Könsnihilismens mål

Jag läste en kolumn av Sari Tanus (kd) i senaste numret av veckotidningen Uusi Tie. Där påstår hon att det redan har förekommit undervisning i finländska skolor om – inte två – utan sex olika kön. När min hustru läste detta konstaterade hon att det har uppstått fyra nya kön på väldigt kort tid. Vi resonerade om saken och kunde konstatera att så onekligen är fallet, och att utvecklingen ingalunda kommer att stanna vid sex olika kön. Alla människor är ju olika – åtminstone lite, och om inte på utsidan så åtminstone på insidan – så rent teoretiskt skulle det således (om man vill hårddra detta) kunna finnas lika många "kön" som det finns människor.

Med bakgrund i detta är det inte så alldeles svårt att se vad som är könsnihilismens mål. När man definierar kön som något inre, eller som en social konstruktion, kan man givetvis konstruera så många kön man vill. Denna utveckling behöver förstås inte gå/drivas så långt som att alla människor är av olika "kön", utan målet kan uppnås redan långt före det. Och vilket är detta mål? Givetvis att helt avskaffa begreppet kön. När vi kommer därtill att det finns så många olika kön att det blir krångligt att hålla reda på dem är det lika bra att sluta tala om kön överhuvudtaget. I stället går det till det att en människa är en människa, rätt och slätt. Inte man, inte kvinna, inte något annat utan helt enkelt bara en människa. Denna "nya människa" skulle sedan inte vara bunden av några som helst konventioner och normer på sexualitetens och det mänskliga samlivets område utan allt skulle vara rätt och allt skulle vara möjligt.

Problemet är bara det att det inte går att använda en TV-apparat som båtankare. Eller givetvis går det, men om vi gör det kommer den inte längre att kunna användas så som tillverkaren hade tänkt sig det, alltså som TV-apparat. Om vi skulle ha läst instruktionsboken skulle vi ha fått veta detta, men vem ids nu läsa den? Jag måste ju få använda min TV-apparat som jag själv vill, eller hur? Vet du, detta samma gäller faktiskt också för oss människor. Skaparen gjorde oss till man och kvinna, och han gav oss instruktioner om hur vi fungerar, vi människor . Vad som går an och vad vi tar skada av. Visst kan vi strunta i dessa instruktioner. Det är faktiskt till och med möjligt. Men då tar vi skada. Vi går sönder. Vi slutar fungera så som det var tänkt.

Vad händer sedan när vi för in vår TV-apparat till service och hävdar att den inte längre fungerar? Ja, när reparatören ser/får höra hur vi har använt den konstaterar han att vi får skylla oss själva. Garantin gäller inte om TV:n har använts som båtankare. Det samma skulle ju, enligt alla konstens regler, kunna tänkas gälla också när vi har sönder oss själva som ett resultat av att vi bryter mot Skaparens instruktioner. Men icke! När så sker ställer vi i stället Skaparen till svars. Vi kallar honom hård och dömande, och så försöker vi tvinga honom att ta tillbaka sina instruktioner. Ja, vissa av oss försöker få andra att tro att han, överbevisad av vår mänskliga godhet och visdom, tagit tillbaka det han en gång för alla har sagt och att han har ångrat sig. Att han har gjort om instruktionerna. Att det verkligen går att använda TV-apparaten som båtankare och att det efter detta ändå kommer att gå att se Melodifestivalen i den.

Det är allt sorgligt hur oerhört bra vi människor är på att lura och bedra oss själva.