Om offer, Jom Kippur och försoningen för synder

Bland det, i mitt tycke, mest intressanta i Gamla Testamentet är de profetior och förutsägelser som syftar fram på Messias första ankomst och hans verksamhet. Bland alla dessa – som märkligt nog alla passar in på Jesus från Nasaret – finns också de föreskrifter och stadganden om olika offer och högtidsdagar som Gud ålade sitt folk att fira. Påsken var den viktigaste av dessa. Då åt man påskalammet och firade den härliga befrielsen från slaveriet ur Egypten. För den som inte kommer ihåg storyn: Folket fick i uppdrag att slakta ett lamm och stryka lammets blod på sina dörrposter, och när mordängeln under Israels folks sista natt i Egypten drog genom hela landet och dödade allt förstfött skonade han de hus där påskalammets blod fanns på dörrposterna. Jesu försoningsblod när han på den första kristna påsken, som Guds offerlamm, gav sitt liv fungerar på samma sätt som en evig räddning från Guds vrede över synden. I och med detta blir Jesus och hans död den ultimata uppfyllelsen av detta bud folket fick om att slakta ett påskalamm och stryka blodet på dörrposterna. I den meningen var det som skedde i Egypten en profetia, eller kanske hellre en förebild, för det offer som Jesus skulle komma att utföra drygt 1000 år senare.

Den nästa i ordningen av judiska högtider är den stora försoningsdagen, Jom Kippur. Denna högtid handlade, som namnet anger, om hur folkets synder skulle försonas. Stadgandena om hur offrandet skulle ske finns i 3 Mos. 16. En dag varje år skulle översteprästen träda fram inför Guds ansikte i det allra heligaste i uppenbarelsetältet/templet, och med sig skulle han ha en tjur som han skulle offra för sin egen och sin familjs synder. Därutöver skulle han ha med sig två bockar som han skulle föra fram inför Guds ansikte. Genom lottdragning skulle den ena utväljas åt Herren, medan den andra skulle utväljas för att skaffa bort synderna från folket. Den som utvaldes åt Herren offrades för folkets synder, och den andra ”ställdes levande inför Herrens ansikte, för att försoning skall bringas genom honom. Och Aron skall lägga båda händerna på den levande bockens huvud och bekänna över honom Israels barns alla missgärningar och överträdelser, ja, alla deras synder. Han skall lägga dem på bockens huvud och sedan sända i väg honom ut i öknen genom en man som hålls redo för detta. Bocken skall bära alla deras missgärningar på sig ut i ödemarken, och man skall släppa bocken ute i öknen.”

Detta upprepades en gång varje år på den stora försoningsdagen, och i och med detta offer för synden fick folket förlåtelse för de synder som hade begåtts under året. Synderna bokstavligen lades på bocken och bars ut ur landet/folket.

När vi läser texterna i Nya Testamentet som talar om Jesu offer för våra synder finns det många saker som alldeles tydligt är paralleller till det som skedde på den stora försoningsdagen. Jesus går, i Getsemane, in under hela världens synder och bär ut allas vår syndaskuld ut ur folket, ut ur staden, och på korset bringar han försoning för alla synder. Jesu försoning är dock annorlunda än den försoning som åstadkoms med blodet från bockarna som offrades på den stora försoningsdagen. Här var det Guds eget blod som offrades och Gud själv som bar ut synderna från folket en gång för alla. I Jesus vanns en evigt gällande försoning för alla synder. En försoning för alla synder som någonsin hade begåtts och som någonsin skulle komma att begås.

Denna evigt gällande försoning innebar givetvis då att judarnas offer på den stora försoningsdagen inte längre behövdes. Likväl fortsatte offrandet i enlighet med de instruktioner som hade getts i 3 Mos 16 även åren efter Jesu korsdöd och uppståndelse. Detta förstås för att judarna inte ansåg/Insåg att Jesus var Messias och det fullkomliga offer som en gång för alla skulle ges och som sedan skulle vara det enda offer som Gud till fullo kunde ha behag i. Därför fortsatte alltså offrandet så länge som templet fanns kvar, alltså fram till och med år 70. Men, och nu blir det oerhört intressant, de judiska rabbinerna insåg ändå att något hade ändrat. Att något var allvarligt på tok.

Under århundradena hade rabbinerna och prästerna utvecklat ett system som indikerade huruvida Gud hade behag till och accepterade de offer som folket genom översteprästen bar fram. Detta system bestod av flera delar – det handlade bl.a. om lottdragningen och vilken hand som drog vilken lott (en svart eller en vit sten) och om ett blodfärgat tygstycke bundet på templets dörr som skulle bli vitt ifall Gud accepterade offret. Under århundradena förekom det några gånger att systemet visade att Gud inte hade behag till offret, och under de åren skämdes folket extra mycket över sin synd. Detta var dock undantag, och för det mesta indikerade Gud, genom dessa tecken, att han hade behag till och accepterade offret för folkets synd.       

Men nu hade alltså något hänt. Den judiska Talmud säger, i Yoma 39b, att ”Our Rabbis taught: During the last forty years before the destruction of the Temple the lot [‘For the Lord’] did not come up in the right hand; nor did the crimson-coloured strap become white; nor did the westernmost light shine; and the doors of the Hekal would open by themselves.” Alltså: ”Under de sista 40 åren innan templet förstördes kom lotten för Herren(s bock) inte i lottdragarens högra hand, och inte heller blev det blodfärgade tygstycket vitt. Inte heller hölls Menorahns viktigaste ljus brinnande och templets dörrar hölls inte stängda.”

Det system man hade utvecklat för att få visshet om att Gud hade behag till deras offer visade alltså att så inte var fallet. Detta var, ur de rabbiners synvinkel vars undervisning finns bevarad i Talmud, något oerhört bekymmersamt och störande. Gud visade, klart och tydligt, att han inte ett enda år under de sista 40 åren av templets existens hade behag till de offer som frambars på den stora försoningsdagen. Som kristna är givetvis detta inte alls svårt att förstå. Den som kan ens lite matematik klarar av att dra bort 40 från 70 (alltså det år templet förstördes) och kommer fram till att denna period, när Gud inte hade behag till offren, började år 30. Alltså samtidigt som Guds eget offerlamm led döden på korset och bringade en evigt gällande försoning för alla människors synder.

Sedan berättas det också att Menorahns ljus slocknade oberoende av vilka mått och steg man än vidtog för att hålla det brinnande. Templets dörrar öppnades av sig själva varje natt och vissa gånger också under dagtid – detta också hur man än försökte stänga dem. Detta sista tecken togs, av vissa rabbiner, som förebud att templet skulle komma att förstöras, vilket alltså skedde år 70. Här har vi, som kristna, givetvis en annan tolkning på dessa fenomen. Ljusstaken som inte brann kunde tänkas visa på att Herren nu hade flyttat sitt fokus från det gamla förbundets folk till det nya förbundets folk, och tempeldörrarna som inte kunde stängas kunde sägas visa på att vägen till det allra heligaste, till Guds närhet och gemenskap, nu var öppen för alla människor. Tidigare hade endast översteprästen haft tillträde hit, och han också endast en gång i året – alltså på den stora försoningsdagen.  

Nå, nu bör man komma ihåg att detta nedtecknades först några hundra år efter att det skedde. Därför kan man kanske anta att det åtminstone finns en risk att det till berättelserna har tillkommit en del legendartat material, även om judarnas förmåga att bevara historiskt material i berättelsens form är synnerligen väldokumenterad. Oberoende av hur det är med den saken i detta fall är rabbinernas tolkning av det som skedde klar och tydlig: Under de sista 40 åren som templet stod hade Gud inte behag till det offer som frambars för folkets synder, och detta är det centrala i det hela. Märk nu mycket väl att detta inte är någon kristen tolkning eller något material som den kristna kyrkan har kunnat påverka emedan detta (Talmud innehållande både de historiska berättelserna och rabbinernas tolkningar av de samma) är något som har traderats och bevarats i en strikt judisk kontext.

Intressant, eller hur?

Om media, censur och vem som får skapa sanningen

Henrik Othman skriver i dagens ÖT en intressant och synnerligen aktuell kolumn om sin vän ”Risto” som slutat läsa dagstidningar. Han tar upp problemen med den ”preferensstyrda medievärlden” där mediekonsumenterna kan välja och vraka bland det massiva flöde av nyheter som finns till hands i dag, och där man långt kan välja bort de nyheter, och nyhetskategorier, man inte vill ta del av. Udden är bl.a. riktad mot sådana nyhetskonsumenter som bara läser ytliga nöjesnyheter och helt väljer bort t.ex. politiska nyheter. ”Den väsentliga informationen kan finnas allmänt tillgänglig men drunknar i bruset från mer lättillgänglig underhållning.” Jag kan inte annat än hålla med till denna del. Othmans egentliga udd riktas emellertid mot sådana människor som, likt ”Risto” väljer att ta in nyheter från andra, alternativa, nyhetssajter, t.ex. ”Flaschback Forum” och inte alls läser det som mainstreammedia erbjuder. Othman konstaterar att ”När valfrihet har blivit friheten att välja bort är demokratin hotad.”

Nå, nu talar Othman givetvis för sin sjuka mor. Demokratin hotas inte av människors fria rätt att välja, absolut inte. Men det som därmed hotas är tidningarnas och mainstreammedias monopolställning, deras rätt att styra vad som publiceras och framför allt deras annonsintäkter. Som journalist gillar Othman naturligtvis inte heller att människor inte läser det han och hans kolleger producerar. Nå, nu menar jag givetvis att det är viktigt att läsa så ”brett” som möjligt – därför läser jag dagligen såväl ÖT som Iltalehti och även Aftonbladet (alla online, endast ÖT i pappersversion.) Tidigare läste jag också Hbl och diverse andra tidningar som jag kunde komma över. Dessutom anser jag att det är oerhört viktigt att komplettera detta nyhetsflöde (som ju nog, det måste påpekas, är ganska långt likriktat) med andra, oberoende, nyhetsförmedlare. Därför prenumererar jag på t.ex. Uusi Tie, som är ett ypperligt alternativ för den som vill läsa viktiga nyheter som inte når över den ”allmänna” nyhetströskeln.

För, och detta är det stora problemet med Othmans resonemang, det är ett faktum att dagens mainstreammedia ÄR väldigt likriktad, vilket jag redan nämnde. Detta både när det gäller ägarbasen (det finns några få tidningshus som ger ut de flesta av våra papperstidningar) och framför allt när det gäller den ideologiska och värdemässiga styrningen av de nyheter som publiceras – och också sättet på vilket de skrivs/förmedlas. Det finns ett ideologiskt och värdemässigt såll som släpper igenom vissa nyheter och stoppar andra nyheter. Detta är inte fråga om censur i ordets egentliga betydelse, men det handlar om att media måste välja vilka nyheter som publiceras – man kan helst enkelt inte publicera allt som rör sig i nyhetsvärlden, och då väljer man ut vissa nyheter, utifrån vad man tänker sig att intresserar läsarna eller utifrån vilka nyheter man vill sprida. Detta medan andra nyheter blir opublicerade. Censurerade, om vi så vill.

Tycker du att jag överdriver? Nå, jag ska försöka belysa det jag påstår med några exempel. I dag jagar media, framför allt då i Sverige, nazismen och högerextremismen med blåslampa. Helt berättigat, anser också jag, men problemet här är att detta blir så oerhört snedvridet när samtidigt kommunismen/socialismen och vänsterextremismen långt får vara ifred – även om denna ideologi, historiskt sett, inte har mindre blod på sina händer än den förra. Snarare kanske tvärtom. Orsaken till snedvridningen är den att socialismen/vänsterideologin, i motsats till högerextremismen, finns i det samhälleliga finrummet och långt är integrerad med detta – och ofta också i mediavärldens inre krets - och vem skulle sätta energi på att jaga sig själv?

Det andra exemplet jag kan lyfta fram är Israel/Palestina-konflikten. I dag ställs Israel så gott som alltid vid skampålen när det händer något otrevligt i regionen. Det ser media till. Allt som sker är Israels fel, medan palestiniernas våldsdåd inte ens nämns i nyhetsflödet, och om det nämns framställs det som framprovocerat av Israels agerande. Har den vanlige nyhetskonsumenten t.ex. hört om den indoktrinering och hatskolning som alla unga palestinier genomgår i skolorna idag? Eller hur många av de vanliga nyhetskonsumenterna är medvetna om att Israel är en demokrati och de palestinska områdena (I media: De ”ockuperade områdena”. Min fråga blir då: Till vilket lands område hör dessa "ockuperade områden"?) styrs av terroristorganisationer? Här är nyhetsförmedlingen i mainstreammedia synnerligen vinklad. Att denna vinkling skulle vara annat än ideologiskt motiverad har åtminstone jag mycket svårt att förstå.

Sedan har vi ännu dagens populära propagandaprojekt som media så oerhört villigt ställer upp på. Alla vet vad jag talar om, så jag ids inte desto närmare gå in på vad detta handlar om. Den som läser ÖT kommer idag att få läsa en artikel om en kvinnlig skådespelare som gift sig med en konstnär. Likaså kvinnlig. Detta är givetvis inte något som ens avlägset berör oss som lever inom ÖT:s spridningsområde, och giftermål mellan kändisar ingås hela tiden, men ÖT, och de andra flockdjuren inom mainstreammedia, väljer att publicera denna ”nyhet”. I propagandasyfte, givetvis. Finns det någon annan tänkbar förklaring?

Jag anser alltså att det är viktigt att läsa så brett som möjligt, och för att göra detta behöver man komplettera det man läser i mainstreammedia med andra nyhetskällor. Detta helt enkelt för att få en riktig och balanserad bild av verkligheten. Othman menar att mångfald inom nyhetsförmedlingen lätt blir enfald om man helt avstår från att läsa det som de stora drakarna inom nyhetsindustrin förmedlar. Givetvis har han rätt. Men samtidigt behöver vi vara medvetna om att precis det samma gäller ifall man ENDAST läser de nyheter som maninstreammedia förmedlar. Av ovannämnda orsaker. För lika fel som när man väljer sin egen sanning blir det när media tillåts välja vad som är sanning. Och sedan tvångsmatar oss med denna.

Det ovanstående var, i huvuddrag, innehållet i en kommentar till kolumntexten jag skrev på ot.fi, men som ÖT (igen en gång) valde att inte publicera. Jag hoppas att censuren beror på någon rent teknisk sak eller på att min text innehöll många stavfel (det kan ju bli så när man skriver en lång text på mobilen) och inte på något annat.

Om pendelrörelsen - och den som hamnar i dess väg

Är det någon som har hört om Brendan Eich? Om inte, så ska jag berätta. Eich är en av grundarna till teknologiföretaget Mozilla – alltså företaget som ligger bakom internetbrowsern Firefox – och dess nya vd. Till för en tid sedan, vill säga. Eich hann knappt tillträda sin post innan en massiv bojkottkampanj mot honom tvingade företaget att avskeda honom. Och vilket avskyvärt brott hade Eich gjort sig skyldig till? Jo, år 2008 gav han en donation på 1000 dollar till en kampanj som ville bevara äktenskapet som ett förbund mellan en man och en kvinna. Eich hade inte uttryckt sig negativt om de homosexuella, han hade inte behandlat homosexuella anställda illa eller på något sätt diskriminerat dem. Men han hade en åsikt, och den räckte tydligen till.

Det var det nätbaserade dejtingföretaget OKCupid som uppmanade sina 3,5, miljoner användare att bojkotta Firefox, och som ett resultat av detta bojkotthot såg sig Mozilla ingen annan utväg än att avskeda sin nytillträdde vd.

Ser du vart vi är på väg? Det räcker inte med att de homosexuella får samma ”rättigheter”, utan de som på något sätt har varit emot förändringen ska dessutom straffas genom att deras rättigheter tas ifrån dem. Om detta inte skulle vara så oerhört bedrövligt skulle jag skriva att detta är en intressant fenomen – alltså detta att det inte räcker med att pendeln går till mitten utan att den ska långt över till andra sidan för att ”rätta till” det som varit ”fel”. Vi kan se samma sak i så gott som alla kvistiga frågor under de senaste åren. När dammen väl en gång har brustit finns det egentligen ingen gräns för hur långt ”hämndaktionerna” går. Detta gällde i den kyrkliga ämbetsfrågan. Först hette det att alla givetvis ska få vara med, alla ska ha samma möjligheter att få prästvigning och ha rätt att söka och få tjänster. Idag vet vi hur det blev med det. Nu kommer vi alltså att se samma utveckling också i äktenskapsfrågan. Inom kyrkan, givetvis (Sverige är på god väg där redan), men tydligen också i samhället i stort.

Tysta oppositionen! Det är det som det ytterst handlar om. Ingen ska längre våga vara av annan åsikt – med mindre än att den som ändå obstruerar ska få frukta för att bli sparkad från sin arbetsplats. Eller något ännu värre. Som min gamla politiska antagonist sade åt mig på öppen gata i Jakobstad dagen efter att jag uttalade mig i Obs debatt i höstas: ”Du ska akta dig! Du kan råka illa ut.” Personen ifråga ansåg det bäst att tillägga att varningen inte var något hot, men väl att se som en, just det, varning för vad mina åsikter, och det att jag öppet redovisar dem, kan leda till.

Detta är tydligen vad som väntar oss. Vi som på sätt eller annat menar att äktenskapet är något som inte bör förändras, ja, inte ens KAN förändras. Pendeln kommer att slå (långt) över åt andra hållet, och ve den som har försökt förhindra utvecklingen!   

Smutsiga frimärken?

Finland kommer i höst att bli ett föregångsland med synnerligen tvivelaktiga förtecken. När (om?) Itella publicerar frimärksserien som hyllar Touko Laaksonens (1920-1991) konstnärliga verksamhet blir Finland det första landet i världen som har frimärken med erotisk konst. För att inte tala om homoerotisk konst. Visst ligger det så att säga i tiden att lyfta fram Laaksonen, som under sitt artistnamn Tom of Finland är en känd konstnär och homosexuell ikon, men man tycker att Itella ändå borde ha någon form av taktkänsla och inte publicera vilka frimärken som helst. Men idag är tiden som sagt tydligen sådan att denna propaganda ska fram med alla medel och på alla sätt.

Teuvo Hakkarainen passar så på att plocka hem de politiska löspoängen när han idag lämnade in ett spörsmål i riksdagen med målet att få Itella att skrinlägga planerna på att ge ut dessa frimärken. För en gångs skull har denne Hakkarainen och jag samma uppfattning. Det torde vara första gången. Jag har inte möjlighet att lämna in något spörsmål, men jag hittade, tack vara min hustru och hennes facebookande, en adress på adressit.com som syftar till samma sak som Hakkarinens spörsmål. (http://www.adressit.com/ei_tom_of_finland_-postimerkkia_suomeen) Gå gärna in och stöd den goda saken! (Man kan göra det utan att ens namn syns, om man så vill.) Jag har inte undertecknat många adresser på denna portal (den andra torde vara den om att få skjuta bort skarvarna...), men denna skrev jag gärna under .