Jag skrev i den senaste texten om att sådana som vill sprida
desinformation angående konservativt troende kristna gärna drar kristna och
muslimer över samma kam när det gäller t.ex. frågan om kvinnosyn. Här anförs
som motivering det att de flesta konservativa kristna anser att prästämbetet
inte är ämnat för kvinnor.
Jag ids inte börja redogöra för kvinnosynen inom islam – det
får den som är intresserad av saken ta reda på på annat håll. Det finns
nämligen alldeles tillräckligt mycket att säga vad gäller kristen tro och
kvinnornas ställning/kvinnosynen. När man ser på kvinnans ställning ur ett
historiskt perspektiv går det inte att komma ifrån det faktum att kristendomen
(trots att det finns en hel del synnerligen svarta fläckar också i den kristna
historien) har varit den enskilt största orsaken till att kvinnans ställning
har blivit vad den är i väst idag. Paulus ord om att "här är inte jude
eller grek, slav eller fri, man eller kvinna" var fullständigt
revolutionerande i den kontext de skrevs. Dessa ords betydelse då, och genom
historien, kan knappast överskattas. Det att kvinnan ansågs kunna ärva Guds
rike i samma utsträckning som mannen var, när orden skrevs, fullständigt
enastående. Vidare låter Lukas och de andra evangelisterna kvinnorna vara de
första vittnen till Jesu uppståndelse, och detta i en tid när kvinnans
vittnesmål inte alls räknades.
Lukas i synnerhet sätter också stort värde på kvinnorna och
deras vittnesbörd. Det finns de som hävdar att Lukas evangelium nästan helt och
hållet är baserat på de kvinnornas vittnesbörd som rörde sig tillsammans med
Jesus under hans tre år långa offentliga verksamhet. Jesus själv förhöll sig
helt annorlunda till kvinnorna än vad hans samtid gjorde. Rabbinerna på Jesu
tid, som kunde inleda sin andakt med orden "Jag tackar dig Gud för att jag
inte är född som kvinna", hade gjort upp strikta förhållningsregler hur en
rättrogen man skulle förhålla sig till en kvinna. T.ex. fick han inte tala med
någon kvinna offentligt – inte ens med sin egen hustru eftersom en främling
inte kunde veta att det var hans hustru. Den som läser evangelierna ser att
Jesus betedde sig helt annorlunda. Han var inte rädd att smutsa ner sig själv (som
rabbinerna såg det som) genom att tala med kvinnor offentligt, något som t.o.m.
hans lärjungar reagerade på med förvåning.
Men hur är det då, kanske någon frågar, med Jesu apostlaval
och prästämbetet? Borde inte Jesus ha valt också kvinnor som sina apostlar om
han verkligen hade en så här "progressiv" kvinnosyn? Och hur kan
Paulus, som tycks anse att kvinnor och män i Guds ögon är precis lika
värdefulla, anse att kvinnan bör tiga i församlingen? Hur går detta ihop?
Vårt problem idag är att vi så lätt förväxlar rättigheter
med skyldigheter. Med apostlaämbetet, liksom med herde- och läroämbetet (för det
är så det kallas i Bibeln), följer en hel mängd skyldigheter. Dessa
skyldigheter handlar först och främst om att skydda församlingen från onda
krafter som vill riva ner och förstöra. Framför allt när det gäller den kristna
läran. Jesus valde endast män som apostlar, och detta trots att han alltså hade
en väldigt "progressiv" kvinnosyn. Skulle detta ha handlat (enbart)
om rättigheter skulle Jesus garanterat ha haft också kvinnliga apostlar. Samma
sak med Paulus och herdeämbetet. Om det endast skulle ha handlat om rättigheter
skulle han knappast ha skrivit så som han gjorde i 1 Kor. 14. Men nu handlar
detta alltså inte om rättigheter utan om skyldigheter. Jag kan svårligen komma
till någon annan slutsats än att Jesus, och i hans efterföljd Paulus, ville
skona kvinnorna från dessa skyldigheter. Varför? Ja, kanske framför allt för
att det är kvinnans om föder barn och som har det huvudsakliga ansvaret för
barnen under deras första tid. Vidare också för att män och kvinnor är olika
varandra. Kvinnan har överlag ett mera vårdande sätt medan mannen är mera av
en, när det behövs, hårdhänt herdetyp.
Under den kristna kyrkans första tid, när kyrkan ännu
fungerade som en kyrka ska fungera och när kyrkans ledare ännu tog sin uppgift
som ledare på allvar, innebar en biskopsvigning åtminstone tidvis en mer eller
mindre självklar dödsdom. I förföljelsetider var biskopen (=
församlingsledaren) den som skulle försvara sin hjord mot de hot som
församlingen utsattes för. Detta fick han ofta göra med sitt eget blod som
insats. Det finns berättelser om att sådana som valdes till biskopar försökte
fly före vigningen för att så rädda sitt liv. En människa som ville bevara sitt
liv skulle inte bli biskop och herde för församlingen. En människa (=kvinna) som
hade ansvar för ett eller flera små barn passade inte heller för denna uppgift.
Idag blandar vi alltså gärna ihop skyldigheter och
rättigheter. Eller kanske rättare sagt: Idag har vi avskaffat skyldigheterna
och bara lämnat kvar rättigheterna. Det är därför så många karriärister gärna
blir biskopar. Eller har du hört om någon biskop electus som har hoppat på ett
flygplan för att undkomma biskopsvigningen? Nej, idag
ställer sig de karriärsugna på rad när det blir tal om ett biskopsval.
På samma sätt har vi avskaffat skyldigheten för en
församlingsherde/präst att försvara församlingen från olika hot. När
prästämbetet öppnades för kvinnor inleddes (eller intensifierades) en
feminisering av prästämbetet som idag har lett till att prästämbetet har blivit
ett feminint vårdyrke snarare än ett maskulint herdeyrke. Den allvarligaste
följden av detta är att alla möjliga irrläror har getts tillträde till kyrkan
och att den kristna läran genom dessa irrläror har blivit till något helt annat
än vad den skulle vara. När herden blev vårdare föll slutgiltigt alla
försvarsmekanismer.
Det var alltså för kvinnans skull som prästämbetet
förbehölls mannen. Och för de små barnens skull. Och för församlingens skull.
Och för den kristna lärans skull. Inte för att beröva kvinnan något hon hade
rätt till utan för att skydda henne, de små barnen, församlingen och den
kristna läran från de faror som hotade. För att skydda kvinnan från de faror
som kom med de skyldigheter som medföljde detta herde- och lärarämbete.