Homologeåå

Först behöver jag säga en sak till den/de som räknar hur stor procent av mina texter som berör ämnet homosexualitet på något sätt: Denna text ska INTE räknas! Den här texten handlar, rubriken till trots, om något helt annat.

Ibland kan ett ord i sig självt vara en liten predikan. Ordet i rubriken, ὁμoλoγεω, betyder översatt till svenska "att bekänna". De två orden var för sig blir översatta "samma" (ὁμo) och "säga" (λoγεω), sammansatta blir innebörden alltså att "säga samma sak". Att bekänna – i detta fall sin synd – innebär alltså att "säga samma sak". Alltså samma sak som allvetande Gud redan vet. Vårt bekännande handlar således inte om att avslöja några hemligheter för Gud, utan om att vara ärliga. Om att kalla sakerna vid deras rätta namn. Om att inte lura oss själva och försöka försköna våra tankar, ord och handlingar inför oss själva och inför Gud.

Guds tal är lag och evangelium. När han talar till oss genom sitt ord möter han oss med lag och med evangelium. Lagen kommer alltid först, och när en syndig människa (som vi alla är) möter Guds heliga lag kommer vi alltid att avslöjas som de syndare vi är. Här lönar det sig helt enkelt inte att försöka omskriva eller försköna. Eller att försöka gömma undan något. Eftersom Gud vet allt vet han bättre än vi själva vad som finns i oss människor. Vår bekännelse handlar således om att "säga samma sak" som Gud redan vet. Det här betyder förstås inte att vi behöver rabbla upp allt vi felat, utan det handlar om en attityd inför Gud. Släpper jag in Honom i alla mörka vrår i mitt inre, eller försöker jag dölja något för Honom? När vi öppnar upp för Guds lags ljuskägla möter Han oss med evangelium. Med syndernas förlåtelse. Vi får vad vi inte har förtjänat eftersom Jesus med sin dyrbara offerdöd och sitt dyra blod sonade det som vi människor inte kan sona. För hans skull får vi ett rent samvete, frid och en ny början. Och detta inte bara en gång utan varje dag, hela tiden. Vi fortsätter att vara syndare, hela tiden, men på samma gång får vi vara rena och heliga Guds barn. Hela tiden. För Jesu skull får vi ha det rätt ställt inför Gud. Kan något vara härligare?

Grunden för allt är att vi har en älskande Far som bryr sig om oss och vill ha gemenskap med oss människor. Allvetande och allseende men ändå älskande – trots alla våra mänskliga tillkortakommanden och vår mänskliga bristfällighet. Inför en sådan Gud är det vi får bekänna. Vi får "säga samma sak" som han, vår älskande Far, redan vet. Det här är inte svårt, och inte heller är det tungt. Men det är oerhört befriande. Och då talar jag inte bara om känslan utan om realiteten. Sådan är vår ställning, i realiteten, inför Levande, Helige Gud. Älskade. Befriade. Saliga.

Inför Gud får vi vara helt ärliga. Vi får "säga samma sak" som Han redan vet, med vetskapen om att Han vet och att Han älskar trots att Han redan vet.