Jesaja 9 och stridsmännens framtid

De som var i kyrkan på juldagens morgon fick höra profetian från Jesaja 9. Den om det folk som vandrar i mörkret och som ska se ett stort ljus, ni vet. Där finns också de smått otrevliga orden om stöveln som bars under stridslarm och manteln som sölats i blod och om hur dessa ska brännas upp. Idag "fastnade" jag på dessa ord. Detta är, om jag har förstått det hela rätt, en profetia om att det ska komma en dag då det inte längre kommer att finnas några krig och någon blodsutgjutelse. Profetian syftar till denna del på tiden efter Jesu återkomst när Guds rike har brutit fram helt och fullt. Då när det inte längre ska finnas någon sorg, ingen klagan, inga tårar och ingen död. Men så slogs jag av tanken att hur blir det med stridsmannen? Stövlarna och manteln kommer att brännas upp - allt som hör till kriget kommer att försvinna. Men stridsmannen, hur blir det med honom? Även om alla krigets attribut försvinner kommer människan inte att göra det. Hon finns kvar. Med alla minnen, alla erfarenheter och alla inre och yttre sår och skavanker.

Det finns en annan dimension här också. Den andliga striden. Denna rasar idag på många olika plan - framför allt i vår egen person, i vår egen kropp. Striden mellan kött och ande. Men inte bara där. Den andliga striden rasar också i världen, ja t.o.m. i den synliga kyrkan, och denna strid, liksom inte heller den som rasar inne i människan, kommer någon av oss undan idag. I den meningen är vi alla stridsmän och stridskvinnor. Dessa strider skapar "krigsinvalider", inte minst den strid som rasar i den yttre kyrkan. Stridsmännen får ärr och blir skadade. Ännu lyckligtvis inte rent fysiskt, men väl själsligt och yrkesmässigt. Avskedanden, obehörighetsförklaringar och utköp. Misstänksamhet, splittring och t.o.m. öppen fiendskap. Även dessa strider, och allt som hör till dem, kommer en dag att försvinna. Också de stövlar och de mantlar som sölats ner i dessa strider kommer att brinna upp. Men hur blir det med oss som har skadats i striderna?

Jag kan lugnt säga att jag har skadats i striden. Jag kan inte delta i något som sker i den yttre kyrkan idag (utanför min hemförsamling) utan att vara misstänksam. Ofta t.o.m. så misstänksam att jag helt enkelt inte alls går på det som ordnas. Ja, jag har inte ens det som något alternativ att gå. Jag kan inte läsa t.ex. Kyrkpressen utan att ta på mig ytterst kritiska glasögon, och ofta får även goda artiklar om goda saker i mina ögon en ytterst negativ stämpel. Redan innan jag har läst dem. Det här är illa, men tyvärr måste jag väl konstatera att detta långt handlar om sund självbevarelsedrift. Man dricker helt enkelt inte gift, eller sådant som innehåller gift. Eller ens sådant man vet att KAN innehålla gift. Men detta betyder samtidigt att man går miste om så mycket gott. Sådant som INTE innehåller gift. För sådant finns också ännu i den yttre kyrkan. Men så här blir det när man har skadats i striden - och jag är garanterat inte ensam om detta.

Så hur blir det då med alla oss som har skadats i striden? Kommer vi någonsin att bli återställda, och finns detta att bli återställda alls på kartan? Går det att bli frisk från alla sina sår och skavanker? Jag tror inte att det är möjligt så länge som striden rasar. Jag tror att vi nog endast kommer att samla på oss mera sår och mera skavanker. Lycklig är den som har hittat en oas och viloplats där det går att sitta ner och vila upp sig ens en liten tid utan att hela tiden behöva vara ytterligt misstänksam och på sin vakt. Sådana platser behövs för att stridsmännen inte helt och hållet ska tappa hoppet och bli alldeles förstörda. Men dessa oaser blir tyvärr allt mera sällsynta. Men ännu finns de!

Men hur är det med såren och skavankerna? När elden har gjort sitt, hur blir det med våra krigsskador? När jag satt där i kyrkbänken och funderade kring dessa ord i profetian kom orden från 1 Kor. 15 för mig. "Vi ska inte alla dö, men vi ska alla förvandlas. Vid den sista basunens ljud." Vet ni, detta är något som hör eldens tid till! Då, när elden har gjort sitt, då kommer vi som hör Herren till, som har gått igenom de strider som är förutbestämda för oss, då kommer vi alla att förvandlas. Våra sår kommer att försvinna, ja inte bara de, utan allt som påminner om detta liv i kamp, ofta i nederlag och alltid i svårigheter och prövningar. Allt detta kommer att försvinna! Vad som kommer i stället kan vi bara spekulera i, men det vet vi, att det kommer att bli härligt. Det finns alltså en framtid för stridsmännen och -kvinnorna. En härlig framtid!

Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus,
över dem som bor i dödsskuggans land
skall ljuset stråla fram.
Det folk som du inte givit stor glädje,
låter du bli talrikt. De skall glädja sig inför dig,
så som man gläds under skördetiden,
så som man fröjdar sig när man delar byte.
Ty deras bördors ok, deras skuldrors gissel
och deras plågares stav bryter du sönder liksom i Midjans tid.
Ja, varje stövel buren under stridslarm
och varje mantel vältrad i blod skall brännas upp och förtäras av eld.

Ty ett barn blir oss fött, en son blir oss given.
På hans axlar vilar herradömet, och hans namn är:
Under, Rådgivare, Mäktig Gud, Evig Fader, Fridsfurste.
Så skall herradömet bli stort och friden utan slut
över Davids tron och hans kungarike.
Det skall befästas och stödjas med rätt och rättfärdighet
från nu och till evig tid. HERREN Sebaots nitälskan skall göra detta.

Jesaja 9:2-7