Tolkning vs. förståelse

Idag får man ofta höra att Bibeln alltid måste tolkas. Med detta menas då ofta (kanske alltid?) att man inte får/kan låsa sig vid någon bestämd betydelse, utan att ett bibelord för en människa kan betyda en sak och för en annan något annat. Bibeln säger, enligt detta sätt att se på den, aldrig något entydigt och slutgiltigt. Vi behöver alltid vara öppna för att någon annan kan tolka det som sägs på ett annat sätt. Mot detta sätt att se på Bibeln (tolkningsläsning) skulle jag vilja ställa vad man kunde kalla för ”förståelseläsning”. Denna syn på bibelordet utgår ifrån att Bibeln/ett enskilt bibelord (oftast) har EN fix och färdig mening/avsikt, och för oss gäller inte att tolka det som sägs, utan att förstå vad som sägs.

Tolkningsläsningen harmonierar med dagens populära sätt att se på litteratur i allmänhet – alltså att det viktiga inte är vad författaren avsåg med det han/hon skrev, utan det viktiga är hur jag uppfattar det skrivna. Det viktiga blir alltså min tolkning av det jag läser. Enligt denna syn är texten, sedan författaren lämnat den, ”passiv” och underställd läsarens aktiva tolkning. Jag gillar inte detta sätt att se på litteratur överhuvudtaget eftersom jag menar att man alltid bör försöka förstå vad författaren avsåg med det som är skrivet, men när det gäller litteratur i allmänhet så är detta kanske ändå inte den största av frågor.

MEN. När man börjar tillämpa detta synsätt på Bibeln, då blir det fullständigt galet. Detta framför allt för att Bibeln INTE är en passiv text som är utelämnad åt våra subjektiva tolkningar, utan den säger om sig själv att ”Guds ord är levande och verksamt”. När vi dessutom vet att Guds helige Ande arbetar (med oss) genom bibelordet gör detta Bibeln till en helt annan typ av text än något annat som finns. Gud själv talar till oss genom det skrivna ordet, och när det är så kan vi inte mena att vi får/kan tolka det vi läser hur som helst.

Ändå är Bibeln skriven FÖR oss människor, med mänskliga ord och på ett sätt så att det är tänkt att vi ska kunna förstå det vi läser. Därför gäller för också Bibeln de ”grundregler” som gäller för all annan skriven text. Framför allt då det att vi inte ska rycka ut ett ord från sitt sammanhang och låta det betyda annat än vad det i sitt rätta sammanhang betyder. Dessutom får och bör vi räkna med att Bibeln är en helhet, och detta ger oss den regeln som säger att vi ska låta ”skrift tolka skrift”, alltså att vi, när vi hittar ett ord vi inte riktigt begriper oss på, får gå till ett annat (klarare) ord som talar om samma sak och låta detta tydligare ord förklara det dunklare ordet. Dessutom får vi, när vi läser Bibeln, alltid be om Andens hjälp och ledning så att han upplyser oss och förklarar för oss vad det vi läser betyder.

Jag fick en utmaning i en kommentar av Markus Nylund under den senaste texten här på bloggen. Det ovan skrivna är närmast att betrakta som en inledning, och nu kommer jag in på det som jag egentligen tänkte skriva om. ”Kan du ge ett exempel på en eller två bibel verser som enligt dig "alltid" tolkas fel så skall jag slå upp dem, läsa och begrunda och skriva åt dig vad jag har kommit fram till så kan vi se om sanningen är objektiv eller inte.” Nå, nu kommer detta vårt lilla experiment knappast att visa huruvida ”sanningen är objektiv eller inte”, men eftersom jag anser att detta är intressant (och värt att offra en stund av min tid på) ska jag svara på utmaningen.

Gal. 3:28. ”Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.” Detta ord har ofta, och helt felaktigt, använts som argument för att kvinnan kan vara präst. Man menar att eftersom aposteln skriver på detta sätt - att alla är ett i Kristus och att det där, i Kristus, inte är någon skillnad på könen – det inte längre finns några hinder för kvinnan att fungera som präst. Problemet med denna tolkning (när man anför detta bibelord som argument i denna diskussion lämnar man förståelsens område och går in på tolkningens område!) är att man då helt bortser från det sammanhang detta ord står i. Paulus talar här om frälsningen i Kristus, inte om tjänsterna/uppgifterna i församlingen. Om vi vill FÖRSTÅ vad som menas med detta ord behöver vi se till den kontext i vilket detta ord står. Alltså: När det gäller frälsningen spelar det ingen roll huruvida det är en man eller en kvinna, en jude eller en grek eller slav eller fri. I Kristus är vi alla lika, alla är ett. Men om vi vill se vad som gäller tjänsterna/uppgifterna i församlingen ska vi läsa andra ord som talar om just detta, t.ex. 1 Kor. 14.

1 Joh. 3:19b-20a. ”och vi kan inför honom övertyga vårt hjärta, vad det än anklagar oss för, att Gud är större än vårt hjärta och vet allt.” Detta är ett synnerligen aktuellt ord emedan Sveriges ärkebiskop electus har tagit tre ord härifrån som sitt ”valspråk”, nämligen orden ”Gud är större”. Med detta avser hon säga att Gud är större än alla våra tolkningar och vår förståelse, våra bilder, av vem han är. Underförstått: Vi får aldrig säga att vi vet vem Gud är och vad han anser om det ena eller det andra – för han är alltid större än våra tankar. Alltså kan vi heller inte säga att något är absolut rätt eller absolut fel. För Gud är alltid större.

Igen kan vi konstatera att det här sker ett lösgörande av ett bibelord ur dess rätta sammanhang, och att man (i detta fall SvK:s äb electus) låter det innebära något annat än vad som var avsikten. När vi läser detta ord i sitt sammanhang förstår vi att denna text ska förstås som ett evangelium, ett glatt budskap, och inte som någon vägvisare i t.ex. etiska frågor. Det aposteln säger här är att vi, när vårt hjärta/samvete anklagar oss och lyfter fram gamla synder för att plåga oss, får vi se upp till Herren och förstå att Han är större än vårt hjärta, och när han säger ”Mitt barn, dina synder är förlåtna”, så gäller hans ord över vårt eget hjärtas/samvetes anklagelser. Gud är större, och hans nåd räcker till. Oavsett vad vårt hjärta på egen hand försöker fabulera och koka ihop för att anklaga oss och få oss att känna oss fördömda.

Detta var nu två bibelord som vanligen, och gärna!, genom ”tolkning” fås att säga något annat än vad de insatta i sitt rätta sammanhang betyder. Vi kan, när vi läser dessa ord, förstå vad Gud vill säga genom dem, men de tolkas som sagt gärna annorlunda för att få fram vad man själv vill säga och inte vad Gud vill säga.