Om media, censur och vem som får skapa sanningen

Henrik Othman skriver i dagens ÖT en intressant och synnerligen aktuell kolumn om sin vän ”Risto” som slutat läsa dagstidningar. Han tar upp problemen med den ”preferensstyrda medievärlden” där mediekonsumenterna kan välja och vraka bland det massiva flöde av nyheter som finns till hands i dag, och där man långt kan välja bort de nyheter, och nyhetskategorier, man inte vill ta del av. Udden är bl.a. riktad mot sådana nyhetskonsumenter som bara läser ytliga nöjesnyheter och helt väljer bort t.ex. politiska nyheter. ”Den väsentliga informationen kan finnas allmänt tillgänglig men drunknar i bruset från mer lättillgänglig underhållning.” Jag kan inte annat än hålla med till denna del. Othmans egentliga udd riktas emellertid mot sådana människor som, likt ”Risto” väljer att ta in nyheter från andra, alternativa, nyhetssajter, t.ex. ”Flaschback Forum” och inte alls läser det som mainstreammedia erbjuder. Othman konstaterar att ”När valfrihet har blivit friheten att välja bort är demokratin hotad.”

Nå, nu talar Othman givetvis för sin sjuka mor. Demokratin hotas inte av människors fria rätt att välja, absolut inte. Men det som därmed hotas är tidningarnas och mainstreammedias monopolställning, deras rätt att styra vad som publiceras och framför allt deras annonsintäkter. Som journalist gillar Othman naturligtvis inte heller att människor inte läser det han och hans kolleger producerar. Nå, nu menar jag givetvis att det är viktigt att läsa så ”brett” som möjligt – därför läser jag dagligen såväl ÖT som Iltalehti och även Aftonbladet (alla online, endast ÖT i pappersversion.) Tidigare läste jag också Hbl och diverse andra tidningar som jag kunde komma över. Dessutom anser jag att det är oerhört viktigt att komplettera detta nyhetsflöde (som ju nog, det måste påpekas, är ganska långt likriktat) med andra, oberoende, nyhetsförmedlare. Därför prenumererar jag på t.ex. Uusi Tie, som är ett ypperligt alternativ för den som vill läsa viktiga nyheter som inte når över den ”allmänna” nyhetströskeln.

För, och detta är det stora problemet med Othmans resonemang, det är ett faktum att dagens mainstreammedia ÄR väldigt likriktad, vilket jag redan nämnde. Detta både när det gäller ägarbasen (det finns några få tidningshus som ger ut de flesta av våra papperstidningar) och framför allt när det gäller den ideologiska och värdemässiga styrningen av de nyheter som publiceras – och också sättet på vilket de skrivs/förmedlas. Det finns ett ideologiskt och värdemässigt såll som släpper igenom vissa nyheter och stoppar andra nyheter. Detta är inte fråga om censur i ordets egentliga betydelse, men det handlar om att media måste välja vilka nyheter som publiceras – man kan helst enkelt inte publicera allt som rör sig i nyhetsvärlden, och då väljer man ut vissa nyheter, utifrån vad man tänker sig att intresserar läsarna eller utifrån vilka nyheter man vill sprida. Detta medan andra nyheter blir opublicerade. Censurerade, om vi så vill.

Tycker du att jag överdriver? Nå, jag ska försöka belysa det jag påstår med några exempel. I dag jagar media, framför allt då i Sverige, nazismen och högerextremismen med blåslampa. Helt berättigat, anser också jag, men problemet här är att detta blir så oerhört snedvridet när samtidigt kommunismen/socialismen och vänsterextremismen långt får vara ifred – även om denna ideologi, historiskt sett, inte har mindre blod på sina händer än den förra. Snarare kanske tvärtom. Orsaken till snedvridningen är den att socialismen/vänsterideologin, i motsats till högerextremismen, finns i det samhälleliga finrummet och långt är integrerad med detta – och ofta också i mediavärldens inre krets - och vem skulle sätta energi på att jaga sig själv?

Det andra exemplet jag kan lyfta fram är Israel/Palestina-konflikten. I dag ställs Israel så gott som alltid vid skampålen när det händer något otrevligt i regionen. Det ser media till. Allt som sker är Israels fel, medan palestiniernas våldsdåd inte ens nämns i nyhetsflödet, och om det nämns framställs det som framprovocerat av Israels agerande. Har den vanlige nyhetskonsumenten t.ex. hört om den indoktrinering och hatskolning som alla unga palestinier genomgår i skolorna idag? Eller hur många av de vanliga nyhetskonsumenterna är medvetna om att Israel är en demokrati och de palestinska områdena (I media: De ”ockuperade områdena”. Min fråga blir då: Till vilket lands område hör dessa "ockuperade områden"?) styrs av terroristorganisationer? Här är nyhetsförmedlingen i mainstreammedia synnerligen vinklad. Att denna vinkling skulle vara annat än ideologiskt motiverad har åtminstone jag mycket svårt att förstå.

Sedan har vi ännu dagens populära propagandaprojekt som media så oerhört villigt ställer upp på. Alla vet vad jag talar om, så jag ids inte desto närmare gå in på vad detta handlar om. Den som läser ÖT kommer idag att få läsa en artikel om en kvinnlig skådespelare som gift sig med en konstnär. Likaså kvinnlig. Detta är givetvis inte något som ens avlägset berör oss som lever inom ÖT:s spridningsområde, och giftermål mellan kändisar ingås hela tiden, men ÖT, och de andra flockdjuren inom mainstreammedia, väljer att publicera denna ”nyhet”. I propagandasyfte, givetvis. Finns det någon annan tänkbar förklaring?

Jag anser alltså att det är viktigt att läsa så brett som möjligt, och för att göra detta behöver man komplettera det man läser i mainstreammedia med andra nyhetskällor. Detta helt enkelt för att få en riktig och balanserad bild av verkligheten. Othman menar att mångfald inom nyhetsförmedlingen lätt blir enfald om man helt avstår från att läsa det som de stora drakarna inom nyhetsindustrin förmedlar. Givetvis har han rätt. Men samtidigt behöver vi vara medvetna om att precis det samma gäller ifall man ENDAST läser de nyheter som maninstreammedia förmedlar. Av ovannämnda orsaker. För lika fel som när man väljer sin egen sanning blir det när media tillåts välja vad som är sanning. Och sedan tvångsmatar oss med denna.

Det ovanstående var, i huvuddrag, innehållet i en kommentar till kolumntexten jag skrev på ot.fi, men som ÖT (igen en gång) valde att inte publicera. Jag hoppas att censuren beror på någon rent teknisk sak eller på att min text innehöll många stavfel (det kan ju bli så när man skriver en lång text på mobilen) och inte på något annat.