Mera om fascismen

Den läsare som antog att gårdagens text (Fascism som fascism) skulle få en fortsättning hade förstås helt rätt. Det här är ett så viktigt och samtidigt allvarligt ämne att det inte kan lämnas med bara en text.

Fascismen finns alltså både på den politiska höger- och vänsterkanten. Vårt problem idag är att endast ena av dessa två sidor hårdbevakas i media. Högerextremismen får, med rätta, många spaltmetrar. Men vänsterextremismen växer sig stark och bred under radarn, och detta är oerhört farligt.

Donald Trump, som eventuellt uppfyller vissa kriterier för högerextremism, är givetvis farlig eftersom han har nått den position han har idag. Om han fortsätter så som han inlett sitt presidentskap kan han orsaka mycket elände. Men. Trump är under luppen. Media hårdbevakar honom, och han tillåts inte göra något galet utan att det blir ett enormt ramaskri. Och opinionen lyder och följer efter media. Vad som händer ifall Trump fortsätter som han börjat, och vem som avgår med segern i kampen mellan honom och media – och hur många offer som blir liggande utefter vägen – återstår att se ifall det går så långt. Min gissning är att media avgår med den segern, och att Trump själv blir ett av offren. Men det lär ska visa sig.

Men med vänsterextremismen är det som sagt en helt annan sak. Den seglar idag, med medias benägna bistånd, under det politiskt korrektas flagg. Ja inte bara det, utan till och med under godhetens flagg. Det alla inte förstår här är att det mesta handlar om hur saker framställs, och media – som väldigt långt är vänsterorienterad idag – har ett nästan totalt (läs: totalitärt) tolkningsföreträde. Det media kallar gott, rätt och riktigt blir gott rätt och riktigt. Jag tänkte skriva gott, sant och riktigt, och frågan är om inte sanningen också borde inkluderas i detta. (Det är nämligen inte bara Trump som har sin egen version av sanning, i hans fall blir det bara så uppenbart att han töjer på den.)

Det här skulle kanske inte vara ett så stort problem i sig om man samtidigt skulle hedra yttrande- och åsiktsfriheterna, men i takt med att glidningen vänsterut (mot fascism) eskalerar inskränks dessa rättigheter. Först genom kommentarregler på medias egna sidor som a priori utesluter vissa åsikter. (T.ex. på svenska yle påpekas titt som tätt att de åsikter som framförs bör vara sakliga, men det man menar är att de bör falla innanför vissa ramar.) Sedan utvidgas denna censur till att gälla också på sociala medier. T.ex. facebook har gått in för att gallra ut så kallade "fake news", men också här gäller långt samma sak som ovan: En nyhet får lätt stämpeln falsk om/när den inte håller sig inom vissa på förhand godkända ramar. Och hur vet vi det? Jo, det räcker med att se vem som utför gallringen. Vem facebook samarbetar med. Det är nämligen samma krafter som fått detta uppdrag som utför samma uppgifter inom etablerad media.

Nästa steg är sedan att börja kontrollera och censurera också så kallad alternativ media. Bloggar, som denna, inkluderade. Den som inte tror mig kan läsa t.ex. denna intervju med Barbro Teir, chef på KSF-Media. Teir är en relativt liten aktör i detta spel, men hon säger det klart ut som många bara viskar och mumlar i det fördolda, och det länder henne till heders.

Till fascismens redskap har alltid hört olika former av censur och tvångsmedel för att styra opinionen i den riktning som makten önskar. Fri åsiktsförmedling är och har alltid varit ett hot mot fascismen, och detta gäller för både höger- och vänsterfascism. Så alltid när någon i någon form av maktposition börjar tala om att på något sätt begränsa, för att inte tala om att förbjuda, vissa kanaler för informationsspridning bör varningsklockorna ringa. Oberoende av om – och speciellt när – detta görs i det godas namn. För det mesta handlar som sagt om hur saker och ting framställs. Det som kallas godhet behöver inte nödvändigtvis alltid vara gott, och även om det från början är gott kan det, om och när det börjar begränsa alternativen och tvinga alla in i samma form av denna "godhet", bli ont. Bli en "godhetens diktatur". För detta är något som förenar all form av fascism: Viljan att begränsa friheten att tänka annorlunda. Samt att uttrycka detta annorlunda tänkesätt.

Vi ser redan en långt gången början på detta, speciellt i vårt västra grannland. Sverige, som så gärna vill framstå som världens främsta demokrati, har i det godas namn stängt ute 20% av väljarna genom att a priori utesluta ett parti från makten. Man har, igen i det godas namn, åstadkommit en åsiktskorridor som begränsar vilka åsikter som får torgföras. Den som har från det accepterade och det för tillfället politiskt korrekta avvikande åsikter stämplas och tvingas ut i marginalen. Den nyss avlidne Siewert Öholm är ett mycket gott exempel på detta. Katerina Janouch ett annat. Rykande aktuellt dessutom. Sverige är idag på väg att bli en godhetens och det politiskt korrektas diktatur. En vänsterextrem, medialedd, sådan. Vad det handlar om här är ingen mindre än rumsren fascism. Rumsren eftersom media är den instans som bestämmer vad som är accepterat och vad som inte är det. Det är media som ställer in radarn, och det vänsterexterma har alltså tillåtits växa sig starkt och brett under radarn. Så till den grad att det idag långt är normerande.

Den största faran är alltid den som ingen ser komma.

Fascism som fascism

Är man en fascist om man uttrycker sig som en sådan? Låter frågan konstig? Det är den faktiskt inte. Jag har en längre tid försökt argumentera för en mera realistisk höger/vänster-skala inom politiken, något likt den skala som André Juthe presenterar i sin artikel på morgonbladet.se. Vanligen placerar man kommunismen längst till vänster och fascismen längst till höger, men en sådan skala har flera svagheter. Extremhögern och extremvänstern är, för att nämna en, inte varandras motsatser utan långt likadana när det kommer till praktiken. Båda ideologierna är t.ex. fiender till de friheter som vi i väst idag tar mer eller mindre för givna.

I en av dagens nyheter berättas det om en sluten MV-grupp på facebook där det har framförts åsikter som är klart fascistiska. Bland annat har det talats om inrättande av koncentrationsläger för asylsökande och där har också önskats livet ur bl.a. Anne Berner och Tarja Halonen. Internering och mord, alltså. Det är grova saker som har skrivits i denna FB-grupp, och i nyhetsartiklarna som har skrivits om denna grupp har domen, med rätta, varit hård. Liksom i kommentarfälten under artiklarna. Rätt så. Fascismen ska avslöjas, bemötas och fördömas.

Men hur är det då med extremvänstern och dess avknoppningar? Finns det någon som lyfter fram dess hot mot friheterna, som varnar, avslöjar, bemöter och fördömer? Hur är det med vår media. Någon som ställer upp på detta?

Nej. Den frågan bemöts med tystnad. Varför? Jo för att vår media idag långt ÄR vänster. Extremvänster, till och med i vissa fall. I lördagens Nyhetsmorgon i Sveriges TV4 satt några inbjudna gäster i en soffa och diskuterade aktuella händelser med programledaren. Abortmotståndet kom upp, och en av gästerna, Cissi Wallin, frågade om de som idag motsätter sig abort inte kunde aborteras retroaktivt. En annan av gästerna, Ann Söderlund, tyckte att detta var en bra idé och menade att abortmotståndarna borde låsas in. Internering och mord, alltså. I TV-soffan i Sveriges TV4. Extremvänstern har talat. I etablerad nyhetsmedia och t.o.m. med medias röst. Se där varför media inte vill, eller ens kan, avslöja, bemöta och fördöma extremvänstern. Man granskar inte sig själv, och man skjuter inte sig själv i benet. Det är bara så det fungerar.

Så, hur är det? Är man fascist om man uttrycker sig som en sådan? Med bakgrund i det ovan sagda är frågan definitivt befogad. Och märk väl: Nu ställer jag alltså bara frågan. Jag går inte in på vilka följder det kan få, och får, när vi på detta sätt tillåter att man öppet diskuterar mord på och internering av meningsmotståndare. Det är bra att det blir en kraftig reaktion när extremhögern gör detta – också när det sker i en sluten facebookgrupp. Men borde vi inte inse att det samma, i rimlighetens namn, också måste gälla när extremvänstern gör precis samma sak. I ett för alla öppet forum, dessutom. Eller är det faktiskt så att det redan idag är skillnad på mordhot och mordhot, tal om frihetsberövande och tal om frihetsberövande? Beroende alltså på vilka åsikter man har. Om det är så, ja, då har vi nog hamnat väldigt långt ute på oerhört tunn is.

En sämre fortsättning

Trumpen fortsätter att bete sig som om hans presidentskap skulle vara ett hundrameterslopp i stället för ett maratonlopp. Under sin första vecka "in office" känns det som om han har hunnit med mera än Obama hann med på åtta år. Med betoning på "känns". Trump har visserligen gjort en del saker, men det är media som har skapat känslan genom att slå upp allt som han gör på sina förstasidor. Reella och virtuella sådana.

Jag skrev för några dagar sedan att början var bra. Det var den, men fortsättningen har varit mera tveksam, om vi säger så. Beslutet att neka inresa för alla personer från ett antal länder är ytterst kontroversiellt och garanterat kontraproduktivt – och det har fått väl förtjänt medieutrymme. Det måste sägas till medias försvar. Muren mot Mexiko ska byggas, och det är också ett kontroversiellt beslut. Vad som mycket värre är, i det sammanhanget, är sättet hur Trump avser sig betala för muren. Skyddstullar på 20% är ingen bra väg att gå. Sådana saker tenderar nämligen att sprida sig som ringar på vattnet, och ett handelskrig skulle skapa mycket elände för världsekonomin.

Den viktigaste nyheten i vår serie "en sämre fortsättning" är dock en nyhet som inte alls har fått den massmediala uppmärksamhet som den skulle ha förtjänat. För några dagar sedan rapporterade Iltalehti, efter en nyhet i Washington Post, att ett antal höga tjänstemän på USA:s utrikesministerium har sagt upp sig. Ministeriets andreman, Patrick Kennedy, och tre av hans nära medarbetare valde att avgå eftersom de inte vill arbeta under Trump. Till saken hör att alla dessa har tjänstgjort under såväl demokratiska som republikanska presidenter.

Trump har ingen egen utrikespolitisk erfarenhet, och all erfarenhet som finns i hans administration, på alla nivåer, är därför guld värd. Att tungviktare som de fyra nämnda väljer att avgå är ett stort slag mot såväl trovärdigheten som pålitligheten i Trumps utrikespolitik. Den erfarenhetslucka som dessa lämnar efter sig kan visa sig vara rent av livsfarlig om och när det krisar till sig. T.ex. när det gäller sydkinesiska sjön.

Ett femdubbelt svek

Om någon har missat det så har det varit biskopsmöte denna vecka. Kari Mäkinen lyckades nå över alla nyhetströsklar med sitt öppningsanförande – det han sade var ju sådant som media så oerhört gärna citerar och försöker få oss alla att tro i dessa dagar. "Kyrkan ska på samma villkor betjäna alla människor...förändringen av äktenskapslagen är ett steg som ger glädje och lättnad...det gör mycket kärlek synlig." Enligt ÖT avslutade Mäkinen med att hävda att "det viktiga är att vi bär ansvar och ställer de människor främst som firar sitt livs viktiga[ste?] fest, inte prästerna själva och kyrkans konflikter."

Nå, nu låter ju det som Mäkinen säger vänligt, kärleksfullt och bra. Men likväl innebär hans tal ett femdubbelt svek. Det stora problemet med hans sätt att resonera illustreras av om vi i sista meningen i citatet ovan sätter in orden "kyrkans Herre och Guds ord" efter ordet "inte". För det är ju det som det egentligen handlar om. Om, och när, vår kyrkan börjar välsigna det som Guds ord kallar för synd så är det inte de präster som inte kan omfatta detta det handlar om, och inte handlar det om kyrkans konflikter heller, utan det som sker i så fall är att vår kyrka sätter sin egen (hemvävda och felaktiga) förståelse av ordet kärlek framför det som Guds ord säger. Kyrkans uppdrag är att, i tro och lydnad, göra lärjungar och, likt Paulus, föra dessa nya lärjungar till denna samma trons lydnad som kyrkan lever och ska leva i. Om kyrkan göra avkall på detta sviker hon inte bara sitt uppdrag, utan hon sviker också den Herre hon är uppkallad efter. Detta är ytterst allvarligt.

Men svekets omfattning slutar inte med detta. Kyrkan, i Kari Mäkinens tappning, sviker också alla de människor hon är satt att leda och undervisa när hon på detta sätt vänder sig mot Guds heliga ord. Mäkinen och hans kyrka sviker alla sina medlemmar, kort sagt. Att på detta sätt leda och föra människorna på felaktiga vägar är bland det allvarligaste vi kan ägna oss åt, enligt Jesus själv. Jesus är inte rädd för att varna och för att använda hårda ord, och de kanske hårdaste ord han använder får vi höra när han varnar för just detta att leda människorna fel. Ni minns säkert de där orden om att det vore bättre med en kvarnsten runt halsen o.s.v.. "Kvarnstensteologi, har jag därför kallat det, och det är precis vad Mäkinen här ägnar sig åt när han på detta sätt lurar och sviker kyrkans medlemmar.

Men det slutar inte ens där, utan sveket än ännu mera omfattande. I artikeln i ÖT får Mäkinen det att låta som om problemet här är de präster som inte kan tänka sig att välsigna synden. Välsignandet av synden ska vara viktigare och gå före de präster(s samvete) som vill vara lydiga sin Herre och hans ord. I stället för att stöda dessa präster – vilket Mäkinen som ärkebiskop i kraft av sitt ämbete borde göra – vänder han sig mot dessa och låter förstå att de är problemet. Mäkinen sviker sina präster både genom att inte stöda dem, som han borde, och genom att på detta sätt svärta ner dem i media. Något som, och det bör också tilläggas, media mer än gärna medverkar till.

Sedan går Mäkinens svek faktiskt också ännu längre. Mäkinen anser att kyrkan bör tjäna också samkönade som ingår äktenskap. Detta då genom att be med dem och välsigna deras förbund. Men i själva verket innebär, vilket Mäkinen inte inser, också detta ett svek. Mot de homosexuella. Dessa som Mäkinen menar sig tjäna och hjälpa med detta uttalande. Det finns ännu människor som har en homosexuell läggning som inser att utlevd homosexualitet är fel. Att det är en synd. I själva verket handlar detta om till och med en stor del av de som har denna läggning. Alla människor är födda med ett gudagivet samvete, och alla finländare vet vad Gud säger i sitt ord om utlevd homosexualitet. De flesta försöker kanske värja sig mot denna kunskap på sätt eller annat, men alla vet . De vet också vad Gud säger i sitt ord om följderna av att trotsa hans vilja på detta område. Det Mäkinen gör här är att han, indirekt men dock, säger att det Gud säger i sitt ord inte längre gäller. Att det vi människor vet är fel. Han lurar de homosexuella att tro att deras val att leva ut sin homosexualitet är ok i Guds ögon, och han försöker få hela kyrkan att upprepa samma lögn. Mäkinen sviker alltså också de homosexuella som han avsåg att hjälpa och tjäna.

Kari Mäkinen gör sig alltså skyldig till ett femfaldigt svek. Är det underförstått att jag anser att han borde förstå att avgå?

Bra start!

Det var många som befarade att Donald Trump redan under sina några första dagar på presidentposten skulle ställa till med mycket elände. Nu har han suttit några dagar som president, och så mycket elände har vi inte sett till. (Om vi bortser från det elände som följt i de vänsterliberala protestmarchernas spår...) En hel del märkliga uttalanden (från honom själv och hans pressekreterare), men inget elände. Tvärtom har han satt tvivlarna på plats genom att göra en del mycket bra saker. Igår skrev han t.ex. under en lag som tar bort statlig finansiering från organisationer som utför aborter och eller ger råd som går ut på att aborter används i familjeplanering. Den här lagen har förstås kritiserats från värdeliberalt håll och inte heller våra medier har dragit sig för att stämma in i den lögnaktiga propagandakören.

Aftonbladet skriver i svarta rubriker om att "Kvinnor kommer att dö", och Iltalehti går ut med den braskande nyheten att "Här inskränker sju män kvinnornas rättigheter över hela världen". Iltalehti fortsätter sedan med att hävda att t.ex. en organisation som verkar i Nepal, med amerikansk finansiering, nu tvingas avsluta sin verksamhet som har gått ut på att erbjuda gratis läkartjänster åt fattiga nepaleser samt stöda utbildningen inom vården i landet.

Visst. Jag förstår nog att om de kostnadsfria, lagliga, aborterna försvåras eller görs oåtkomliga kommer många kvinnor att ty sig till olagliga och farligare aborter. Men det är inte det som detta handlar om. Abortstatistiken, som på många håll är fruktansvärd läsning, kommer inte att förbättras så länge abort ses som ett preventivmedel. Och så kommer det att vara så länge som organisationer som Planned Parenthood får verka på det sätt som de hittills har gjort, med statligt stöd. Och vem talar om och för de oföddas rättigheter? Ingen! Åtminstone inte Aftonbladet och Iltalehti. Att, som de, göra detta till en fråga om kvinnans rättigheter är att spotta på alla de barn som aldrig får en chans att födas. Barn som kallblodigt mördas i sin mammas livmoder. Och innan någon börjar skriva en arg kommentar angående detta: Observera att det här handlar enbart om rörelser som använder abort som preventivmedel/medel för familjeplanering. Detta handlar inte om våldtäktsoffer och mödrar vars liv är i fara.

Ja, och vad är det som hindrar t.ex. den nepalesiska organisationen från att fortsätta med sin läkarverksamhet och bara skippa abortdelen av den? Och så fortsätta att få statlig finansiering. Ja, vad är det som hindrar? Det som hindrar är att den ifrågavarande organisationen är en del av den amerikanska Planned Parenthood-rörelsen. Denna organisation kommer aldrig att sluta mörda små barn. Den finns nämligen till för just detta ändamål.

Så oavsett vad vår media anser, och hur högt de och diverse liberala feministrörelser ropar, så har Trump fått en god start. Fortsätt så!  

Bibelstudium

Idag, söndag, kl 14 kommer vi att hålla ett bibelstudium i Ytteresse bönehus över Hebréerbrevets femte och sjätte kapitel. Hebréerbrevet skrevs till kristna människor som levde mitt i en till den kristna tron fientlig värld, och som ett resultat av detta höll de kristna på att tappa modet och risken att de skulle överge tron på Kristus var överhängande. In i denna situation skrev så författaren sitt brev till dessa kristna. Vårt situation idag påminner till stora delar om den situation dessa hebréer levde i, och därför är Hebréerbrevet speciellt aktuellt för oss som lever i den sekulariserade västvärlden idag.

Efter bibelstudiet blir det servering. Välkommen med!

Eldfängt?

Jag lyssnade igår på ett mycket intressant inslag i Vega Österbotten. Inslaget handlade om den planerade renoveringen av Nykarleby kyrka, och det gav en bra inblick i vad som ska göras samt också insyn i de problem som är förknippade med en dylik renovering. Som sagt: Mycket intressant! När jag satt och lyssnade slogs jag emellertid av en något otrevlig tanke: Tänk om någon kristendomshatande galning lyssnar på detta? Att det finns sådana som hatar den kristna tron blir ju fullständigt självklart med inte mera än att läsa kommentarfältet här på denna blogg. De senaste dagarna har det dessutom blivit allt klarare för mig hur intensivt detta hat är på sina håll, och också hur blint det är. Nåväl, de som kommenterar här och som klarar av att formulera sina tankar på det sätt som här sker är knappast sådana som skulle kunna tänkas rikta sitt hat mot t.ex. en kyrka. (Det är ju bra om min blogg och mina texter för vissa kan fungera som någon form av utloppsventil ...) Men det finns andra. Galningar. Dem kom jag alltså att tänka på när jag lyssnade på radioinslaget.

Sedan nämndes en summa vad renoveringen kommer att kosta. Över en miljon euro. Skattepengar. Jag kan tänka mig att detta kan reta gallfeber på en som redan har gått över gränsen, eller som är på väg att göra det. Nå, så tog programmet slut. Trodde jag. Men det gjorde det inte. I stället började de två rösterna i radion tala om de gånger när det varit nära ögat med Nykarleby kyrka. En gång, på 20-talet, var den nära att brinna ner.

Nu förstår jag förstås att avsikten med detta, annars som sagt mycket intressanta och informativa, program verkligen inte var att trigga någon blivande pyroman, men när vi vet vilket stort kristendomshat det finns här och var ute i bygderna – samt att det har hänt mera än en gång att detta hat har tagits ut på kyrkobyggnaden – behöver man inte ha alls så bra fantasi som jag har för att inse att detta kanske ändå inte var så lyckat. Åtminstone inte att prata om eld och kyrkobrand i ett dylikt inslag.

Nå. Med största sannolikhet kommer inget att hända. Men om jag var nykarlebybo skulle jag nog kanske hålla ett extra vakande öga på kyrkan under de närmaste dygnen.    

Om bubbeljournalistik

Vi satt i lördags och diskuterade med ett par goda vänner, och en av de saker som (igen) kom upp var de bubblor media skapar åt oss mediekonsumenter – och kanske framför allt åt sig själva. Inne i dessa bubblor kan snedvridenheten frodas och vissa gånger till och med rena rama lögner må bra och gripa omkring sig. Jag har vid ett par tillfällen här skrivit om de gråtfärdiga kommentatorerna på svenska radionyheternas valvaka under det amerikanska presidentvalet 2004. Då hade vår media suggererat fram en stämning som gick ut på att George W Bush var så illa sedd att han skulle vara helt chanslös i valet. Därav tårarna och chocken bland medias representanter när det visade sig att han likväl vann valet.

Under 2016 fick vi flera exempel på samma sak. Brexit och Trump då som de två mest framstående exemplen på situationer där media helt missade vad som var på gång eftersom man inte klarade av att slita blicken från den egna naveln och komma ut ur den bubbla man skapat åt sig själv.

Jag har en annan vän som, för länge sedan, sade åt mig att "man ska aldrig tro på det som, står i tidningarna". Han avsåg då rent konkreta saker som han själv varit med om och där media gav en konstig eller rent felaktig bild av vad som hänt. (Min vän var fotbollspelare på högsta serienivå, och det var om fotboll det handlade då.) Numera har jag kommit att inse att detta samma gäller på en mera allmän och principiell nivå också. Journalister är bara människor de också, som vi andra, och de påverkas också av de sammanhang i vilka de rör sig. Här gäller då förstås också samma sak som för alla andra mänskliga sammanhang – ju mera likriktade (och småskaliga) de sammanhang vi rör oss i är desto större är risken för att vi hamnar in i en bubbla. Faktabubblor och åsiktsbubblor.

Med detta sagt behöver jag ändå konstatera att när det gäller media och journalister så har dessa ändå ett större ansvar än vi vanliga medborgare när det gäller att försöka lösgöra sig ur dessa bubblor. Orsaken till varför det är så heter opinionsbildning. Eller uttryckt på ett kanske lite mera direkt sätt: De flesta människor som tar del av medias rapportering förstår inte att de inte kan lita på det som står i tidningarna och det de hör i radion. De tror, mer eller mindre helt okritiskt, att det de läser och hör är sant och att det ger en riktigt bild av verkligheten. Och så blir de lurade. Bedragna rent av, i vissa fall. Jag råkade på ett tragiskt fall i ett kommentarfält på Aftonbladet för någon dag sedan. En kvinna som av allt att döma helt aningslöst hade sugits in i medias (och Aftonbladets) synnerligen Trump-kritiska bubbla där man ännu med ljus och lykta, och allt mera desperat medan den 20. närmar sig, letar efter den nål i höstacken som ännu kunde "rädda" USA och världen från Trump:

"Finns det någon möjlighet att Trump kan avsättas eller att det blir nyval pga av alla protester, oroligheter, ryska kontakter, spioneri, ifrågasättande om hans olämpligt mm."

Se här vilken härlig lista på orsaker att avsätta Trump Aftonbladet i sin bubbeljournalistik försett denna stackars vilseförda kvinna med! De har hittat någon påstått prominent person i USA (eller i nödfall någon vanlig amerikan) som ogillar Trump och som inte tvekar att säga vad de anser, och så slår de upp detta som om detta skulle vara hela USA:s åsikt, och så lurar de både sig själva och i förlängningen hela Sverige att tro att alla amerikaner anser att Trump är olämplig som president, att han är rysk spion o.s.v., samt att hela USA är ute på gatorna och protesterar mot honom.

Det är sorgligt hur lättlurade vi människor är, och det är djupt oroande hur oerhört lätt media lyckas dra in oss i sina bubblor. Fakta- och åsiktssådana.