Apostolicum

Den apostoliska trosbekännelsen, alltså den vanliga som börjar med orden "Jag tror på Gud Fadern, himmelens och jordens skapare...", går tillbaka till de allra första kristna århundradena. Trosbekännelsen var från början en dopbekännelse, och som sådan inleddes den med orden "Jag avsäger mig Djävulen, allt hans verk och allt hans väsen och jag tror på Gud Fadern..." (Denna ordalydelse finns med på sina håll ännu, t.ex. i Danmark.) Sin slutliga form fick den apostoliska trosbekännelsen först på 700-talet, men de allra första kristna bekände sin tro med ungefär samma ord som vi använder idag när vi bekänner vår tro. De två andra av urkyrkans symbola – alltså de niceanska och de athanasianska trosbekännelserna – har tillkommit mer eller mindre i polemik med dåtida villoläror och i dessa får vi en klar undervisning om t.ex. vem Kristus är (och vad/vem han inte är). Men Apostolicum är annorlunda. Denna trosbekännelse går som sagt tillbaka på de allra första kristnas tro och är mera, kunde vi säga, en lovsång till den treenige Guden än en definition av vad tron är. Även om den givetvis är också det.

I likhet med de två andra bekännelserna är apostolicum ett resultat av en process. Kristendomskritikerna har försökt hävda att t.ex. Nicaenum skulle ha uppkommit på kyrkomötet i Nicaea år 325 och då som ett resultat av en rad omröstningar. T.ex. hävdar Dan Brown, troligtvis mot bättre vetande, att deltagarna i kyrkomötet röstade om exempelvis frågan om Jesu gudom. I verkligheten röstades det inte alls på kyrkomötet i Nicaea. En av deltagarna skriver om kyrkomötet att de där skrev ner och gav uttryck för den tro som de hade haft sedan de var små. Den tro som hade förmedlats till dem av de som hade gått före. I själva verket kan trosbekännelsernas tillkomst beskrivas mera som en upptäckt. De kristna upptäckte vem Gud var – och så formulerade de dessa upptäckter i formen av bekännelser. Alltså inga omröstningar, inga debatter utan en upptäckt/upptäckter. Upptäckter som i sin tur gick tillbaka på en relation med Herrenerren. Herre. Den Herre som beskrivs i trosbekännelserna.

Den apostoliska trosbekännelsen fick alltså sin slutliga form på 700-talet, med redan ett halvt årtusende tidigare fanns den så gott som i den form vi har den idag. Med några få undantag. Denna tidiga form baseras på en trosregel (Regula Fidei) och en sanningens regel (Regula Veritatis) som går tillbaka till det första århundradet. Denna sanningens regel beskrevs bl.a. av kyrkofadern Iraeneus som den verklighet som finns bakom orden. Sanningens regel ÄR uppenbarelsen, ÄR Guds handlande i frälsningshistorien. Sanningens regel är den yttersta verkligheten. Sanningen med stort S. När de kristna sedan upptäckte detta skrevs det ner – i Bibelns böcker och i trosbekännelsen.

Så när vi stämmer in i den apostoliska trosbekännelsen vet vi att vi bekänner det som alla kristna i alla tider har bekänt. Långt till och med med samma ord. Ja, ännu mera. Vi bekänner inte bara vår tro, utan vi bekänner oss till – och vi bekänner – den Gud som finns. Honom som finns bakom orden, bakom det som har skett i historien, ja, bakom allt som finns. Vi bekänner det vi vet vara Sanningen.

Trosbekännelsen är alltså inte en åsikt eller en rad av åsikter. Den är inget som de första kristna har resonerat sig fram till och verkligen inget som de har debatterat och sedan röstat om. Den apostoliska trosbekännelsen är en bekännelse av det som ÄR. Helt oberoende av oss människor, men något som vi har upptäckt och formulerat med hjälp av mänskliga ord.

Nästa gång du deltar i en gudstjänst kan du tänka på detta när du reser dig och stämmer in i trosbekännelsen och bekänner den tro som har delats av alla kristna i alla tider. Det är stort att få vara med, att få ställa sig in i det led av kristna som har gått före och som (eventuellt, om inte Herren kommer mycket snart) kommer efter oss. Det är stort att få vara med och klä den yttersta verkligheten i ord och lova Treenig Gud på detta sätt. Mycket stort.