna, ja inte bara de, utan allt som påminner om detta liv i kamp, ofta i nederlag och alltid i svårigheter och prövningar. Allt detta kommer att försvinna! Vad som kommer i stället kan vi bara spekulera i, men det vet vi, att det kommer att bli härligt. Det finns alltså en framtid för stridsmännen och -kvinnorna. En härlig framtid!

Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus,
över dem som bor i dödsskuggans land
skall ljuset stråla fram.
Det folk som du inte givit stor glädje,
låter du bli talrikt. De skall glädja sig inför dig,
så som man gläds under skördetiden,
så som man fröjdar sig när man delar byte.
Ty deras bördors ok, deras skuldrors gissel
och deras plågares stav bryter du sönder liksom i Midjans tid.
Ja, varje stövel buren under stridslarm
och varje mantel vältrad i blod skall brännas upp och förtäras av eld.

Ty ett barn blir oss fött, en son blir oss given.
På hans axlar vilar herradömet, och hans namn är:
Under, Rådgivare, Mäktig Gud, Evig Fader, Fridsfurste.
Så skall herradömet bli stort och friden utan slut
över Davids tron och hans kungarike.
Det skall befästas och stödjas med rätt och rättfärdighet
från nu och till evig tid. HERREN Sebaots nitälskan skall göra detta.

Jesaja 9:2-7  

Julförberedelser med förhinder

Mina julförberedelser blev en aning uppskjutna idag när jag blev uppringd och tillfrågad om jag kunde tänka mig att medverka i TV-nytt med anledning av den nyligen avslutade skinnauktionen i Vanda. Eftersom vi låg gott och väl enligt tidtabellen med både städande och kalkontillagning tyckte jag att jag inte kunde säga nej. Så här blev resultatet. 

Frågeställningen var huruvida den dåliga auktionen (sjunkande priser och dålig försäljningsprocent) är orsak till oro. Jag menar att det inte är det. Det som ännu kunde tilläggas till det jag sade i intervjun är att det är lätt att sälja när priserna stiger - då får köparna lov att betala vad som krävs. När priserna ska ner, vilket nu tycks vara fallet, blir det genast svårare. I en auktionssituation vill givetvis inte säljaren sälja för billigt, och köparen inte betala för mycket. Därför kommer det att ta ett tag innan den nya prisnivån kan etableras och en balans mellan tillgång-efterfrågan och pris är uppnådd. Under denna tid kommer försäljningsprocenten att vara dålig, men senast i mars borde den nya nivån ha klarnat och marknaden ha nått en ny balans.

Nå, nu får vi återgå till julstöket. Bastun är på uppvärmning, så snart blir det dags för årets bastubad. (Jag gillar INTE att bada bastu, men en gång i året faller jag till föga...)

Om skattskrivningar och annat till julen hörande

Jag har under flera år redan här (och på kp-bloggen när det begav sig) ungefär vid denna tid på året skrivit om medias förkärlek för att publicera artiklar som skjuter ner det kristna julfirandet. Eller åtminstone försöker skjuta ner det. Än handlar dessa artiklar om att Jesus inte föddes i Betlehem, än om att han inte föddes alls. Vissa gånger handlar de om att Bibelns olika födelseberättelser inte harmonierar med varandra och att de inte kan beläggas med utombibliska källor. Och så favoriten om att jungfrufödelsen är en myt och en omöjlighet. Där försöker man sedan få en så hög kyrkliga auktoritet som möjligt att ”bekräfta” det man påstår. Något som i dessa dagar tydligen inte är så alldeles svårt. Österbottens Tidning publicerade denna artikel idag – om man inte ännu tänker ta det hela ännu grundligare, vill säga. Nu kom ”julkritiken” med bara som en bisak i en artikel om kejsar Augustus.

”Tidpunkten för Jesu födelse är omdiskuterad när evangelierna är oförenliga både sinsemellan och med andra kända uppgifter."

Jag klarade inte av att låta bli, utan skrev en lite längre kommentar som lydde: ”Detta är en populär uppfattning, men inte desto mindre falsk. Problemet är att så mycket av källorna har gått förlorade, men i takt med att sådana hittas har man kunnat se att det bibeln påstår faktiskt kan hålla streck. I texten nämns t.ex. Augustus självbiografi - en text som inte fanns tillgänglig när idén om att bibelns uppgifter om tidpunkten för Jesu födelse inte kan hålla streck först presenterades. (Strauss, 1835)

Vad sedan gäller Quirinius var denne faktiskt verksam i Syrien vid tiden för Augustus census, inte som landshövding (då ännu), men väl som militär överbefälhavare, och som sådan också ansvarig för den civila förvaltningen. Som sådan var han ansvarig för att Augustus skattskrivning skulle genomföras. Dessutom sammanföll denna skattskrivning år 8 f.Kr.(för enbart romerska medborgare) med den lokala  skattskrivning (för icke-medborgare som skulle hållas vart 14 år). Dessa två skattskrivningar kom således att, av befolkningen, uppfattas som en enda. Mycket tyder också på att det var denne Quirinius (genom hans underhuggare Saturninus) som ansvarade för också denna skattskrivning emedan kung Herodes (som ju egentligen borde ha burit detta ansvar) p.g.a. sin sinnessjukdom inte längre hade Roms förtroende.

Uppgifterna kan alltså, utan större problem, fås att harmoniera. Men tyvärr vill de flesta idag gärna att de inte ska göra det, och detta är nog största orsaken till att det varje jul i alla tidningar med någon form av självaktning ska publiceras artiklar av detta slag som sår ut dessa gamla  - och falska - uppgifter.”

Så långt min kommentar på ÖT. Tilläggas kan ännu att det är bra märkligt hur oerhört gärna media, och diverse kristendomskritiker, vill få det till att bibelns uppgifter inte går att få ihop – m.a.o. att det i bibeln finns (åtminstone en del) uppgifter som är falska. Eller egentligen är det kanske inte alls så märkligt. Om bibeln innehåller fel, ja, då kan man lättare komma bort ifrån den ”tvångströja” och det förmyndarskap man upplever att bibelns Gud har ställt människan under. För det är ju detta det ytterst handlar om – att nå den frihet man inbillar sig kunna nå om Gud fås bort ur ekvationen. Men då missar man ju det faktum att en människa kan bli verkligt fri endast genom julens gåva, Frälsaren och Herren Jesus Kristus. Men blindheten är svår, och ”när en blind leder en blind faller båda i gropen”.  

Julevangeliet

Det är intressant med Bibeln. T.o.m. en så ”utnött” text som julevangeliet kan öppna sig på ett helt nytt sätt när man hör den (ännu en gång). Men så är ju Bibeln ingen vanlig bok, utan Guds levande ord. Vi var på skoljulfest här i veckan, och när julevangeliet lästes var det några ord som talade till mig på ett speciellt sätt. Det sägs om herdarna att de, efter att de varit och beskådat den nyfödde Frälsaren, vände tillbaka och konstaterade att ”allt var så som det hade sagts dem” (av änglarna).

Det stämde, det som hade blivit berättat för dem. De gick till stallet litandes på andras ord, men efter att själva ha varit och sett vad som hade skett kunde de gå tillbaka till sina djur i vetskapen om att det de hade fått höra verkligen var sant. Nu gick de inte längre på andras ord, utan nu gick de på egen övertygelse.

Detta gällde för herdarna då, och samma process kan vi själva få vara med om ännu idag. Först hör vi berättas om denne Jesus, och vi kan givetvis lämna det med det. Men då kommer vi aldrig att få veta hur det verkligen ligger till. Om herdarna skulle ha stannat kvar på ängen skulle de ha haft ett möte med änglakören att berätta om för sina efterkommande, men det som änglarna berättade om för dem skulle aldrig ha blivit en del av dem så som det nu blev.

Om vi lämnar det med att vi har hört om denne Jesus, men inte (bildligt talat) ”stiger upp och går för att ta reda på” hur det verkligen ligger till med det vi har hört så kommer vi aldrig att få några verkliga svar. Åtminstone inga svar som kommer att övertyga oss. Är det sant? Är Jesus den han säger sig vara? Lever han? Där, vid lägerelden bredvid den sovande fårhjorden, skulle herdarnas undran över deras änglasyn snart ha övergått i diskussioner, debatter och teologiska gräl. Men de stannade inte där, utan de steg upp och gick för att se hur det var med det de fått höra. Likt herdarna behöver också vi stiga upp och själva ta reda på hur det ligger till. Och sedan få komma tillbaka och som herdarna kunna konstatera att det var precis så som det hade sagts åt oss.

När herdarna kom fram till stallet var det en person de mötte. Där i krubban låg det lilla Jesusbarnet. När vi stiger upp och går för att ta reda på hur det ligger till med det vi har hört kommer vi att göra samma sak. Vi kommer att träffa på och lära känna en person, Jesus Kristus. Den kristna tron handlar inte om läror, om trossatser och om bud och förbud. Nej, den kristna tron handlar om den levande Herren Jesus Kristus, och ett kristenliv blir till i mötet med honom. Det var det som herdarna fick vara med om, och det samma behöver vi få vara med om.

När man står på avstånd och betraktar den kristna tron – när man har ”hört om denne Jesus” men ännu inte gått för att ta reda på hur det verkligen ligger till med det man har hört – gillar man att diskutera, debattera och man frågar gärna efter bevis. Kanske för att man verkligen vill veta, kanske för att man vill visa hur enfaldiga de kristna är. Men där, på säkert avstånd, blir den kristna tron inte levande. Till detta behövs mötet med Herren Jesus. På vägen till stallet funderade herdarna, vågar jag påstå, bl.a. på bevis. Gudsbevis, om vi så vill. Men på vägen tillbaka, efter mötet med Jesus, var det andra saker som blivit aktuella. De hade fått se, där i mötet med Herren, att ”allt var så som det hade sagts dem”. Det var inga högtflygande filosofier som hade överbevisat dem om detta, inga djupa teologiska diskussioner eller hårda debatter. Nej, det var mötet med Herren Jesus som hade verkat detta. Nu hade de gått från att ha hört, från att ha betraktat på avstånd, till att vara en del av det troende folket. För det är i mötet med Herren Jesus som vi kan få se att ”allt var precis som det hade sagts dem”. Bara där.

Julens budskap är att Gud blev människa. Han, universums skapare, ”slog upp sitt tält ibland oss” och lät sig födas som ett litet barn. Herdarna var de första som fick möta Herren. Denna jul kanske det är din tur? Han vill möta dig. Frågan är bara om du vågar? För herdarna blev livet aldrig mera vad det hade varit. Det samma gäller för alla som får ett möte med Jesus. Så detta är absolut inget att ta lätt på. Men det samma gäller också, och i ännu högre grad, om vi undviker detta möte.

Så får jag avsluta med att önska alla en fridfull jul! Gud blev människa för att frälsa oss alla. För detta får också vi stämma in i änglarnas ord till herdarna där på ängen: ”Ära vare Gud i höjden och frid på jorden, till människor hans välbehag!”

Genusröjning

Det började uppenbarligen med ett skämt i kafferummet om att snöröjningen, om något, inte kan vara ojämnställd, sedan ledde det ena till det andra och så införde Karlskoga ”genusplogningen”. Nu försöker de gröna och V införa samma sak i flera städer i Sverige, bl.a. i Stockholm och Söderköping. När min hustru berättade om detta trodde jag först att detta måste vara någon form av skämt, men uppenbarligen är det inte så. Man menar alltså, uppenbarligen på fullt allvar, att snöröjningen som vi känner den är könsdiskriminerande. Motiveringen? Jo, kvinnor tar bussen, går och cyklar mera än män, och män kör mera bil än kvinnor, och när stora vägar plogas före trottoarer, busshållplatser och t.ex. dagisgårdsplaner innebär detta därför könsdiskriminering. Dessutom: Varför ploga en ringväg som bara (en del) stora långtradare använder mitt i natten, medan trottoarerna lämnas oplogade tills dessa glest trafikerade vägar är plogade? Dessutom har man tagit hjälp av statistiken som visar att halkolyckor på osandade trottoarer leder till så och så mycket sjukfrånvaro. (Mera än trafikolyckor på vägarna.)

Det finns mycket man kunde säga om detta. Först kan man konstatera att statistik kan missbrukas – vilket helt tydligt sker här. Om man skjuter fram plogningen av de stora vägarna kommer allvarliga olyckor med t.o.m. dödlig utgång att öka ordentligt. Bilar och lastbilar håller högre fart än fotgängare och barnvagnar, om någon har missat detta faktum. Sådana olyckor blir bra mycket dyrare än halkolyckor på en dåligt snöröjd trottoar. Med detta givetvis inte sagt att detta får försummas, men det är, som alltid, en fråga om prioriteringar. Min poäng här är att man inte kan utgå från statistik för hur många olyckor det sker på de stora vägarna (när dessa blir ordentligt skötta) och jämföra detta med halkolyckornas kostnader. När man skjuter fram plogandet av de stora vägarna kommer nämligen statistiken snabbt att ändra.

Sedan kan ett samhälle aldrig bortse från den ekonomiska nyttan. För att ha råd att ha igång dagisar, subventionera bussrutter och även för att hålla igång plogbilarna behöver samhällets hjul hållas i rörelse – och här är (gods)trafiken långt i en nyckelställning. Om denna äventyras, eller i värsta fall omöjliggörs, blir så småningom inte frågan vad som ska plogas först, utan om vi alls har råd att ploga överhuvudtaget. Men detta är givetvis ett val man gör. Ett val med konsekvenser. Men tyvärr tycks inte detta med orsaker och verkan alltid vara så alldeles enkelt för de röd-gröna.

Jag har länge funderat över hur ett land som Sverige överhuvudtaget kan fungera och hållas igång med alla de konstigheter där finns. (Detta är ju inte det enda, bara det nyaste.) Hittills har det tydligen ändå gått, men med dylika funderingar, och annat i samma stil, kommer nog väggen att komma emot förr eller senare. Om inte någon tar sitt förnuft till fånga, vill säga.

Om julfesten och den kristna fostran

I och med 4-årsdagklubbens julfest igår kväll är vi halvvägs igenom årets julfester här hos oss. Eftersom jag har den ena av årets två mest arbetsintensiva perioder just nu (men snart, snart bakom mig!) upplevs fort allt ”extra” som lite av ett stressmoment. Speciellt innan man kommer sig iväg. Men särskilt igår försvann nog stresskänslan ganska snart när programmet började. Det var mycket barn, ljud och ståhej, men barnen var (mestadels) glada, ledarna tillräckligt avslappnade (så syntes det åtminstone!) och ärlighetsfaktorn närmade sig 100.

Vem bryr sig att ”Maria” hade glömt Jesusbarnet och fick springa tillbaka till ”Nasaret” och hämta honom sedan de unga tu installerat sig i stallet, och vem bryr sig att en av änglarna förirrade sig in bakom orgeln mitt under ”Gloria in exelsis” så att en av ledarna fick dra henne därifrån, eller att ”Josef” en bit in i tablån såg ut att få något som liknade ett nervöst sammanbrott... Det var barn, det är snart jul, och glädjen är stor! Härligt!

Jag har skrivit det tidigare, och det kan inte poängteras tillräckligt starkt hur oerhört viktigt det är att barnen redan som små får bli bekanta med de bibliska händelserna och på det sättet får ”inympas” i den kristna tron – och hur väldigt viktigt arbete alla ledare, i dagklubbar, söndagsskolor och på annat håll gör när de lotsar in barnen i den kristna begreppsvärlden och framför allt i den kristna tron. Idag finns det en allt mera utbredd åsikt (som också kommer till uttryck i kommentarer här på bloggen med jämna mellanrum) att man inte ska påverka barnen, utan låta dem vara i fred och sedan, när de är tillräckligt gamla för att själva ta ett beslut presentera ”de olika alternativen” för dem.

Nu ska jag säga detta så tydligt jag bara kan: Detta är fullständigt skitprat. Det finns helt enkelt inget sådant som en ”neutral” uppfostran i andliga frågor. Om vi inte ger barnen en kristen uppfostran och lär dem de kristna berättelserna redan från små, ja då kommer annat in i stället och tar den kristna trons plats. Det finns nämligen inget så religiöst som ett litet barn, och där ”kristendomen går ut kommer hedendomen in”. Nej, ”vänj den unge vid den väg han bör vandra så viker han ej av från den när han blir gammal”. (Ords. 22:6) Detta har alltid gällt, och det gäller ännu idag - oberoende av vad dagens humanister och ateister försöker tuta i oss föräldrar under förespeglingen att vi gör det som är bäst för barnen. Det bästa för barnen är alltid, och har alltid varit, att redan från unga år få höra om, lära sig om och få kärlek till Jesus, barnens vän.