Om Evangeliet och om korset

Jag skäms inte för evangelium. Det är en Guds kraft som frälser var och en som tror, först juden och sedan greken. (Rom. 1:16)

I början av romarbrevet gör Paulus klart för sina läsare vad brevet kommer att handla om. Det är evangeliet om syndernas förlåtelse och syndarnas rättfärdiggörelse som är Paulus budskap. Redan då fann Paulus det nödvändigt att komma med det påpekandet som han inleder den sextonde versen med, nämligen detta att han inte skäms för evangeliet. Detta finns det ännu mera anledning för oss, som lever som kristna i denna sena tid, att instämma i och poängtera. Alltså att inte heller vi skäms för evangeliet. Likaså kan det vara bra att påminna oss om att vi inte heller ska skämmas för de budbärare som bär fram detta evangelium. Bibeln, först och främst, men också alla de förkunnare som, börjandes med Paulus och hans samtida, har förkunnat ett klart och tydligt evangelium.

Evangeliet, liksom evangeliets förkunnare, har nämligen alltid varit måltavla för kritik från sådana som inte har ögon att se med. Antingen för att de (ännu) inte har fått sådana ögon, eller så för att de genom sin förnekelse har berövat sig själva dessa ögon. Dessa kritiker har alltid funnits, och även om deras kritik kan ha sett lite olika ut genom historien är det intressant att konstatera att det här inte handlar om några krutuppfinnare precis. Det är samma ihåliga argument, med vissa små variationer, som återkommer genom århundradena. Kritikernas blindhet gör det samtidigt omöjligt för dem att inse att de rätta svaren på den kritik de framför har getts gång på gång.

Ta till exempel det så kallade teodicé-problemet som får alla kristendomens fiender och kritiker att hoppa jämfota av glädje. (Också här på denna blogg.) Det kritikerna inte inser är att det är DE som gör detta med Guds allmakt och mänsklighetens lidande till ett problem. Det är för DEM som detta är ett problem. För oss som känner Herren och som har fått en viss insyn i det som Paulus gång efter annan talar om som Guds/Kristi/Evangeliets hemlighet är detta inget problem. Teodicén blir ett problem bara om och när man vill att det ska vara det. Och för många av kristendomens kritiker är denna vilja mycket het och intensiv. Men om man närmar sig frågan om lidandet och Guds allmakt genom evangeliet, via korset, löser sig knutarna. Den som inte känner Guds hemlighet, evangeliet, kan inte förstå detta, men faktum är att Guds svar på lidandets problem är inget mindre än Kristi kors. Detta kan man svårligen förstå och ta till sig genom att fördjupa sig i filosofi eller genom att debattera, utan det är när man böjer sig vid korsets fot som man får nycklarna som kan lösa upp också denna knut.

Korset är symbolen för evangeliet, ja inte bara symbolen utan korset är själva det tortyrredskap som möjliggör att det överhuvudtaget finns något evangelium. Så när uppmaningen lyder att inte skämmas för evangeliet är detta samtidigt en uppmaning att inte skämmas för korset. Uttryckligen att inte skämmas för Kristi kors. Det är annars intressant med korset och det som korset står för - alltså försoningen. Kristendomens fiender är också korsets fiender. Detta för att de inte kan förstå och ta till sig detta vad korset innebär och står för, alltså nåden. De kan inte begripa varför Jesus måste dö, och de kan inte heller begripa varför denna död är en så viktig del i, ja själva centrum av, Guds försoningsverk. Paulus sammanfattar detta genom att tala om "korsets dårskap". För världen, för de som inte ser och förstår, blir korset en dårskap. Men för oss som har fått nåd till att se och förstå är korset det käraste som finns. En Guds kraft till frälsning för den som inte kunde frälsa sig själv.

Det finns många som vill få oss att skämmas för korset, för evangeliet. Som anser att vi borde förstå att skämmas. Också här på denna blogg kan man se och läsa deras skriverier i en del kommentarer. Frukten av andligt blinda människors förmörkade sinne. Så till sist vill jag rikta en uppmaning till dig som läser denna blogg: Försök att inte bli arg om och när du läser det de skriver, utan låt dig i stället röras av deras vilsenhet och låt denna rörelse ge upphov till böner för deras frälsning. Det brukar sägas att det inte finns några omöjliga fall. Vissa gånger tvivlar jag på detta påstående, men vi får tro att det ändå stämmer. Att det FÖR GUD inte finns några omöjliga fall.