Änglar och demoner

Det var C.S. Lewis som konstaterade att ju högre och härligare en ängel är, desto farligare och fruktansvärdare demon blir den om och när den faller. Sexualiteten är en härlig Guds gåva till oss människor, men om och när denna perverteras och förvandlas till något som Gud inte hade tänkt den blir den desto farligare för oss människor. Sexualitetens plats är i det livslånga äktenskapet mellan en man och en kvinna. Utanför denna, för sexualiteten, trygga plats förvandlas den höga ängeln till en fruktansvärd demon.

Jag lyssnade på Yle Puhe i början av veckan, och där sades något som jag reagerade på. Redaktörerna talade om preventivmedlens dag (eller vad dagen nu kunde tänkas heta på svenska – ehkäisyn päivä talade de om på finska), och i samband med det efterlyste de gratis preventivmedel åt alla. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta när de menade att detta med gratis preventivmedel åt alla borde ses som en mänsklig rättighet. De sade det inte klart ut, men detta följer givetvis på synen på sexualiteten som en mänsklig rättighet. Som något som alla har rätt till, oberoende av livssituation och oberoende av sexuella preferenser.  

När jag satt och funderade på det jag hört trillade polletten så småningom ner. Det här är ju kärnan i hela problematiken kring sexualiteten idag! Här har vi själva orsaken till att de två lägren inte klarar av att förstå varandra! När en grupp ser sexualiteten som en gåva och den andra som en självklar rättighet omöjliggörs självklart en samsyn och till och med en förståelse av vad saken djupast handlar om. Jag begriper inte hur det är möjligt att jag inte har insett detta tidigare.

Om och när sexualiteten ses som en (mänsklig) rättighet blir det ju självklart att alla, som sagt oberoende av livssituation och sexuella preferenser, har rätt att leva ut sin sexualitet. Hela tiden. När denna syn så småningom kommer att genomsyra ett samhälle kommer alla dammar att brista och då blir t.ex. det könsneutrala äktenskapet en självklarhet. Liksom alla möjliga andra perversioner på det som Skaparen från början hade tänkt med sexualiteten. Och som sagt, ju högre en ängel är desto fruktansvärdare demon blir det av den när den faller.

Tro det eller ej, men människan är en väldigt skör varelse. Om hon behandlas fel går hon sönder. Och ju känsligare område detta missbruk drabbar, desto allvarligare blir skadan. Behöver jag säga det ännu en gång? Ju högre en ängel är desto fruktansvärdare demon blir den när den faller. Om en människa missbrukar sexualiteten – alltså använder den på annat sätt än Skaparen har tänkt det – kommer hon att gå sönder inombords. Sexualiteten är tänkt att delas med EN annan människa av MOTSATT kön i en LIVSLÅNG relation. Allt annat är missbruk och sådant som gör att människan går sönder inombords.

Tanken på sexualiteten som en mänsklig rättighet blir därför en av de mest destruktiva tankar som är i rörelse idag.

Om demonstrationsrätten

Jag borde inte läsa Aftonbladets ledarsida, jag vet. Men ibland kan jag bara inte låta bli. Och så gott som alltid blir jag förargad, i bästa fall, över den extremism som kommer till uttryck där och de halvsanningar och ibland rena lögner som används för att applicera denna extremism. Nu senast handlade det om behovet av att förbjuda extremhögerns demonstrationer. I detta fall NMR:s demonstration i anslutning till Bokmässan i Göteborg.

Jag ogillar, skarpt, alla nazismorganisationer. Liksom jag skarpt ogillar alla motsvarande vänsterextrema organisationer som manifesteras t.ex. i olika Pridetåg och -demonstrationer. Men. Till en demokrati hör, omistligt, rätten att demonstrera och att tala för det man anser vara viktigt. Detta så länge allt går lugnt och lagenligt till. Detta har polisen i Göteborg, och även Förvaltningsrätten, insett. Men inte Aftonbladets ledarredaktion, och i synnerhet inte Anders Lindberg. Sedan finns det förstås inget som hindrar att man förfar med vishet när det gäller dessa demonstrationer. Förvaltningsrätten beordrade att demonstrationen skulle flyttas från närheten till Bokmässan och till judarnas synagoga, och mycket gott så. Om det finns en misstanke för att det kan bli oroligheter så behöver man göra vad man kan för att eliminera eller åtminstone förminska dessa risker. Men i en demokrati kan man inte förbjuda människor att demonstrera. Inte högerextrema organisationer (så länge dessa inte beter sig våldsamt) och inte heller vänsterextrema hbt-organisationer.

Lindberg citerar Stefan Löfven, som enligt ledaren i Aftonbladet, redan i våras i sin tur citerade filosofen Karl Popper som har sagt att "Om de toleranta accepterar intolerans så kommer de intoleranta till slut att förgöra de toleranta". Och visst. Det kan finnas ett frö av sanning i detta. Sett till historien. Men det finns flera problem i anslutning till denna "toleransens paradox". För det första: Vem har tolkningsföreträde när det gäller att avgöra vad som är intolerans? De påstått toleranta? I så fall finns det en reell risk, speciellt i tider av pk-vurmande, att alla åsikter som inte ryms inom en smal åsiktskorridor får stämpeln "intolerant". Sedan bör man alltid när det gäller dessa frågor påminna sig invändningen att när toleransens börjar förbjuda det man stämplar som intolerans övergår toleransen i själva verket i intolerans. I den meningen kan man fråga sig om det i själva verket är de påstått toleranta, och inte de intoleranta, som förgör toleransen. Som synes är det här inga lätta frågor.

Och nu kanske någon frågar sig vari halvsanningen eller den direkta lögnen finns i Lindbergs ledare? Smaka på detta: "Det (förvaltningsrättens beslut) var ett välkommet beslut och förhoppningsvis början på en förändring i rättsväsendets allt för slappa hållning till nazisternas brutala gatuaktivism."

Lindberg talar om brutal gatuaktivism som rättsväsendet har haft en allt för slapp hållning till. Vad är det riktigt han säger? Att nazisterna har begått brutala gärningar som rättsväsendet inte har ingripit i? Det är faktiskt vad han säger. Men några sådana exempel finns förstås inte. I Sverige, som i alla andra rättsstater, blir brott straffade. Men genom att använda dessa ord ser han till att han får rätt i det han sedan kommer att säga inför sina läsare. För visst är det bedrövligt att NMR tillåts begå brott som blir ostraffade. Sådant måste absolut stoppas! Och så har läsaren redan från ledarens inledning fåtts att tänka i andra banor än vad ledaren i själva verket handlar om. Det är så här en skicklig demagog arbetar.

Idioter?

Finns det något värre än en idiot med kärnvapen? Svaret på frågan är faktiskt ja. Det som är värre än en idiot med kärnvapen är två idioter med kärnvapen.

Det är kanske inte helt fel att säga att ordkriget mellan USA och Nordkorea har fått världen att hålla andan. Åtminstone lite. Frågan är om risken för kärnvapenkrig har varit större sedan Kubakrisen. Då, i oktober 1962, höll världen åtminstone andan. Jag var inte med då, men jag kommer ihåg 80-talet och slutfasen på det kalla kriget, och då fanns det också en viss oro för att situationen kunde urarta och bli till något allvarligare. Men dagens situation är nog värre. Mycket värre.

Den allt avgörande frågan är om vi har en idiot eller två idioter som sitter och knaprar på den röda knappen. Eller om det är så att det bara ser ut som om vi har en eller två idioter som i själva verket bara tänjer på sina käkmuskler.

Jag tror att det är det sista alternativet som gäller. Donald Trump gillar att chockera, och i hans fall tror, och hoppas, jag att det bara handlar om munväder och att han, och hans rådgivare, är smarta nog att inse att det inte går att bomba bort Kim Jong Un. Och så tror och hoppas jag att det för Kim Jong Uns del handlar om att han spelar ett högt spel för att vinna fördelar inför eventuella förhandlingar med resten av världen.

Men detta utgår som sagt ifrån att varkendera av dessa två herrar är någon idiot. Det räcker med att en av dem är det för att situationen ska kunna leda till öppet krig. Och om båda är idioter kommer det garanterat att gå dåligt. 

Ordkrig!?

Idag brände det till ordentligt på ledarsidan i ÖT. Kenneth Myntti levererar sådan kritik mot svenska Yle att sådan nog aldrig tidigare har setts på någon tidnings ledarsida överhuvudtaget. Kritiken riktas framför allt mot det öppna kommentarfältet på svenska Yle som, enligt Myntti, är "svagt modererat". Han ger också tre exempel på "missvisande och illvilliga kommentarer" som modererarna har släppt igenom. Det ska bli intressant att se hur detta går vidare. Jag kan knappast tänka mig att svenska Yle inte skulle reagera. (Hittills är det enda de har gjort att de har tagit bort den kritiserade artikeln från sina sidor.)

Jag förstås Mynttis frustration. Tidningshusen blöder idag, och svenska Yle konkurrerar om läsarna på nätet och gör dessutom detta med skattemedel. Till denna del förstår jag, och håller jag med Myntti, men sedan tar nog mitt medhåll slut. När jag läste igenom kommentarerna som Myntti kritiserar hittade jag inget av den yvighet och illvillighet som han ser i dessa. Den första "missvisande och illvilliga kommentaren" som Myntti citerar har t.ex. fullständigt rätt. ÖT/Vbl förstörde för sig när de tog bort möjligheten att kommentera artiklarna anonymt. Idag är kommentarfältet på åtminstone ÖT fullständigt dött. T.ex. jag har inte skrivit en enda kommentar sedan denna policyändring. Inte för att man inte kan kommentera anonymt, men nog för att ÖT kräver facebookinloggning till kommentarfunktionen. Detta innebär att jag, liksom många andra, inte kan kommentera trots att vi har inloggningsuppgifter till och betalar för ÖT. Detta är fullständigt bedrövligt och något som på allvar har fått mig att överväga att säga upp min prenumeration.

"Ingen orkar längre betala för eller läsa de här finlandssvenska indoktrineringsmedia." Så lydde den tredje "missvisande och illvilliga kommentaren". Jag kan hålla med om att denna kommentar är missvisande i den meningen att många ännu betalar. Men ordet indoktrineringsmedia (och ÖT:s påstådda "homoapologetiska linje") är varken missvisande eller illvilligt. Myntti vill förstås inte se detta, men så här är det. Men, och det bör tilläggas, denna kritik träffar nog svenska Yle i minst lika stor utsträckning.

Svenska Yles kommentarfält är sannerligen inte "svagt modererat", så också här har Myntti fel. Modereringen är synnerligen selektiv, men svag är den inte. Jag har flera gånger använt ordet "censur" när jag har kommenterat denna moderering, och det håller jag fast vid. Åsikter som inte är politiskt korrekta eller som försöker ge en balanserad bild av fenomen som svenska Yle inte vill att ska framställas balanserat blir helt kallt censurerade. När det gäller den ifrågavarande artikeln kanske Myntti har rätt. Jag vet förstås inte vad som har censurerats här, om något alls har censurerats. (För tydlighetens skull: Jag har inte kommenterat detta ämne på svenska Yle. Ja, jag hade faktiskt inte ens läst artikeln i fråga.)

Den slutsats Myntti inleder sin ledare med kan jag däremot hålla med om helt och hållet. Den som tar del av diskussionerna under artiklarna på svenska Yle kommer att förstå allt mindre av vad som händer i samhället. Men detta inte på grund av att debatten är för svagt modererad, inte heller för att debatten är yvig eller ens för att den är illvillig, utan för att den är FÖR HÅRT modererad – och detta på värdemässiga och ideologiska grunder. Detta så till den grad att det inte alls är fel att påstå att Svenska Yle idag är ett skattefinansierat propagandainstrument. Inte för makten, men nog för de förhärskande, politiskt korrekta, strömningarna i samhället. Antikristliga kunde jag dessutom lägga till för att tillspetsa min kritik ytterligare.

Jag håller alltså inte alls med Myntti i hans svidande kritik, annat än när denna handlar om skattefinansieringen och den på detta följande osunda konkurrensen med prenumerationsfinansierad media, men jag menar att det verkligen finns orsak att kritisera svenska Yle. Så jag läste Mynttis ledare med stort intresse. Inte minst med tanke på vilka reaktioner den kan tänkas få. Mitt i allt får vi vår egen ankdams-stora version av ordkriget mellan Nordkorea och USA...

Om kyrkan, kvinnan och prästämbetet

Jag skrev i den senaste texten om att sådana som vill sprida desinformation angående konservativt troende kristna gärna drar kristna och muslimer över samma kam när det gäller t.ex. frågan om kvinnosyn. Här anförs som motivering det att de flesta konservativa kristna anser att prästämbetet inte är ämnat för kvinnor.

Jag ids inte börja redogöra för kvinnosynen inom islam – det får den som är intresserad av saken ta reda på på annat håll. Det finns nämligen alldeles tillräckligt mycket att säga vad gäller kristen tro och kvinnornas ställning/kvinnosynen. När man ser på kvinnans ställning ur ett historiskt perspektiv går det inte att komma ifrån det faktum att kristendomen (trots att det finns en hel del synnerligen svarta fläckar också i den kristna historien) har varit den enskilt största orsaken till att kvinnans ställning har blivit vad den är i väst idag. Paulus ord om att "här är inte jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna" var fullständigt revolutionerande i den kontext de skrevs. Dessa ords betydelse då, och genom historien, kan knappast överskattas. Det att kvinnan ansågs kunna ärva Guds rike i samma utsträckning som mannen var, när orden skrevs, fullständigt enastående. Vidare låter Lukas och de andra evangelisterna kvinnorna vara de första vittnen till Jesu uppståndelse, och detta i en tid när kvinnans vittnesmål inte alls räknades.

Lukas i synnerhet sätter också stort värde på kvinnorna och deras vittnesbörd. Det finns de som hävdar att Lukas evangelium nästan helt och hållet är baserat på de kvinnornas vittnesbörd som rörde sig tillsammans med Jesus under hans tre år långa offentliga verksamhet. Jesus själv förhöll sig helt annorlunda till kvinnorna än vad hans samtid gjorde. Rabbinerna på Jesu tid, som kunde inleda sin andakt med orden "Jag tackar dig Gud för att jag inte är född som kvinna", hade gjort upp strikta förhållningsregler hur en rättrogen man skulle förhålla sig till en kvinna. T.ex. fick han inte tala med någon kvinna offentligt – inte ens med sin egen hustru eftersom en främling inte kunde veta att det var hans hustru. Den som läser evangelierna ser att Jesus betedde sig helt annorlunda. Han var inte rädd att smutsa ner sig själv (som rabbinerna såg det som) genom att tala med kvinnor offentligt, något som t.o.m. hans lärjungar reagerade på med förvåning.  

Men hur är det då, kanske någon frågar, med Jesu apostlaval och prästämbetet? Borde inte Jesus ha valt också kvinnor som sina apostlar om han verkligen hade en så här "progressiv" kvinnosyn? Och hur kan Paulus, som tycks anse att kvinnor och män i Guds ögon är precis lika värdefulla, anse att kvinnan bör tiga i församlingen? Hur går detta ihop?

Vårt problem idag är att vi så lätt förväxlar rättigheter med skyldigheter. Med apostlaämbetet, liksom med herde- och läroämbetet (för det är så det kallas i Bibeln), följer en hel mängd skyldigheter. Dessa skyldigheter handlar först och främst om att skydda församlingen från onda krafter som vill riva ner och förstöra. Framför allt när det gäller den kristna läran. Jesus valde endast män som apostlar, och detta trots att han alltså hade en väldigt "progressiv" kvinnosyn. Skulle detta ha handlat (enbart) om rättigheter skulle Jesus garanterat ha haft också kvinnliga apostlar. Samma sak med Paulus och herdeämbetet. Om det endast skulle ha handlat om rättigheter skulle han knappast ha skrivit så som han gjorde i 1 Kor. 14. Men nu handlar detta alltså inte om rättigheter utan om skyldigheter. Jag kan svårligen komma till någon annan slutsats än att Jesus, och i hans efterföljd Paulus, ville skona kvinnorna från dessa skyldigheter. Varför? Ja, kanske framför allt för att det är kvinnans om föder barn och som har det huvudsakliga ansvaret för barnen under deras första tid. Vidare också för att män och kvinnor är olika varandra. Kvinnan har överlag ett mera vårdande sätt medan mannen är mera av en, när det behövs, hårdhänt herdetyp.

Under den kristna kyrkans första tid, när kyrkan ännu fungerade som en kyrka ska fungera och när kyrkans ledare ännu tog sin uppgift som ledare på allvar, innebar en biskopsvigning åtminstone tidvis en mer eller mindre självklar dödsdom. I förföljelsetider var biskopen (= församlingsledaren) den som skulle försvara sin hjord mot de hot som församlingen utsattes för. Detta fick han ofta göra med sitt eget blod som insats. Det finns berättelser om att sådana som valdes till biskopar försökte fly före vigningen för att så rädda sitt liv. En människa som ville bevara sitt liv skulle inte bli biskop och herde för församlingen. En människa (=kvinna) som hade ansvar för ett eller flera små barn passade inte heller för denna uppgift.

Idag blandar vi alltså gärna ihop skyldigheter och rättigheter. Eller kanske rättare sagt: Idag har vi avskaffat skyldigheterna och bara lämnat kvar rättigheterna. Det är därför så många karriärister gärna blir biskopar. Eller har du hört om någon biskop electus som har hoppat på ett flygplan för att undkomma biskopsvigningen? Nej, idag ställer sig de karriärsugna på rad när det blir tal om ett biskopsval.

På samma sätt har vi avskaffat skyldigheten för en församlingsherde/präst att försvara församlingen från olika hot. När prästämbetet öppnades för kvinnor inleddes (eller intensifierades) en feminisering av prästämbetet som idag har lett till att prästämbetet har blivit ett feminint vårdyrke snarare än ett maskulint herdeyrke. Den allvarligaste följden av detta är att alla möjliga irrläror har getts tillträde till kyrkan och att den kristna läran genom dessa irrläror har blivit till något helt annat än vad den skulle vara. När herden blev vårdare föll slutgiltigt alla försvarsmekanismer.

Det var alltså för kvinnans skull som prästämbetet förbehölls mannen. Och för de små barnens skull. Och för församlingens skull. Och för den kristna lärans skull. Inte för att beröva kvinnan något hon hade rätt till utan för att skydda henne, de små barnen, församlingen och den kristna läran från de faror som hotade. För att skydda kvinnan från de faror som kom med de skyldigheter som medföljde detta herde- och lärarämbete.

Vägen till förföljelse av kristna, del 2

Jag skrev i den senaste texten om de tre stegen som leder fram till förföljelse, och om att konservativa kristna idag, också i Finland, har utsatts för både desinformation (i medierna) och diskriminering som ett resultat av denna desinformation. Så konstaterade jag avslutningsvis att den långa rad av terrordåd som Västeuropa har utsatts för under de senaste åren har gett den politiskt korrekta agendan ytterligare ett redskap för att komma åt konservativt troende kristna.

Här handlar det om att man gärna drar alla konservativt troende över en kam – oberoende av vilken religion de bekänner sig till. Vi kan ofta få läsa och höra att konservativa kristna och konservativa muslimer (=islamister) beter sig på liknande vis. Det som då gärna dras fram är, igen en gång, ämbetsfrågan och hbt-frågorna. Med detta sagt måste vi ändå konstatera att det finns en mycket större tolerans mot muslimers, från den liberala agendan i väst, avvikande åsikter. Detta givetvis för att ingen vill riskera att framstå som trångsynt eller, ve och fasa, rasistisk. Därför finns det idag två olika standarder – en för muslimer och en för kristna. En vänstersinnad feminist, till exempel, kan acceptera att en muslim anser att det är fel med kvinnliga imamer, medan en kristen som ger uttryck för att det är fel med kvinnliga präster genast får stämpeln "kvinnohatare". Att ha dubbla standarder brukar vanligen kallas hyckleri, men ännu har jag inte hört någon använda det ordet för att beskriva detta fenomen.

Desinformationen, och i viss mån diskrimineringen, tar sig olika uttryck här. Dels har vi alltså detta med olika standarder och det därmed förknippade faktumet att infödda kristna bedöms oerhört mycket hårdare än inflyttade muslimer. Dels har vi den yttrandefrihetshämmande mattan av censur som våra medier drar över alla diskussioner kring detta tema. Senast för några dagar sedan blev jag invecklad i en diskussion på svenska yle kring just detta ämne. En feministisk kommentator gav uttryck för tanken att det inte är någon skillnad på konservativa kristna och konservativa muslimer. (Artikeln under vilken kommentaren postats handlade om en muslimsk man som hade kastat syra i ansiktet på sin fru när hon vill skiljas från honom.) På detta replikerade jag med att hävda att det visst är stor skillnad och att det är närmast kriminellt att påstå något annat. (Tanken här var att dylika generaliseringar är desinformation och att detta förr eller senare kommer att leda till diskriminering och kanske även förföljelse.) Nåväl, detta fick givetvis inte stå oemotsagt. En annan kommentator försvarade hållningen att det inte är någon skillnad på konservatism inom olika religioner och tog så till hbt-kortet och det faktum att "många homosexuella genom tiderna" har begått självmord som en följd av den kristna kyrkans ställning till dem. (Här bortsåg kommentatorn från det faktum att detta knappast har något med den kristna kyrkans syn att göra utan att det handlar om att människan inom sig har en viss kunskap om den naturliga lagen och om rätt och fel och att det snarast är denna vetskap som ligger bakom dessa beklagliga självmord.)

Jag ville givetvis svara på denna bedrövliga kommentar, men här trädde så censuren till. Jag antar att det var referensen till islam som en svärdets religion, i motsats till kristendomen som en korsets religion, som blev för mycket för moderatorerna. Av allt att döma ska vi alla idag bringas att tro på den politiskt korrekta (men vetenskapligt inkorrekta) uppfattningen att islam är en fredens religion, en uppfattning som alltså fakta (hur accepterade dessa fakta än är inom religionsforskningen) inte kan tillåtas ändra på. Min kommentar blev således censurerad och alla läsare av kommentarfältet blir nu kvar med bilden att det inte är någon skillnad på "konservatism inom olika religioner".

På detta sätt sprider alltså våra medier idag desinformation om klassisk, konservativ kristen tro, något som i förlängningen leder till diskriminering och även kan leda till regelrätt förföljelse. I detta fall för att islam ska framstå i så positiv dager som möjligt. Eller åtminstone inte i någon sämre dager än kristendomen. Många gånger behöver medierna inte ens själva servera dessa farliga osanningar. Det räcker med att använda sig av censuren och så låta de politiskt korrekt hjärntvättade få sista ordet i kommentarsfältsdiskussionerna.

   

Vägen till förföljelse av kristna, del 1

Jag fick tillfälle att, på fredagskvällen på Kyrkhelgen i Karleby, fråga Johan Candelin om hans funderingar kring de tre stegen som leder fram till förföljelse av kristna (eller någon annan grupp). Jag kom ihåg att han redan för många år sedan hade talat om detta på en samling där jag satt med bland åhörarna, men jag hade glömt bort vilka de två första stegen var i hans trestegsschema. Nu berättade han för mig att det börjar med desinformation, sedan följer diskriminering och detta leder sedan, om de kristna inte skyddas av lagstiftningen, till regelrätt förföljelse.

Här i vårt land har vi, tack och lov, en lagstiftning som förhindrar att de två första stegen övergår i det tredje. Men det hindrar förstås inte att samhället – och framförallt de ledande inom kyrkan – under de senaste åren har gått hårt framåt vad gäller de två första stegen. Desinformationen angående den kristna tron och Bibeln är idag enorm och vitt utbredd. Också, och kanske framför allt, inom kyrkan. Detta speciellt då när vi kommer in på dagens stora tvistefrågor. Under de 20 minuter jag surfade runt på olika nyhetssajter i morse hittade jag flera grava felaktigheter som idag är mer eller mindre legio speciellt bland mediefolk. Och således också bland gemenen man. Nu handlade det om det svenska kyrkovalet, och då heter det, i Aftonbladets tappning, att den gamla, eller bibliska, ämbetssynen (som det rätteligen borde heta) handlar om "kvinnohat" och, i en mildare form, en "förlegad kvinnosyn".

Eftersom det handlar om kvinnohat så är det sedan givetvis fullt motiverat att stänga dörren för dessa "kvinnohatare" till kyrkans ämbete. Och så var vi genast vid det andra steget, alltså diskriminering. Tankegången här är givetvis helt logisk: Eftersom dessa män hatar kvinnor ska de inte få vara präster i kyrkan. A ger helt naturligt B. Och detta med rätta, ifall premissen A skulle vara sann. Problemet är bara det att A är en lögn. Men ändamålen helgar medlen – så har det alltid varit – och själafiendens mål har alltid varit att tysta Evangeliet. Desinformationen är här ett synnerligen effektivt redskap.

Den andra stridsfrågan är, och kommer att bli, ännu effektivare. Redan nu ses det som fullt legio att beskylla alla som vågar stå upp för den realistiska och naturliga synen på man och kvinna för att hata homosexuella och även att hålla oss skyldiga för att en del homosexuella inte längre orkar leva. Att man skjuter budbäraren här tycks väldigt få, tyvärr, vara medvetna om idag. Detta långt tack vara desinformationsflödet. Sedan, när denna skuld är etablerad i människornas sinnen, är steget till diskriminering av dessa "mänsklighetens och allt det godas fiender" inte långt. Frågan är om det är denna fråga som kommer att leda till att det tredje trappsteget nås. Tyvärr skulle det inte vara någon större överraskning om så skedde. Som en av de arga rösterna sade åt mig en gång när jag gjorde misstaget att svara på en okänd nummer på telefonen (något jag inte gärna gör längre efter detta och liknande fall): "Jag kommer att jobba för att det ska stiftas en lag som gör, det olagligt att säga som du säger!"

Idag har vi dessutom hamnat i en situation som den politiskt korrekta agendan kan använda sig av för att ytterligare ge sig på konservativt troende kristna, nämligen flyktingsituationen och det faktum att muslimer i väst har gjort sig skyldiga till en lång rad terrordåd mot civila mål. Men mera om detta i nästa text.

Homologeåå

Först behöver jag säga en sak till den/de som räknar hur stor procent av mina texter som berör ämnet homosexualitet på något sätt: Denna text ska INTE räknas! Den här texten handlar, rubriken till trots, om något helt annat.

Ibland kan ett ord i sig självt vara en liten predikan. Ordet i rubriken, ὁμoλoγεω, betyder översatt till svenska "att bekänna". De två orden var för sig blir översatta "samma" (ὁμo) och "säga" (λoγεω), sammansatta blir innebörden alltså att "säga samma sak". Att bekänna – i detta fall sin synd – innebär alltså att "säga samma sak". Alltså samma sak som allvetande Gud redan vet. Vårt bekännande handlar således inte om att avslöja några hemligheter för Gud, utan om att vara ärliga. Om att kalla sakerna vid deras rätta namn. Om att inte lura oss själva och försöka försköna våra tankar, ord och handlingar inför oss själva och inför Gud.

Guds tal är lag och evangelium. När han talar till oss genom sitt ord möter han oss med lag och med evangelium. Lagen kommer alltid först, och när en syndig människa (som vi alla är) möter Guds heliga lag kommer vi alltid att avslöjas som de syndare vi är. Här lönar det sig helt enkelt inte att försöka omskriva eller försköna. Eller att försöka gömma undan något. Eftersom Gud vet allt vet han bättre än vi själva vad som finns i oss människor. Vår bekännelse handlar således om att "säga samma sak" som Gud redan vet. Det här betyder förstås inte att vi behöver rabbla upp allt vi felat, utan det handlar om en attityd inför Gud. Släpper jag in Honom i alla mörka vrår i mitt inre, eller försöker jag dölja något för Honom? När vi öppnar upp för Guds lags ljuskägla möter Han oss med evangelium. Med syndernas förlåtelse. Vi får vad vi inte har förtjänat eftersom Jesus med sin dyrbara offerdöd och sitt dyra blod sonade det som vi människor inte kan sona. För hans skull får vi ett rent samvete, frid och en ny början. Och detta inte bara en gång utan varje dag, hela tiden. Vi fortsätter att vara syndare, hela tiden, men på samma gång får vi vara rena och heliga Guds barn. Hela tiden. För Jesu skull får vi ha det rätt ställt inför Gud. Kan något vara härligare?

Grunden för allt är att vi har en älskande Far som bryr sig om oss och vill ha gemenskap med oss människor. Allvetande och allseende men ändå älskande – trots alla våra mänskliga tillkortakommanden och vår mänskliga bristfällighet. Inför en sådan Gud är det vi får bekänna. Vi får "säga samma sak" som han, vår älskande Far, redan vet. Det här är inte svårt, och inte heller är det tungt. Men det är oerhört befriande. Och då talar jag inte bara om känslan utan om realiteten. Sådan är vår ställning, i realiteten, inför Levande, Helige Gud. Älskade. Befriade. Saliga.

Inför Gud får vi vara helt ärliga. Vi får "säga samma sak" som Han redan vet, med vetskapen om att Han vet och att Han älskar trots att Han redan vet.   

Bordsböner och kristendomshat

Jag tog del av en nyhet (med tillhörande diskussion) på svenska yle som talade om bordsbönen på dagis. Enligt artikeln är det inte längre tillåtet att be bordsbön på dagis, men praxis varierar. Motiveringarna till varför det inte är tillåtet är synnerligen klena, och så som saken läggs fram framstår det som att vi, åtminstone när det gäller denna fråga, lever i en minoritetens diktatur. När i stora drag 80% av finländarna hör till en kristen kyrka kan det helt enkelt inte fungera så att den lilla minoritet som är samfundslösa kan få bestämma hur vi ska ha det. I vissa dagis kan det ju t.o.m. vara så att alla barn hör till kyrkan, men likväl ska denna lilla minoritet få bestämma att det inte ska förekomma någon bordsbön. Det här är helt sjukt.

I kommentarfältet blir det sedan ännu värre. Kristendomshatet kan sannerligen ta sig märkliga uttryck! Bland det märkligaste är det att det faktiskt tycks finnas sådana som hör till den lutherska kyrkan som enar att barnen bör "förskonas" från bordsbön och annan "religiös påverkan". Hur tänker dessa människor? Har de alls tänkt igenom sin situation och vad kyrkomedlemskapet förpliktar till? Jag får intrycket att dessa inte ens har läst vår kyrkas kyrkoordning och dess femte paragraf. Denna paragraf lyder: "En medlem av kyrkan skall delta i gudstjänsterna, begagna sig också i övrigt av kyrkans nådemedel och främja förverkligandet av församlingens uppgift. En medlem av kyrkan bör iaktta en kristlig livsföring, ingå sitt äktenskap på föreskrivet sätt, låta döpa sina barn och sörja för deras kristna fostran." Med bakgrund i detta är det fullständigt obegripligt att en medlem av den lutherska kyrkan propagerar för att bordsbönen i dagis bör avskaffas.

Sedan är det många som är förvirrade när det kommer till religionsfriheten. Av kommentarerna att döma tycks dessa tro att vår religionsfrihet enbart är en negativ religionsfrihet, alltså att den handlar om frihet FRÅN religion. Detta är emellertid en missuppfattning. Vår religionsfrihet är definierad också som en positiv religionsfrihet, alltså att individerna har rätt TILL religion. Sedan finns det också sådana som inte alls har förstått detta med föräldrarätten i förhållande till barnens religiösa fostran. En kommentator föreslog, uppenbarligen på fullt allvar, att barndop borde förbjudas och att barnen sedan själva skulle få välja när de uppnår tillräcklig ålder. Sedan förekommer förstås också de helt huvudlösa påståendena om att den kristna tron skulle vara sagor, men sådant behöver man ju inte ta på allvar.

Men som sagt: Kristendomshatet kan ta sig synnerligen märkliga uttryck.  

Finlands evangelisk lutherska kyrka = ett skämt!

Rubriken är ganska provocerande, men tyvärr är den sann. Helsingfors domkapitel gav idag prästen Kaj Sadinmaa en tillrättavisning för att han hade vigt två homosexuella par i kyrkan. Detta hade han gjort tvärt emot Guds ord, mot kyrkans ordning, mot gällande praxis och mot sina överordnades uttryckliga direktiv. Och för detta kommer han alltså undan med en tillrättavisning. Han fick inte ens en varning.

Detta "straff" ska sättas i relation till de mycket hårda straff som de präster fått som firat gudstjänst (!) i församlingar tillhörande missionsstiftet i Finland. Dessa präster, som alltså inte gjort sig skyldiga till något brott mot annat än sina överordnades (helt huvudlösa) direktiv har blivit avkragade. De har alltså mist sin rätt att fungera som präster i vår kyrka. För att de firat gudstjänst och därmed tjänat medlemmar av vår kyrka som har saknat gudstjänstgemenskap inom kyrkans ordinarie gudstjänstliv.

Ser du konsekvensen här? Om du inte gör det är du inte ensam. Jag kan inte annat än konstatera att vår kyrka genom dessa beslut gör sig till fullständigt åtlöje. Ja, än värre, de berörda domkapitlens beslut gör att det är svårt att se på denna vår kyrka som något annat än ett stort skämt. Ett dåligt sådant, men dock.

Ja, så skrev jag en kommentar på svenska.yle.fi med ovanlydande innehåll. Den publicerades inte. Vilken kommentarsregel jag bröt mot är för mig en stor gåta. Men tydligen får man inte komma med opassande frågor och påståenden. Censuren slog alltså till ännu en gång.

Tillägg 18/9 kl 06:36. Efter mild påtryckning togs kommentaren in och kan nu ses i anslutning till artikeln.

Politiskt korrekta nyord

Språket utvecklas hela tiden, och så ska det förstås vara. (Även om sådana som jag inte alltid gillar det.) Nya ord tillkommer, vissa gånger som beskrivning på nya fenomen och nya uppfinningar, vissa gånger som beskrivning på gamla fenomen, och äldre ord slutar användas och försvinner med tiden. Det förra är oundvikligt och nödvändigt – och utvecklar språket – det senare är synnerligen tråkigt och utarmar språket. Åtminstone så som jag ser det. För att kämpa mot detta senare försöker jag använda gamla, goda ord för att på det sättet hålla dem vid liv och hålla språket brett och dynamiskt.

Men, som sagt, språket utvecklas hela tiden. En kategori för sig, och en oerhört otrevlig sådan, är nya ord som tillkommer som ett resultat av en agenda. Det finns många sådana ord. Ordet "hen" är exempel på ett sådant ord som vi gärna kunde ha varit utan. Ordet "islamofobi" är ett annat. Ett tredje ord i denna kategori är det sammansatta ordet "radikal islam" eller "radikal islamism".

Före år 2001 fanns det inget sådant som "radikal islam" eller "radikal islamism". Det fanns bara "islam". Nu menar jag förstås inte att det automatiskt behöver vara fel att prata om "radikal islam" när man syftar på sådana sammanhang där det finns en grogrund för terrorism, men om vi använder denna benämning behöver vi vara medvetna om vad det är vi säger och varför detta ordpar har fogats samman. Agendan är nämligen tydlig, men för att se det behöver vi förstå vad islam är och hur koranen ska läsas enligt muslimsk tradition. Saken är nämligen den att sådan islam som leder till våldsdåd mot "de otrogna" ingalunda är någon radikal version av islam. Tvärtom är en version av islam som INTE leder till våld mot de otrogna en vrångbild av islam. Eller om vi så vill: En sekulariserad version av islam. En koranenlig islam är nämligen våldsam och brutalt expansiv till sin natur. Således är det vi idag refererar till som "radikal islam" inget annat än en koranenlig islam.

Alltid när någon vågar säga det som jag sade ovan finns det sådana som hänvisar till att det i koranen finns många suror som talar om fredlig samexistens och som till och med uppmanar till kärlek och goda gärningar. Men det är då det är så viktigt att veta vad den muslimska traditionen säger om hur koranen ska läsas: Om det finns två varandra uteslutande uppmaningar i koranen är det den yngre som gäller. Efter den påstådda flykten från Mecka till Medina år 622 e.Kr. förändrades Mohammeds tillvägagångssätt såväl som förkunnelse till att bli ytterst brutal, och därför är också de yngsta surorna i koranen så våldsamma. De suror som alltså har företräde i sådana fall att det finns "dubbla budskap".

Genom att använda benämningen "radikal islam" vitmålas islam och luras allmänheten i västvärlden att tro att islam är en fredens religion. Här har vi agendan bakom orden. Problemet är, enligt de politiskt korrekta som driver denna agenda, således inte islam utan "radikal islam" som alltså är något annat än den fredens religion som Mohammed grundade. Som jag tidigare har konstaterat är det ytterst tacksamt att de flesta muslimer inte håller sig till det som koranen säger utan i stället vill leva ett lugnt liv i fred. Att detta innebär att de i egentlig mening inte är sanna muslimer är sedan en annan  sak.

Samma sak gäller ordet "islamofobi". Detta ord används för att stämpla sådana som varnar för farorna med islam, och i ordet ingår en föreställning att hotbilderna som målas upp är overkliga och att de rädslor som "islamofoberna" har därför är högst irrationella. Sanningen är, som ovan konstaterats, en annan. Vi har all orsak att frukta islam, och således är rädslan för islam (=islamofobi) inte något irrationellt eller påhittat.

Språket utvecklas hela tiden, och detta är som sagt oundvikligt. Men vi behöver, när det uppfinns nya ord, vara medvetna om att det ibland finns en agenda bakom de nya orden. Om vi inte är medvetna om detta är risken stor att vårt sätt att tänka, och därmed hela vår bild av verkligheten, blir korrumperat. Språket har nämligen en stor makt över tanken. Vare sig vi vill det eller inte.  

Rebellpräster

Jag har drabbats lite av korgbollsfeber, och de sena matcherna har passat bra att lyssna på när jag har varit på kvällsutfodringen. Det innebär då att jag har lyssnat på Yle Puhe, och jag måste ju nog säga att trots att jag har klagat en hel del på Yle Vega(s eftermiddagar) tar nog Yle Puhe priset. Vilken fullständig skräpkanal! Och detta tvingas vi också betala för. Oj suck!

Igår satte jag på radion lite för tidigt. Jag kom in på programmet "Kapinalliset papit" som handlade om svärmaren Patrik Hagman och rebellprästen Kaj Sadinmaa. Att dylika personer överhuvudtaget får vara präster/prästutbildare i vår kyrka är fullständigt obegripligt.

Det fanns mycket i programmet som borde ge upphov till anmälningar till berörda domkapitel, men varför försöka? Det skulle ändå inte leda till någonting. Men jag tar mig rätten att sätta fokus på vissa fullständiga huvudlösheter. Sadinmaa konstaterade i programmet att den kristna tron måste nytolkas på ett radikalt sätt. Han menar att vi behöver sluta med att förlägga Guds rike till det hinsides. I stället borde vi fokusera på att få Guds rike synligt här och nu. På denna sidan. I världen. "Guds rike är där som kärleken och rättvisan förverkligas." Vi ska inte vänta på något som kommer. Så hävdade han att det religiösa språket är metaforiskt. Det är inget sanningsspråk. (Underförstått: Det som den kristna tron/Bibeln talar om är sagor, men sagor med ett budskap.) Till sist spårade han i intervjun ut i någon form av feminismteologisk trånad. Han menar att Gud borde benämnas som "Mor, vän och älskare" ( Äiti, ystävä, rakastaja), något som skulle passa bättre in i den tid vi lever i.

Behöver man säga mera? Ja, man kan tillägga ett högt Kyrie eleison! Varför gör inte personer som denne Sadinmaa något annat i stället för att fördärva vår kyrka och de människor som kommer i kontakt med honom som präst? De kunde ju t.ex. försöka bli invalda i riksdagen eller något liknande där de inte kan ställa till med desto mera elände. Men nej. I stället ska de alltså fördärva vår kyrka. Orden om den radikala nytolkningen är väldigt avslöjande. Först förlorar människan tron, och sedan kräver han/hon att kyrkan ska anpassa sig och sin lära till den "kristendomen light" som de ännu klarar av att omfatta. Bedrövligt är ordet.

500 år efter reformationen borde vi få en ny reformation. Den kunde gott börja med att präster som Kaj Sadinmaa avkragas. Men det kommer nog tyvärr inte att ske.