Om offer, Jom Kippur och försoningen för synder

Bland det, i mitt tycke, mest intressanta i Gamla Testamentet är de profetior och förutsägelser som syftar fram på Messias första ankomst och hans verksamhet. Bland alla dessa – som märkligt nog alla passar in på Jesus från Nasaret – finns också de föreskrifter och stadganden om olika offer och högtidsdagar som Gud ålade sitt folk att fira. Påsken var den viktigaste av dessa. Då åt man påskalammet och firade den härliga befrielsen från slaveriet ur Egypten. För den som inte kommer ihåg storyn: Folket fick i uppdrag att slakta ett lamm och stryka lammets blod på sina dörrposter, och när mordängeln under Israels folks sista natt i Egypten drog genom hela landet och dödade allt förstfött skonade han de hus där påskalammets blod fanns på dörrposterna. Jesu försoningsblod när han på den första kristna påsken, som Guds offerlamm, gav sitt liv fungerar på samma sätt som en evig räddning från Guds vrede över synden. I och med detta blir Jesus och hans död den ultimata uppfyllelsen av detta bud folket fick om att slakta ett påskalamm och stryka blodet på dörrposterna. I den meningen var det som skedde i Egypten en profetia, eller kanske hellre en förebild, för det offer som Jesus skulle komma att utföra drygt 1000 år senare.

Den nästa i ordningen av judiska högtider är den stora försoningsdagen, Jom Kippur. Denna högtid handlade, som namnet anger, om hur folkets synder skulle försonas. Stadgandena om hur offrandet skulle ske finns i 3 Mos. 16. En dag varje år skulle översteprästen träda fram inför Guds ansikte i det allra heligaste i uppenbarelsetältet/templet, och med sig skulle han ha en tjur som han skulle offra för sin egen och sin familjs synder. Därutöver skulle han ha med sig två bockar som han skulle föra fram inför Guds ansikte. Genom lottdragning skulle den ena utväljas åt Herren, medan den andra skulle utväljas för att skaffa bort synderna från folket. Den som utvaldes åt Herren offrades för folkets synder, och den andra ”ställdes levande inför Herrens ansikte, för att försoning skall bringas genom honom. Och Aron skall lägga båda händerna på den levande bockens huvud och bekänna över honom Israels barns alla missgärningar och överträdelser, ja, alla deras synder. Han skall lägga dem på bockens huvud och sedan sända i väg honom ut i öknen genom en man som hålls redo för detta. Bocken skall bära alla deras missgärningar på sig ut i ödemarken, och man skall släppa bocken ute i öknen.”

Detta upprepades en gång varje år på den stora försoningsdagen, och i och med detta offer för synden fick folket förlåtelse för de synder som hade begåtts under året. Synderna bokstavligen lades på bocken och bars ut ur landet/folket.

När vi läser texterna i Nya Testamentet som talar om Jesu offer för våra synder finns det många saker som alldeles tydligt är paralleller till det som skedde på den stora försoningsdagen. Jesus går, i Getsemane, in under hela världens synder och bär ut allas vår syndaskuld ut ur folket, ut ur staden, och på korset bringar han försoning för alla synder. Jesu försoning är dock annorlunda än den försoning som åstadkoms med blodet från bockarna som offrades på den stora försoningsdagen. Här var det Guds eget blod som offrades och Gud själv som bar ut synderna från folket en gång för alla. I Jesus vanns en evigt gällande försoning för alla synder. En försoning för alla synder som någonsin hade begåtts och som någonsin skulle komma att begås.

Denna evigt gällande försoning innebar givetvis då att judarnas offer på den stora försoningsdagen inte längre behövdes. Likväl fortsatte offrandet i enlighet med de instruktioner som hade getts i 3 Mos 16 även åren efter Jesu korsdöd och uppståndelse. Detta förstås för att judarna inte ansåg/Insåg att Jesus var Messias och det fullkomliga offer som en gång för alla skulle ges och som sedan skulle vara det enda offer som Gud till fullo kunde ha behag i. Därför fortsatte alltså offrandet så länge som templet fanns kvar, alltså fram till och med år 70. Men, och nu blir det oerhört intressant, de judiska rabbinerna insåg ändå att något hade ändrat. Att något var allvarligt på tok.

Under århundradena hade rabbinerna och prästerna utvecklat ett system som indikerade huruvida Gud hade behag till och accepterade de offer som folket genom översteprästen bar fram. Detta system bestod av flera delar – det handlade bl.a. om lottdragningen och vilken hand som drog vilken lott (en svart eller en vit sten) och om ett blodfärgat tygstycke bundet på templets dörr som skulle bli vitt ifall Gud accepterade offret. Under århundradena förekom det några gånger att systemet visade att Gud inte hade behag till offret, och under de åren skämdes folket extra mycket över sin synd. Detta var dock undantag, och för det mesta indikerade Gud, genom dessa tecken, att han hade behag till och accepterade offret för folkets synd.       

Men nu hade alltså något hänt. Den judiska Talmud säger, i Yoma 39b, att ”Our Rabbis taught: During the last forty years before the destruction of the Temple the lot [‘For the Lord’] did not come up in the right hand; nor did the crimson-coloured strap become white; nor did the westernmost light shine; and the doors of the Hekal would open by themselves.” Alltså: ”Under de sista 40 åren innan templet förstördes kom lotten för Herren(s bock) inte i lottdragarens högra hand, och inte heller blev det blodfärgade tygstycket vitt. Inte heller hölls Menorahns viktigaste ljus brinnande och templets dörrar hölls inte stängda.”

Det system man hade utvecklat för att få visshet om att Gud hade behag till deras offer visade alltså att så inte var fallet. Detta var, ur de rabbiners synvinkel vars undervisning finns bevarad i Talmud, något oerhört bekymmersamt och störande. Gud visade, klart och tydligt, att han inte ett enda år under de sista 40 åren av templets existens hade behag till de offer som frambars på den stora försoningsdagen. Som kristna är givetvis detta inte alls svårt att förstå. Den som kan ens lite matematik klarar av att dra bort 40 från 70 (alltså det år templet förstördes) och kommer fram till att denna period, när Gud inte hade behag till offren, började år 30. Alltså samtidigt som Guds eget offerlamm led döden på korset och bringade en evigt gällande försoning för alla människors synder.

Sedan berättas det också att Menorahns ljus slocknade oberoende av vilka mått och steg man än vidtog för att hålla det brinnande. Templets dörrar öppnades av sig själva varje natt och vissa gånger också under dagtid – detta också hur man än försökte stänga dem. Detta sista tecken togs, av vissa rabbiner, som förebud att templet skulle komma att förstöras, vilket alltså skedde år 70. Här har vi, som kristna, givetvis en annan tolkning på dessa fenomen. Ljusstaken som inte brann kunde tänkas visa på att Herren nu hade flyttat sitt fokus från det gamla förbundets folk till det nya förbundets folk, och tempeldörrarna som inte kunde stängas kunde sägas visa på att vägen till det allra heligaste, till Guds närhet och gemenskap, nu var öppen för alla människor. Tidigare hade endast översteprästen haft tillträde hit, och han också endast en gång i året – alltså på den stora försoningsdagen.  

Nå, nu bör man komma ihåg att detta nedtecknades först några hundra år efter att det skedde. Därför kan man kanske anta att det åtminstone finns en risk att det till berättelserna har tillkommit en del legendartat material, även om judarnas förmåga att bevara historiskt material i berättelsens form är synnerligen väldokumenterad. Oberoende av hur det är med den saken i detta fall är rabbinernas tolkning av det som skedde klar och tydlig: Under de sista 40 åren som templet stod hade Gud inte behag till det offer som frambars för folkets synder, och detta är det centrala i det hela. Märk nu mycket väl att detta inte är någon kristen tolkning eller något material som den kristna kyrkan har kunnat påverka emedan detta (Talmud innehållande både de historiska berättelserna och rabbinernas tolkningar av de samma) är något som har traderats och bevarats i en strikt judisk kontext.

Intressant, eller hur?